"Någon tog kort... På oss..." Fick jag fram med en skakande underläpp. Ogge drog bort sina händer från min rygg för att ta tag om mina händer. Utan att se på mig så drar han iväg mig mot hallen.
"Du måste gå." Säger han stressat när vi står alldeles vid dörren ut. Jag ser på hans oroliga ansikte.
"Kan man se in här?" Undrar jag och stryker med min vänstra hand över hans mörkblonda hår.
"Nej..." Flinar han och pressar passionerat sina läppar mot mina. Hans varma armar drar mig mot honom. Min mage är fylld med oro och fjärilar, fjärilarna tar över.
Tillslut drar jag ifrån kyssen, lägger handen på handtaget och ler försiktigt mot honom.
"Vi ska lösa detta." Ler jag mot honom.
"Ja det ska vi." Ler han och stryker med sin ena handrygg över min kind. Jag låter honom fortsätta en stund med min blick fäst på Oscars ögon som granskade hela mitt ansikte med ett gulligt leende på läpparna.
Nu står jag på nattbussen hem. Det långa fordonet är nästan tomt på folk. Det är bara jag och kvinnan som kör. Jag kan knappt se vad vi passerar, hösten är nära. Om någon vecka börjar skolan igen. Ska det ens vara såhär mörkt nu?
Så fort jag kliver in genom dörren känner jag doften av nystekta pannkakor. Det påminner mig om det som hände tidigare denna kvällen, samtalet, kyssarna, kamerablixten.
Någon har en bild på mig och Ogge när vi håller om varandra i hans kök. Om den bilden läcks ut kommer allt vara förstört för honom. För The Fooo. Inga turnéer, fansen kommer bli förkrossade och Managementet kommer fyllas av kaos.
Allt det som kan förstöras, det kommer vara mitt fel. Men, men jag vill inte lämna honom. Jag älskar... Jag tycker om honom för mycket. Han gör mig så lycklig. Men hur ska jag gömma det?
Besticken klirrar mot min vita porslinstallrik. Mamma ser på mig med trötta ögon. Hon har frågat ut mig angående att jag inte sover hemma så mycket längre. Mina svar på hennes frågor var mest suckar. Jag hade sagt att jag sovit hos Emelie men mamma verkar inte helt övertygad.
"Det är säkert mamma." Suckar jag och reser mig upp, låter blicken sväva över mamma och sedan till Robert som sett mig och Oscar hångla i hallen. Jag ger honom en övertydlig blick om att han ska hålla det för sig själv. Robert nickar, nästan omärkbart, men det är en nickning. Mamma ska inte få veta, inte alls.
Mina fötter rör sig snabbt upp för trappan mot mitt rum. Jag svarar på Ogges sms om att han saknar mig med att jag saknar honom mer. Han får mig att le som ingen annan. Hans röst ger mig trygghet, med den tanke i huvudet ringer jag honom. Min kropp slår emot den mjuka madrassen i min säng när han svarar.
"Tja, är allt bra?" Hör jag hans härliga röst säga.
"Allt är bra. Jag ville bara höra din röst..." Ler jag och vänder mig om i sängen för att kolla på taket. När jag tittat upp en stund märker jag att det enda jag hör från telefonen är andetag. "Vad hände?" Skrattar jag lite oroligt.
"Inget, jag bara ler som en idiot. Det gör det svårt att snacka liksom..." Hör jag honom skratta från andra sidan luren. Jag fnissar till och sparkar till med ena benet utan anledning. Ett lyckoryck. Han gör mig lycklig. "Det är någon som knackar på dörren.." Hör jag honom plötsligt säga.
"Såhär sent?" Svarar jag och snurrar ett ytterligare varv i sängen.
"Ja faktiskt." Svarar han, jag hör hur han öppnar dörren. Sedan blir han tyst. Det enda jag hör är andetagen.
"Vad är det?"
Tystnad. Tystnad. Tystnad.
"Det ligger en sak här..." Stammar han fram.
"Vadå?" Undrar jag och känner hur oron ekar i hela min kropp.
"Bilden... Bilden på oss."
