𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

32.Känslan av mörker

Jag gled in och ut ur medvetandet.
I början var det bara tyst runt mig.
Jag uppfattade vagt att en man snarkade bredvid mig, medan jag låg på ett hårt, kallt golv.
Senare hörde jag folk prata. Dumbledore och Potter, sedan en annan man.
Vid det laget låg jag fortfarande på ett golv, men med en mantel över mig.
Jag fick en känsla av att jag inte låg på golvet i kistan längre.

Jag vaknade till för säkert femte gången när jag lyftes upp i en stark famn.
Mitt huvud vilade mot en axel medan jag bars upp för trappor.
Jag tyckte mig känna igen den famnen.
Jag kände ingen hans doft.
Vuxen och maskulin.

Jag låg i en säng och det var tyst runt mig, tills steg närmade sig.
Det lät som flera personer.
"Har hon rört sig?" undrade en äldre kvinna. Jag tror att det var madam Pomfrey.
"Nej. Inte minsta tecken på att hon vaknat", svarade Snape.
Hans röst kom från andra sidan sängen, så han måste ha stått där före de andra kom.
"Hon fick en ordenlig smäll... Jag kan inte begripa varför en fullvuxen karl skulle klippa till en flicka så hårt", muttrade Pomfrey.
"Han var rädd att hon skulle varna någon. När unge herr Crouch insåg att hon kände till hans hemlighet med elixiret ville han hålla henne undan. Han gav oss sin fulla bekännelse. Devltree avslöjade honom när han skulle försöka övertala henne att inte lägga sig i det som skulle hända på turneringen. Han var rädd att hon skulle försöka hjälpa Potter och det ville han ju inte", sa Dumbledore lugnt och suckade lätt.
"Vi kanske skulle informera Draco Malfoy om hennes tillstånd? Pojken har varit utom sig av oro för fröken Devltrees välbefinnande och har knappt gått att hålla borta från väntrummet. Jag föreslog att han skulle ta sig en god natts sömn, men inget verkar få honom att gå", tillade Dumbledore.
Madam Pomfrey lämnade sängsidan och jag hörde henne gå raskt ut ur salen.
"Jag måste säga att du verkar ovanligt engagerad i den unga damens välbefinnande också, Serverus", tillade Dumbledore sedan.
"Hm... Det kan hända att vi lärt känna varandra bra under hennes veckor med mig i somras... Hon är inte lika odräglig som många av de andra barnen", mumlade Snape och verkade inte så villig att prata om det.
"Jag tror att det är mer än det... Men vi behöver för all del inte prata om det nu. Jag ville bara tillägga att hon kan behöva någon som är engagerad just nu..."
De båda männens röster dog bort i ett mummel när jag sakta sjönk ner i mörkret igen.
Huvudet kändes tjockt och trögt.
Det gick inte riktigt att tänka.
Det var faktiskt rätt skönt att bara sjunka ner i någon sorts sömn och slippa allt en stund. Jag var rätt övertygad om att jag ändå inte svävade i någon fara.
Inte nu längre i alla fall.

När jag vaknade på nytt var det ljusare i rummet.
Folk grälade, vilket var det som väckt mig.
Det lät som att det var många personer i rummet.
Många röster var helt obekanta, men jag listade ut några av dem.
Cornelius Fudge kände jag igen. Trolldomsministern.
Han var tydligen helt övertygad om att Voldemorts återuppståndelse var rent nonsens och att Potter bara var en förvirrad pojke. Barty Crouch Jr var enligt honom den som ställt till med allt och tydligen hade Fudge tagit en dementor till skolan för att ge Crouch dödskyssen omgående, vilket hade förintat de bevis som fanns för hur det egentligen låg till. Dumbledore var inte glad över det och försökte få Fudge att inse vilket misstag han begått, men Fudge var envis och vägrade lyssna.
Till slut gick Snape fram till honom och drog upp sin vänstra ärm.
Han visade Mörkrets märke på sin underarm och förklarade att det blivit mörkare och att det helt klart var ett bevis på att Voldemort återvänt.
Ändå vägrade Fudge att lyssna.
Han var övertygad om att alla var ute efter att undergräva hans auktoritet och det slutade med att han stormade ut ur salen med löfte om att han skulle ta en noga titt på hur skolan sköttes.
Jag kände en mängd känslor välla upp i mig.
Jag var arg på Fudge och tyckte synd om Snape som fått blotta sin märkta arm och ändå inte lyckats få Fudge att lyssna.
Folk fortsatte att prata, men jag sjönk ner i mörkret igen.
Jag misstänkte att jag fått något för värken och skadan som gjorde mig sömnig, för annars hade jag nog lyckats hålla mig vaken.
Mitt huvud kändes mycket bättre, men jag var väldigt trött.

