Oscar står på andra sidan vägen. Han vinkar. Precis när jag börjat vinka tillbaka står han så nära mig att hans andetag snuddar vid min näsa. Hans händer smeker mig över ryggen. Han drar mig närmare honom. Jag ser hur han kommer närmare, pressar sina läppar mot mina. Hans händer flyger ivrigt över min rygg mot kanten av den vita blusen jag har på mig. Han börjar slita i den.
"Oscar jag vill inte." Försöker jag säga bestämt men det kommer ut som en viskning. Han hörde. Hans blick är nöjd. Han ler och drar hårt av min tröja. Tårarna gör bilden av honom oklar. Men plötsligt ser jag klart. Det är inte Oscars ansikte längre. Det är min värsta rädsla. Våldtäktsmannen.
"Du är skyldig oss"
"NEJ!" Jag skriker, sätter mig upp och låter tårarna falla. Det är ingen idé att torka bort dem när de ändå kommer tillbaka lika snabbt igen. Min säng är mjuk. Täcket är invirat om mina ben. Inte ens här är jag trygg. Jag somnar livrädd. Jag vet att drömmarna kommer. De kommer varje natt, men det blir aldrig lättare att hantera dem.
Snabba steg till badrummet. Där möts jag av en bild av mig själv. Spegeln visar exakt hur jag ser ut. Jag har alltid tyckt att det har varit obehagligt som att det är någon annan på andra sidan glaset. Som i en parallell värld. Jag ryser till av tanken men fortsätter se på reflektionen av mig. Vetenskapligt så är det ljus som studsar och skickas in i mina ögon och därför ser jag mig. Det känns mindre obehagligt att tänka så. Jag ser på flickan som är Hilda. Hilda som är jag. Mitt mörkblonda hår är naturligt platt och långt. Det hänger bakom mina axlar som en slöja. Min näsa är spetsig och munnen är stor. Mina ögon kantas av mörka ringar efter den förfärliga sömnen. De är röda tack vare mitt gråtanfall. Jag tror att tårarna kommer ta slut snart. Jag äcklas av att se på min kropp. Det känns som att händerna är kvar. De händerna som jag inte vill ha nära mig. De som tog på mig. Jag andas djupt in och räcker mig mot min necessär med smink i. Som vanligt markerar jag kindbenen, ögonbrynen och mina ögonfransar. Det räcker. Sminket täcker alla sorger. Det enda som saknas nu är det viktigaste för att gömma. Det som styrker barriären. Leendet. Jag låter det pryda mitt ansikte.
"Jag mår bra, är bara lite trött." Testar jag att säga. Det ser trovärdigt ut. Jag slänger på mig en rosa jumpsuit med vit spets, snurrar i helkropp-spegeln och går sedan ut för att möta Oscar.
"Jag mår bra, är bara lite trött, mår bra." Lögnen kan jag snart utantill.
