𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

9.Ovanlig bestraffning

När vi kom ner till Hagrids stuga var gänget från Gryffindor redan där. De stod och såg på något som fanns i en mängd lådor som stod spridda över gräsmattan framför stugan.
Jag gick fram till en låda med Draco och kikade ner i den. Jag var inte säker på vad det var, men det såg inte trevligt ut. Vita, missbildade krabbor utan skal och med ben lite var stans. De var slemmiga och hade inga synliga huvuden. Bara en svans som ibland gav ifrån sig gnistor och flyttade krabborna framåt en bit medan de krälade runt och stötte i varandra. De luktade fränt, lite som rutten fisk.
”Dom e precis nykläckta”, sa Hagrid stolt, ”så ni kan själva få lov å föda opp dom! Jag tänkte de kunde bli ett litet projekt för er!”
”Och varför skulle vi vilja föda upp dem?” frågade Draco kyligt.
Hagrid såg ut att komma av sig.
”Jag menar, vad kan de göra för nåt? Vad är det för nytta med dem?” fortsatte Draco.
Crabbe och Goyle flinade åt Dracos frågor.
Hagrid verkade fundera och var på väg att svara, men såg inte ut att ha något svar.
”De e nästa lektion, Malfoy. I dag ska ni bara mata dom. Ni får pröva me olika sorts foder. Jag har aldrig haft nåra skrabbor förr, så jag vet inte va dom gillar... jag har myrägg å grodlever å lite snokkött. Ni får pröva me lite av varje på dom”, sa han sedan.

Jag var inte så sugen på att börja plocka med de äckliga sakerna som de skulle äta, hur de nu skulle kunna äta när de inte såg ut att ha munnar. Inte var jag så sugen på att stoppa händerna i lådan med sprängstjärts-skrabbor heller.
Jag böjde mig djupare över lådan för att se om jag kunde lista ut vad de kanske ville äta, men Draco tog försiktigt tag i mig och drog mig bakåt. Han gav mig en blick med ett höjt ögonbryn för att visa att han inte tyckte att det var en så god idé att stoppa ansiktet så nära lådan.
Crabbe och Goyle fick i stället som uppgift att släppa ner lite matalternativ i lådan för vår räkning. Draco riskerade tydligen hellre deras fingrar än mina.

”Aaaj!” vrålade Dean Thomas efter stund. ”Den gjorde mig illa!”
Hagrid skyndade dit för att se vad som hänt.
”Stjärnten exploderade!” sa Dean ilsket och visade ett brännsår på handen.
Jag hörde dem prata om gadden som Hagrid misstänkte att satt på hanarna och sugsnabeln på magen som han trodde att honorna hade. Honorna hade förmodligen snabeln för att suga blod med.
”Ja, nu förstår jag verkligen varför vi ska försöka hålla dem vid liv. Vem vill inte ha ett keldjur som både bränns, sticks och bits på en och samma gång?” sa Draco ironiskt.
”Bara för att de inte är vackra behöver de inte vara onyttiga. Drakblod är kolossalt magiskt, men för den skull vill man väll inte ha en drake som keldjur?” fräste Hermione Granger.
Draco blängde på henne, men sa inget. Jag hade svårt att tro att skrabborna skulle ha något som var värt lika mycket som drakblod, men jag förstod vad Granger ville säga. Hon var ju dessutom nära vän med Hagrid och gillade nog inte att Draco nedvärderade hans lektioner.
Draco surade lite över Grangers kommentar och sa inte så mycket under lunchen.
Vi skildes åt efter maten då han inte hade lektion i talmagi, men han verkade inte vara på humör för att prata med mig just då i vilket fall som helst.
Jag önskade att han kunde lägga sitt envisa hat bakom sig och vara lite snällare, men hans agg mot Potter och hans kompisar satt nog lite för djupt för att jag skulle få det ur honom i första taget.

