Tunnelbanan är fylld av människor. Ingen jag känner igen. Mitt på perrongen står jag och väntar. Tåg efter tåg stannar, töms på folk, fylls på med nya. Tillslut kommer det ut en kille med en svart snapback, vinröd t-shirt och svarta byxor. Han ler mot mig och ökar på stegen. Jag känner hur det pirrar i magen när hans ögon betraktar mig. Jag ler tillbaka och springer in i hans varma famn. Det går inte att undgå hur de runt omkring oss stirrar på oss där vi står, hans starka armar runt min rygg.
"Har du haft det bra?" Hans viskning i mitt öra får mig att rysa till.
"Ja, du då?" Viskar jag försiktigt tillbaka och ler in mot hans axel.
"Jag har saknat dig bara." Tiden stannar. Har han saknat mig? Han försökte ju kyssa mig men..
"Saknat dig med. Du det va inget att be om förlåtelse för.. Dedär.." Jag fnissar till lite och ler som en idiot.
"Säkert?" Hans röst låter oerhört nervös. Pirret i magen övergår till fjärilar som verkar ha fest. Känslan är underbar. Jag släpper taget om honom och letar snabbt efter Oscars hand. När vi kommit hem till mig så släpper jag hans hand och öppnar dörren.
"Vi är ensamma hemma" ler jag och stänger dörren. Så fort jag stängt dörren trycker han upp mig mot dörren. Han ser rakt in i mina ögon innan han böjer sig mot mig, låter sina läppar pressas mot mina. BAAM, alla tankar är borta. Det är bara vi.