Någon höll min hand och satt lutad mot sängkanten bredvid mig. Huvudet kändes bättre och tröttheten verkade ge vika.
Jag öppnade ögonen och såg ut över salen. De flesta sängarna var tomma i sjukhusflygeln, men Moody låg i en av dem och en var obäddad, som om en person legat där nyligen.
Jag vände på huvudet och Draco satte sig rakryggad med ett ryck.
"Du är vaken", viskade han.
Jag log lite.
Han lade sig nästan på mig när han kramade mig.
Jag lade min arm om hans rygg och kramade tillbaka så gott jag kunde. Jag kunde inte låta bli att le lite.
Han verkade nästan rödgråten i ögonen och han darrade lite i kroppen.
"När du inte kom till turneringen trodde jag att du var arg på mig och inte ville se mig mer. När Snape sedan kom och berättade att du låg här i sjukhusflygeln och sa hur det låg till så trodde jag att jag skulle få spel! Om jag bara hade kommit och letat efter dig tidigare..."
Hans röst stockade sig lite och jag strök honom lugnande över ryggen.
"Jag är inte arg på dig", sa jag mjukt.
Han tog ett darrande andetag.
"Jag lovar att jag inte ska prata med Rita Skeeter igen", sa han bestämt.
"Får jag fråga en sak?" undrade jag när han påminde mig om något.
Han satte sig på stolen bredvid sängen igen.
"Hur har du pratat med henne egentligen? Hon är inte tillåten på skolans område och jag är ganska säker på att du inte gått till Hogsmeade utan att någon märkt det."
Han skakade lätt på huvudet.
"Hon är en animagus. Hon kan bli en grön skalbagge, vilket betyder att hon kan ta sig in varsomhelst här på slottet utan att någon märker det. Jag pratade med henne på skolgården strax innan artikeln om Potter i The Daily Prophet. Det är så hon får sina scoop..."
"Det förklarar en del..."
Vi såg på varandra och en mängd känslor svepte förbi.
"Så han är tillbaka?" frågade Draco sedan.
Jag nickade.
"Det är han absolut. När jag drivit in och ut ur medvetande har jag snappat upp en del. Voldemort är tillbaka och våra föräldrar vet det säkert redan... Det kommer att bli en intressant sommar..."
Han lade sin hand på min och tryckte den varmt.
"Det kommer helt klart att ske många saker framöver", mumlade Draco.
Jag såg glöden i hans blick och kände en våg av oro.
Han var uppenbarligen övertygad om att Voldemort innebar något bra. Hans föräldrars ideal hade helt klart smittat av sig på honom och han förväntade sig ära och makt.
Jag var inte lika övertygad.
Vem som helst som hade ett klart förstånd kunde se att Voldemort inte innebar något bra för någon alls. Voldemort var bara intresserad av sig själv och sin egen makt, men för att ha makt behövde han allierade och de allierade var dumma nog att sola sig i glansen av hans makt för att få en liten del av den.
Malfoys var utan tvekan intresserade av den makten som kunde spilla över på dem från Voldemort och det innebar att de var beredda att följa Voldemorts vilja för att vinna hans förtroende.
Jag var orolig för deras skull, men visste bättre än att visa det.
Jag fick bita ihop och låtsas vara på Voldemorts sida och låtsas att jag var okej med det. Jag kunde inte skydda de som jag tyckte om annars. Var jag emot Voldemort skulle jag stötas bort och jag kunde inte skydda dem på distans. Min sanna ställning i frågan fick inte komma fram, så jag log varmt mot Draco och nickade. Jag fick vara beredd att göra vad som än krävdes av mig för att hålla så många människor trygga som möjligt.
Jag var på Dracos sida, på Snapes och på Potters och det var nog en farlig kombination.
Jag hoppades att Snape skulle förstå min situation, för att ha någon vid min sida som förstod kunde vara avgörande. Någon vuxen som visste vad det handlade om.
Jag hade en känsla av att Snape var exakt i samma situation som jag och jag hoppades att jag hade rätt.
Så här långt hade jag kunnat lita på mina instinkter och nu behövde jag dem mer än någonsin.