Vi satt i soffan resten av natten. Oscar höll om mig, jag höll om honom. Han frågade ingenting, bara satt där, andades och gav mig en känsla av att vara trygg. Ibland pussade han mig lätt för att visa att han var vaken utan att använda ord.
Nu är det morgon. Solstrålarna kikar in genom de stora fönstren som sitter på väggarna som ögon utåt. Mina ögonlock är tunga men jag är inte nära att somna. Ogge håller fortfarande om mig, luften han andas ut värmer min nacke. Han är tyst men jag vet att hans kropp är helt vaken, precis som min. Tystnaden är inte stel. Efter en natt av tystnad känns det så naturligt. Vi behöver inte säga något, bara vara tillsammans fysiskt.
Men är vi tillsammans? Ett par? Nej. Men jag gillar honom. Är jag kär? Nej, det kan jag inte? Inte än. Han får mig att må bra. Som att inga problem finns fast att de egentligen är alldeles bakom mig. Oscar Molander är den som kan släppa lös ett zoo i min mage. Jag gillar att kyssa honom. Det är något med honom. Han får mig att känna mig... Hemma. Är man kär då? Kanske.
"Godmorgon." Mumlar Ogge och väcker där med mig ur tankarna. Jag tittar upp på honom. Hans hår är rufsigt, allt jag vill är att borra i näsan i den lena luggen.
"Hej." Mumlar jag och ler. Hur hemsk natten än var så gör han allt bättre. Utan honom skulle jag antagligen skaka fortfarande. Timmar senare.
"Är allt bättre?" Undrar han försiktigt och prövar ett leende. Nu låter jag mig själv röra vid hans hår, snurra några smått lockiga hårstrån runt mitt pekfinger. Jag betraktar hur ljuset från fönstret träffar håret, i ögonvrån ser jag hur den finaste killen jag vet ser på mig. Jag nickar till svar på hans fråga och låter mitt finger glida ner till hans näsa innan den hamnar på den söta hakan han har. Försiktigt närmar jag mina läppar hans. Det pirrar i hela magen, han är så fin. Hans mjuka läppar mot mina är det bästa jag vet. Det känns som en drog, man vill aldrig dra ifrån. När man inte är nära Oscar är världen inte hel, det är som att något saknas. Ju närmare vi är varandra, ju bättre mår jag.
"Du är så fin!" Mumlar jag i kyssen och lägger handen runt hans nacke. Hela min kropp ryser när han lägger sina händer runt min nedre midja, nästan över rumpan.
"Du är finast!" Orden är så cheesy men ändå så känns det som en underbar stöt genom kroppen. Våra läppar är nu några millimeter ifrån varandra, pannorna nuddar mjukt varandra. Hans vackra ögon flackar, precis som mina. Jag vill se hela honom på samma millisekund. Ögonen, näsan, ögonbrynen, munnen, håret, pannan, kroppen, allt. Vi delar samma luft, vi delar samma stund, världen är vår.
"Du..." Är nog det bästa jag vet just nu. Jag kan inte säga det. Tänk om han inte känner något för mig. "Är finare ändå."
"Tyst nu." Ler han och pressar sina läppar mot mina igen. Han snurrar runt oss i soffan och plötsligt ligger jag under honom. Jag vill. Mina fingrar rör sig över Oscars nakna rygg, jag ser hur han ryser. Jag drar ifrån kyssen, Ogges blick fylls av undran. Snabbt drar jag av min tröja och låter sedan mina läppar återförenas med hans. Plötsligt börjar hans läppar röra sig från min mun till min nacke. Kyssarna får mig att rysa, jag biter mig löst i läppen och ler. Jag vill, jag vill. En sekund senare är Ogges läppar inte på min hals längre. Han ligger över mig, tittar på min nästan nakna överkropp.
"Jag kan inte. Jag vill men..." Börjar han och ser på mig med ett seriöst uttryck på ansiktet. "Jag vill, jag, jag." Försöker han stamma kvar. Ser han mig som ett offer? Jag är stark.
"Jag är inte ett offer Oscar." Mumlar jag surt.
"Hilda, du är ett offer." Vadå offer? Tror han att jag inte klarar något själv. Ilskan växer inom mig.
"Fan ta dig!" Skriker jag helt plötsligt. Jag menar det inte, men jag är inget offer.
"Hilda? Sluta nu!" Hans röst blir allt mer spänd för varje ord han säger. "Du måste förstå..."
"Låt mig gå Ogge!" Halvskriker jag innan jag puttar bort honom från mig så att jag kan resa mig upp. Snabbt klär jag på mig tröjan innan jag går med snabba steg mot dörren. Nu är jag vid dörren. Någon minut innan var allt perfekt. Jag är inget offer. Tårarna bränner bakom ögonlocken, snabbt drar jag undan dem innan jag lägger handen på handtaget.
