"Släpp mig!" Jag rycker mig upp ur sängen, upp ur drömmen. Svettet rinner längs mina tinningar. Smaken av svett får mig att rysa till men rysningen syns inte genom min redan skakande kropp. Allt är inte klart, jag känner fortfarande minst tio par händer på min kropp. "Rör mig inte, nej!" Mina kvävda skrik ekar i det lilla rummet så det värker i mina öron. Någon försöker röra mig men jag kryper så långt ifrån händerna som jag kan. "Nej, nej, nej." Det bränner i halsen. Jag vill inte mer. Det går inte avgöra vad som är verklighet, min hjärna kan inte bearbeta allting.
"Kom igen Hilda, andas, andas!" Ogges oroliga röst. När jag hör den minskar mina skrik till små viskningar.
"Jag vill inte, jag vill inte." Någon, antagligen Ogge tar tag i mig och lyfter upp mig. "Jag vill..." Gråten tar över, det är lönlöst att prata. Jag ligger i Ogges armar, mitt ansikte är hårt pressat mot hans nakna bröst. Hela jag skakar. Tillslut sätter Ogge ner mig i soffan. Han tar ett stadigt tag om mina handleder och stirrar rakt in i mina ögon. Jag försöker dra mig bort men han håller i mig hårt. Min kropp skakar fortfarande av rädsla även fast Ogge försöker hålla mig still.
Ogges ansiktsuttryck är fullt av oro och rädsla. Hans mun är hårt sammanbiten och han andas djupt men skakigt. Efter en stund börjar hans andetag smitta av sig till mig. Mina lungor fylls av luft i takt med hans, jag stirrar på honom för att koncentrera mig på något annat än drömmen. Min hjärna blir mindre och mindre borta. Tillslut vet jag säkert att jag är med Oscar i hans soffa. Jag slappnar av och låter tårarna rinna ner längst mina kinder innan min panna ligger mot hans axel. Det är tydligt att han slappnar av lite mer, hans muskler mjuknar. Han måste få veta så efter en liten stund reser jag mig och sätter mig i soffan.
"Han..." Börjar jag men avbryts av att jag måste torka tårarna som vägrar ta slut. "Han våldt..." Tårarna rinner mer nu. Det är första gången jag sagt det. Jag ser på Ogge att jag inte behöver säga något mer. Han reser sig snabbt och tar in mig i hans famn. Jag känner hur min axel hans huvud ligger mot blir lite blöt. Oscar gråter.
"Det är okej." Försöker jag viska.
"Nej det är det inte." Svarar han snabbt och pressar mig hårdare mot honom.
"Han var..."
"Vad?" Hans röst blir ännu mer orolig nu.
"I mitt hus. Han vet..." Min röst blir mer och mer panikartad.
"Inget ska skada dig, okej?" Nästan skriker han ut. Jag pussar lätt på hans nacke som svar. "Ingenting." Mumlar han. "Ingenting"
