"Varför grät du?" Oscars tittar rakt in i mina ögon. Oron i hans blick strömmar genom hela min kropp.
"Bara att jag..." Mitt huvud skriker åt mig att jag ska berätta vad som hänt. Mitt hjärta instämmer. Hela kroppen ber mig att jag ska säga att jag blev.. Att jag blev.. "... Jag blev.. Jag har haft ett gräl med min vän." Åter igen säger jag emot min kropps ständiga tjat om vad jag bör göra. Jag ljuger. Oscar tittar ner på mig. Fortfarande samma blick som när han såg in i mina ögon. Tillslut tar han ett starkt tag om mina axlar. Åter igen så stirrar han in i mina ögon. Hans oro är kvar, men allvar har tagit över hans blick. "Vad heter du?" Hans ord får mina knän att darra.
"Hilda, jag heter Hilda." En känsla blandad av spänning och rädsla väller över mig. Vi känner inte varandra. Men han står med sina händer mot mina axlar. Han stirrar rakt in i mina ögon. Vi är främlingar. Varför bryr han sig?
"Hilda?" Undrar han frågande. Jag nickar, jag litar på honom. "Jag vet att du ljuger. Någonting har hänt. Jag tänker inte lämna dig såhär. Du är helt förstörd." Oscars händer glider ner från mina axlar. Jag ser dem falla. Men plötsligt höjer sig ena handen igen mot mitt ansikte. Försiktigt stryker han bort en slinga hår från min panna. Han ler smått och vänder sig om 90 grader. Jag betraktar hans halvt rufsiga hår. Hans gulliga näsa. Läppar.. Läppar. Plötsligt är hans hand utsträckt mot mig. Jag låter ögonen betrakta den men blicken fastnar igen på Oscars ögon. "Ska du ta den eller ska jag gå?" Rädslan av att åter igen vara ensam är så stark att jag på en sekund låter mina smutsiga fingrar böja sig över Oscars helt rena.
Försiktigt drar han mig längst gatan. Vi går så snabbt som mina ben som är stela efter natten tillåter. Jag vill inte prata. Bara vara i sällskap av någon annan än mig. Mig skrämmer mig. Vi rör oss ner till tunnelbanan. Försiktigt plockar jag upp mitt SL-kort från min bakficka. Oscar ler försiktigt mot mig. Jag ler tillbaka.
"Jag måste bara ringa en kompis och säga att jag blir sen, är det okej?" Han tittar på mig som att jag var en skadad hundvalp. Jag hatar det trots att jag älskar att han bryr sig.
"Ja, Gud ja!" Han ler igen, släpper min hand och börjar lirka upp sin mobil från sin ficka. Efter ett fåtal klick på iphoneskärmen så sätter han mobilen mot sitt öra. Han andas in och ut i väntan på svar. Jag stirrar på honom. Jag beter mig som ett freak. Snabbt förflyttar jag blicken till mina skor. Converse. De brukade bara vita. Nu är de ganska gråa med en nyans av brunt. Som vita converse blir efter ett tag.
"Tja, du jag blir sen idag... Jag vet förlåt... Det hände en ska bara jag kommer sen... Nej, de är lugnt... Mm, hejdå," Oscar lägger på, lägger ner mobilen i sin ficka igen och tittar mot mig. Jag känner mig som att jag är i vägen. Jag tar av hans tid.
"Alltså du kan gå, jag klarar mig!" Släpper jag ut från mina läppar samtidigt som min kropp skriker
-Lämna mig inte, jag kommer inte klara mig ensam just nu.- Oscar bara tittar på mig. "Var bor du Hilda? Jag kan inte lämna dig såhär mitt ute på stan." Försiktigt tar han min hand igen. Jag förstår inte varför han beter sig såhär mot mig.
"Varför?" Jag förstår inte. Men han tittar bara på mig och ler lite halvt.
"Det är mot min moral att lämna dig såhär." Jag kan inte låta bli att le. Såklart Oscar gör såhär. Han är den mest godhjärtade jag vet. Jag har aldrig trott att jag skulle få möta honom men nu så frågar han var jag bor. Jag förklarar vart och han tittar snabbt upp mot tavlan där man ser när tunnelbanetågen kommer. Jag tittar inte upp dit. Jag tittar på honom.
