Mina hjärtslag ekar under skallbenet. Lungorna värker. Mina ben har för länge sen domnat bort. Men jag springer fortfarande fram genom Stockholms gator. Springande stegen bakom mig har försvunnit för längesen men känslan av att de är bakom mig är så stark att jag inte vågar stanna. Jag vet inte vad som hände. Allt gick så snabbt. Hans händer på mina höfter som rörde sig mot... Mitt synfält blir suddigt, snabbt drar jag bort tårarna som rinner längs mina kinder. Jag kan inte gråta här. Inte nu. Jag saktar in stegen, knyter mina nävar för att vara beredd att slå till honom om han nu står bakom mig. Naglarna trycks in mot handflatorna, även fast smärtan skriker i hela kroppen så pressar jag hårdare för varje sekund. Nu står jag still. Mina hjärtslag hörs tydligare nu. Dunk dunk. Jag andas sakta in och vänder långsamt på mitt huvud för att se om han är kvar. Det jag ser är en svart gata. Tom på folk. Bara jag, mörkret och minnena från det han gjorde mot mig.
