Jag låter mina fingrar löpa längs köksbänken. Den ljusa marmorplattan svalkar fingertopparna. Friktionen är noll. De glider fram som skridskor på spegelblank is. Jag älskar det. Jag älskar hur ingenting kan stoppa mig. Jag önskar att livet var så enkelt. Att det var en perfekt is. En is som man kan glida över utan några som helst problem. Men nu är det inte så. Livet är en is med sprickor, hål och skrovlig yta. Men även de släta och perfekta. Jag har bara inte varit där än. Jag längtar tills det kommer. Jag måste kravla upp ur det kalla vattnet. jag är i först. Oscar hjälpte mig nästan upp. Men jag släppte hans hand när jag behövde den. Jag är rädd. Tänk om jag aldrig kommer att få tillbaka chansen att komma upp. Jag har varit fast i denna vak i flera dagar. Mina ben orkar snart inte trampa vatten längre. Jag måste upp på livets is så fort jag kan. Innan jag drunknar.
Mina fingrar har kommit till diskhon. Den är fylld med disk. Jag har inte diskat som jag skulle. Mamma och hennes kille Robert kommer hem idag. Snabbt drar jag på vattnet, låter små vattenfall rinna längs mina händer innan de träffar tallrikarna. Tallrikarna skimrar i solen där de står i väntan på att bli torra. Jag betraktar de vita porslinet en stund och återgår sedan till att diska bestick.
Jag rycker till när hela huset fylls av ett pip. Dörrklockan. Jag tar några snabba steg ut i hallen innan jag låter mig själv undra vem det är. Rädslan om att det ska vara han skär genom bröstet. När jag är en meter från dörren kommer jag på att jag kanske behöver ett vapen om det skulle vara han. Snabbt rycker jag åt mig Roberts favorit skohorn. Det tunga som skiner av ett tunt lager av silver. Jag förstår fortfarande inte varför någon köper ett skohorn täckt av silver. Men Robert har allt och lite till. Skohornet ingår i kategorin -lite till-.
Ett steg kvar till dörren. Med ena handen trycker jag ner handtaget. Bakom ryggen har jag det alldeles för tunga och dyra skohornet. Ett andetag sen klickar dörren till och öppnas. Där står han. Fast inte han jag fruktar. Han, Oscar.
"Hilda!" Han tar ett snabbt steg mot mig och ler. Jag släpper skohornet och lägger armarna om honom. Jag blundar och känner hur han spänner sina armar runt mig.
"Tack för att du kom." Viskar jag i hans öra och pressar mig lite hårdare mot honom.
"Behövde se till att du mådde bra." Viskar han tillbaka. "Mår du bra?"
"Ja, ja det gör jag." Jag mår bättre i hans armar än vad jag gjort sen jag släppte hans hand för två dagar sen. Fast jag mår inte helt bra. Men om jag sagt det skulle han frågat varför. Jag klarar inte av att förklara. Jag vill bara stå i hans armar och vara. Vill känna hans starka armar runt mig. Efter en stund släpper jag taget om honom. Vi ser på varandra. Det är verkligen Oscar. Han kom tillbaka. Hans blick rör sig från mina ögon till golvet där skohornet ligger. Han tittar frågande på mig och böjer sig sedan ner för att lyfta upp det. Jag kan inte låta bli att skratta till när hans ansikte går från frågande till förvånat när han känner hur mycket det lilla föremålet väger.
"Tänkte du döda mig eller?" Skrattar han och fejkar ett allvarligt ansikte.
"Man vet aldrig!" Flinar jag och puttar lätt till honom.
"Är du en mördare Hilda? Du kanske mördar för pengar!" Skrattar han.
"Skohorn är mitt favoritvapen, jag är en proffsig mördare." Det går inte att låtsas vara seriös. Men egentligen ligger det något i det Ogge säger. Vi känner inte varandra. Jag skulle kunna vara en mördare. Det vet han inte. "Vi känner inte varandra, men du står ändå i min hall." Skrattar jag fram, det är så absurt.
"Ska vi lära känna varandra då?" Han ler sitt underbara leende. "Kan vi ta en fika? Jag vet ett bra fik med världens godaste bullar!" Oscars blick är fylld av förväntan.
"Jag måste diska, kom och hjälp mig så kan vi prata i mitt kök istället." Jag flinar och väntar på att han ska protestera men han fortsätter att le och ber mig att visa vägen dit. Min hand tar hans och vi går dit disken väntar. Väl framme ger jag honom en diskborste och tar en till mig. Han suckar lätt och börjar diska.
"Vad vill du veta? Fråga mig något så ska jag försöka svara." Ler jag.
"Vad som helst?" Undrar han och höjer ett av hans perfekta ögonbryn.
"Typ." Jag rycker på axlarna och förbereder mig på en svår fråga.
"Tror du på tomten?" Hans fråga får mig att skratta så mycket av förvåning att jag tappar diskborsten.
"Ja men såklart. Jag är sexton år och tror på tomten." Skrattar jag fram och räcker mig efter diskborsten med ögonen fästa vid Oscars. Jag får inte nog av att titta på honom. Jag känner precis diskborsten när hans hand snuddar vid min under diskvattnets yta. En stöt far genom hela min kropp. Snabbt drar jag åt mig min hand med borsten i ett stadigt grepp. Även fast att jag ville ha Ogges hand vid min så kändes det rätt att dra undan den. Jag känner hur mina kinder färgas röda, snabbt vänder jag på huvudet och fortsätter diska. I ögonvrån ser jag hur han ler.
