Det svarta mörkret hade försvunnit tillsammans med timmarna. Hela natten har jag suttit lutad mot en husvägg gömd av mörkret. Men nu är jag fullt synlig. Min enda trygghet har försvunnit. Nu kan alla se mig. Men ingen märker mig. Vissa tittar på mig. Men de märker mig inte. De ser mig inte. De bara stirrar tomt på mig som att jag var en fisk i ett för litet akvarium. De vet att något är fel men har inte tålamod eller viljan att göra något åt det.
Mina tänder gnager frustrerat på mina naglar, snart kan jag inte bita på dem mer utan att förstöra skinnet helt. Jag bestämmer mig för att jag bara får bita en gång till. En enda gång. Sen är det slut. Min mun biter en gång. Två gånger. Tre gånger. Smaken av blod sprider sig snabbt på tungan efter fjärde gången jag satt mina tänder mot nageln. Sakta tar jag bort handen från mitt ansikte och betraktar hur det sakta sipprar ut lite blod från skinnet under nageln. Mina händer är på gränsen till blåa efter den kalla natten. Knogarna är vita av ansträngda spänningar. Handryggen är svart av min mascara som jag strukit bort från mina likaså svarta kinder. Försiktigt gnuggar jag med den andra lortiga handen mot det svarta. Men det blir bara värre. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Ingenting går bra. Jag är helt värdelös. Jag kan inte hjälpa att hulka till.
"Hur mår du?" Någon står några meter framför mig och pratar med mig. Frågar hur jag mår.
"Jag mår... Bra" förutom att jag aldrig mått såhär dåligt. Men jag mår bra. Om man bortser från det som hände igår. Att jag gråter och alla ställen som smärtar. Då mår jag bra. Så lögnen var inte så farlig.
"Nej det gör du inte." Det är en kille som pratar med mig. Lagret av salta tårar täcker för mina ögon och gör det svårt att identifiera mer om honom. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förblir tyst.
"Kom" säger han tillslut och räcker fram något som jag skulle gissa vara en hand. Hans röst är trygg. Så jag tar tag i den suddiga handen och låter honom dra upp mig från den kalla marken. Jag vet att jag inte borde lita på honom. Min hjärna skickar ständigt ut impulser om att jag ska springa iväg. Jag ignorerar allt. Jag låter honom stryka bort mina tårar. Sakta blir hans ansikte mer och mer tydligt. Jag vet vem han är. Det är Oscar. Oscar Molander.
