Det Är Annorlunda - Harry Potter

19. Ron har dött

Etanya:
"DAPHNE!" vrålar Draco när hon springer förbi. Hon är helt uppriven.
"Vi har en död." säger hon så att bara vi hör.
"Jag vet inte om det är någon som kommer tillbaka, men vi tror att det var Pansy."

"Säg bara vem som har fallit." utbrister jag. Tänk om det är pappa. Min pappa. MIN PAPPA.
"Ronald Weasley." svarar hon. "Vart är McGonagall?"

"Ute." svarar Draco. "Vi måste hitta Hermione." Men jag har redan börjat gå. Draco springer efter mig. Neville och Luna skyndar för att hämta Molly och Arthur.

Tänk att de har förlorat ännu en utav deras söner. Det är hemskt. Vi kommer fram och synen utav Hermione gråtandes över Rons kropp får mig att bryta ihop.

Han var en utav mina bästa vänner. Jag sätter mig på golvet bredvid Hermione. Jag lägger en hand på hennes axel och drar upp henne. Hon lutar sig gråtandes mot min axel.

"Hermione." viskar jag. "Alla dina kärleksproblem är lösta." Hon ger ifrån sig ett litet skratt emellan snyftningarna.
"Men jag älskar honom." gråter hon.

"Jag vet." svarar jag. Jag skulle kunna ha sagt 'Men han älskade Pansy Parkinson som också skulle kunna varit hans mördare'. Men det är inte vad Hermione behöver höra just nu.

Arthur och Molly stormar in i korridoren. Jag drar upp Hermione på en bänk. Han är alltså död. Ron har dött. Han har fallit och vi har förlorat honom.

Vi har förlorat honom och vi kommer aldrig att få tillbaka honom. Våran Ronald Weasley. Hermiones älskade Ron. Lavenders won-won, varför i hela friden tänker jag på Lavender just nu?

Jag kramar Hermione hårt och tänker inte släppa taget om henne på ett bra tag. Någon har lagt en hand på min axel. Någon är Draco. Jag vrider huvudet mot honom men fortsätter att krama Hermione.

Han placerar sina läppar på mina och kysser mig mjukt. Mitt i all sorg så känner jag någon slags värme. Ginny och Harry kommer fram till oss och Harry får upp Hermione på fötter. Han kramar Hermione så hårt så att det nästan inte är möjligt.

Ginny har samlats vid Rons kropp tillsammans med resten utav Weasley-familjen. Draco sätter sig mittemot mig.
"Jag älskar dig." viskar han. Jag vet inte om det hjälper, men han försöker iallafall.

"Jag älskar dig också." svarar jag med tårarna rinnande ner för ansiktet. Min bästa vän har dött, jag kan inte förstå det. Han är borta. BORTA.

Hermione:
Jag tror att jag har dött inombords. Jag har inga känslor förutom sorg.

Draco:
Och efter det så blir det inget krig. Pansy kommer inte tillbaka, om det nu var hon. Så fortsätter livet. Livet utan Ronald Weasley. Hermione går inte på lektionerna i över en månad.

Hon ligger i sängen och vi kommer upp med mat till henne då och då. Blaise stannar i slottet och sitter mest bredvid Hermione och håller henne sällskap.

Hermione läser inga böcker, det hör Blaise och ofta så läser han högt ur böckerna för Hermione. En dag så kommer jag och Etanya in i rummet när Blaise sitter och läser en mugglar-berättelse för Hermione.

Vi har tagit med en skål soppa till Hermione som genast sätter sig upp i sängen. Etanya lämnar över skålen. Blaise lägger ner boken. Jag läser twilight på framsidan. Jag känner igen boktiteln, men har aldrig tänkt läsa den.

Jag och Etanya går ut ur rummet för att ta oss till nästa lektion. Dessutom så vill vi lämna dem ifred.