Jag var på väg ner till middagen när jag hörde röster på håll som inte lät allt för trevliga.
Dracos röst kände jag igen direkt och jag fick en obehaglig känsla av att saker och ting höll på att ta en otrevlig vändning.
Jag saktade ner och kikade försiktigt fram så att jag kunde se ut över entréhallen.
Draco var mycket riktigt där.
Crabbe och Goyle också.
Draco hade dagens tidning i händerna och läste högt ur den medan han hånade Weasley för något. Jag hörde inte exakt vad han sa, men både Potter och Weasley började bli irriterade. Weasley var på väg att rusa på Draco, men Potter och Granger höll honom tillbaka medan Potter kom med svar på tal. Mina axlar höjdes långsamt medan jag allt spändare följde händelserna. Potter vände ryggen åt Draco för att gå när Draco drog fram sin trollstav. Jag höll andan när förbannelsen som Draco kastade missade Potter med en hårsmån.
Ett nytt pang hördes och jag spärrade upp ögonen när Draco försvann och det plötsligt satt en vit iller på golvet i hans ställe.
”Å NEJ GOSSE LILLE, DET DÄR LÅTER DU ALLT BLI!”
Professor Moody kom haltande mot eleverna och höll sin trollstav riktad mot Draco-illern.
Moody gick fram till Potter och pratade lågt med honom.
Undertiden böjde sig Crabbe fram för att plocka upp Draco, men Moody röt till igen och Crabbe frös mitt i sin rörelse.
Moody gick mot Draco, som tjöt skräckslaget och kilade iväg mot fängelsehålorna så snabbt han kunde. ”Nej du, den gubben går inte!” gormade Moody och riktade trollstaven mot Draco.
Draco flög en bra bit upp i luften och landade med en dask i golvet.
Jag lade handen över bröstet medan jag såg Draco flyga högre och högre i luften och landade lika hårt varje gång på stengolvet. Hela kroppen kändes stel och jag visste inte riktigt vad jag skulle känna.
Draco hade gjort fel som attackerade Potter i ryggen, men att smälla ner i stengolvet på det sättet måste vara smärtsamt.
Jag övervägde precis att börja göra något åt saken när lyckligtvis McGonagall kom.
Det blev slut på studsandet och Draco fick slippa vara iller, men det syntes ända upp till mig hur mycket hans skämdes och ont verkade han också ha. Jag hasade ner tills jag satt i trappan och kikade ut genom mönstret i stenräcket för att se hur det skulle sluta.
Draco låg på golvet med håret hängande ner över sitt röda ansikte. Skam, smärta och ilska fullkomligt lyste om honom.
Det blev en diskussion mellan McGonagall och Moody, innan det tydligen beslutades att Moody och Draco skulle gå och prata med Snape. Med ett stadigt grepp om Dracos arm marscherade Moody iväg mot fängelsehålorna.
Många såg roade ut och det kunde jag väl inte klandra dem för, men själv var jag inte så road.
Medan de andra började röra sig mot stora salen slank jag ner för trappan och ner mot fängelsehålorna.
Jag smög tyst ner till Snapes kontor och ställde mig en bit ifrån dörren, så att jag stod en bit bakom dörren när den öppnades. Jag hade en känsla av att Moodys öga skulle kunna se mig oavsett vad jag gjorde, men jag ville inte stå precis i dörren när han kom ut ändå.

Jag kunde inte höra samtalet där inne, men snart kom Moody ut och haltade iväg mot trappan. Ljudet av hans träben ekade lätt i korridoren medan jag mycket tyst och försiktigt gick fram till dörren till Snapes kontor.
Jag knackade på dörren och väntade en stund, innan Snape kom och ryckte upp dörren med en irriterad uppsyn. Hans ansikte mjuknade ändå när han såg mig, även om hans kroppsspråk var spänt.
Jag sa inget, utan kikade förbi honom för att se vad Draco gjorde.
Draco satt på en stol framför skrivbordet och hade huvudet nedböjt så att luggen hängde över ögonen på honom. Det stack till lite i hjärtat att se honom så.
Jag mötte Snapes blick igen.
”Kan jag och Draco äta middag i köket?” frågade jag försiktigt.
Jag höll rösten låg av någon anledning. Det kändes som att jag behövde vara mycket försiktig runt Draco just nu.
Snape sneglade mot Draco, innan han vände sig till mig igen.
”Jag skulle föreslå att ni tar klassrummet för trolldryck. Du har min tillåtelse att ta med mat dit”, sa han och talade med lite lägre röst än vanligt, även om han inte viskade.
Jag nickade och han steg åt sidan för att släppa in mig i kontoret.
Tyst och försiktigt gick jag in och tog ett milt grepp om Dracos arm.
Han vände bort ansiktet lite, men reste sig och följde tyst med mig.
Det var nog bäst att inte försöka prata med honom för tidigt.
Istället ledde jag milt med honom till klassrummet för trolldryckskonst och placerade honom på en stol vid ett av borden.
”Jag är snart tillbaka”, lovade jag och skyndade mig iväg mot köket.
Jag hoppades att han skulle sitta kvar när jag kom tillbaka.