Hermione:
När de andra lämnar rummet så börjar jag att smutta på soppan. Blaise öppnar boken igen.
"Vänta." säger jag. Han börjat inte läsa.
"Du vet väl, precis som jag sagt, att jag älskar Ronald."

Det blir tyst.
"Jag vet." svarar Blaise efter ett tag. "Och det är okej. Vi kan vara vänner."
"Men det funkar inte så, därför att du ser mig som mer än en vän."

"Hermione!" utbrister han. "Självklart så är det så, men vad ska jag göra? Jag vill inte förlora dig!"
"Men..."
"Nej! Och nu fortsätter vi att läsa." suckar Blaise.

Det är inte första gången som det här sker, det händer minst en gång i veckan. Jag äter upp min soppa och kryper ner under täcket medan Blaise läser. Jag är nästan påväg att somna när när någon knackar på fönstret.

Blaise ställer sig upp och släpper in en uggla i rummet. Han tar brevet den den och ger det till mig. Sedan släpper han ut ugglan igen. Jag river upp brevet och börjar läsa.

{ Till fröken Hermione Granger.

Du är inbjuden till Ronald Weasleys begravning. }

Samtidigt som jag läser så fylls mina ögon med tårar och jag klarar inte av att fortsätta läsa. Jag lämnar över brevet till Blaise och han läser för mig.

"Men är inte det på lördag?" undrar jag när jag får höra datumet.
"Jo." svarar Blaise. Han kommer fram till mig, sätter sig på sängen och kramar mig.

Jag kramar inte tillbaka. Jag bara sitter där.
"Du klarar det." mumlar Blaise.
"Tack." svarar jag. Han släpper mig och sätter sig för att återigen läsa.

Jag kryper tillbaka ner under täcket. Begravning. Rons begravning. Herregud. Om jag bryter ihop under begravningen så skulle det inte vara konstigt. Men jag har tre dagar på mig att förbereda mig.

Jag sjunker tillbaka till verkligheten och lyssnar på Blaise när han läser. Jag gillar Blaises röst. Den är fin. Lagom mörk. Fin.

Efter vad som måste vara två timmar så somnar jag. Sedan vaknar jag utav att Blaise skakar till mig. Han lägger en pappersbit på min säng.
"Ett till brev." förklarar han.

Jag tar det och öppnar det. Det är mrs Weasley som har skrivit. Jag ger det direkt till Blaise. Han får läsa. Så han läser. Jag försöker att lyssna så koncentrerat som möjligt.

Mrs Weasley vill att jag ska hålla ett tal på begravningen. Såklart jag ska, jag är Hermione Granger. Men enligt Harry så är jag inne i en depression. Det har jag aldrig varit förut.

Så jag vet inte så mycket. Jag som brukar veta allt. Jag ska vara smart. Smartare än smartast. Eller? Blaise talar om att han ska gå och äta. Han tar med sig min disk från lunchen ner.

Jag lägger mig återigen under täcket. Ron har cirkulerat i mina tankar i så länge nu. Jag träffade honom när jag var 11. Blev hans bästa några ungefär en månad senare.

Då var jag 12 år gammal. Vi fortsatte att vara vänner, jag blev kär. Det är nog mer än tre år sedan jag blev kär i Ronald. Vi blev ihop, förlovade. Vi var förlovade. Jag blev gravid.

Jag blev dumpad. Ron dog. Jag är kvar ensam. Kul, kul. Jag lägger en hand på min mage och blundar. Nej, jag är inte ensam. Jag är inte ensam därför att jag är gravid.

Jag måste ha somnat därför att när jag öppnar ögonen igen så är det morgon. Två dagar kvar till begravningen. Borde jag  försöka skriva ett tal idag? Kanske.

Jag rullar åt sidan och utan att tänka mig för så har jag rullat ner på golvet. Jag landar med en duns och Etanya kommer springandes in i rummet.
"Jag lever." mumlar jag.