𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

10.Tröst

Alferna i köket var trevliga och gav mig en bricka med två tallrikar på. Köttgrytan luktade väldigt gott och jag hoppades att det skulle räcka för att motivera Draco att äta.

Mycket försiktigt balanserade jag in brickan med tallrikarna och de två glasen pumpajuice i klassrummet.
Till min lättnad satt Draco kvar på stolen. Han såg fortfarande ner i golvet och verkade vilja försvinna från planetens yta.
Jag ställde brickan på bordet mittemot honom och placerade en tallrik mat framför honom.
Efter att ha placerat ut min egen tallrik och de två glasen med juice gick jag runt bordet igen och satte mig ner. Draco hade inte rört sig sedan han satte sig på stolen.
Försiktigt strök jag med handen över hans arm.
”Ät lite. Då behöver du inte gå till matsalen på hela kvällen”, lockade jag.
Jag hoppades att löftet om att han skulle slippa gå någonstans skulle motivera honom.
Han höjde blicken från golvet och såg på tallriken. Jag tog gaffeln från min tallrik och började äta för att inte sitta och titta på honom när han åt.
Till min lättnad såg jag i ögonvrån när han tog gaffeln och börja äta. Det gick långsamt och lite motvilligt, men han åt i alla fall.

Under en lång stund satt vi bara tysta och åt. Jag åt så långsamt jag kunde med hopp om att han skulle fortsätta så länge som jag också åt.
Tallrikarna tömdes och snart hade vi fått i oss middagen.
Vi drack upp vår juice.
Sedan vågade jag se på honom igen. ”Ska vi gå tillbaka till grupprummet?” frågade jag försiktigt.
Han suckade långsamt. Han ville nog inte träffa någon alls för tillfället, men jag kunde ju vara glad över att han inte stötte bort mitt sällskap i alla fall. Jag vände mig mot honom och strök honom försiktigt över skulderbladen. Jag visste inte var han kunde ha blåmärken efter alla slag mot golvet, så det var bäst att vara försiktig.
Han såg ner i golvet igen och svarade inte.
”Fick du straffkommendering?” undrade jag.
Han nickade knappt märkbart.
”Drogs det några poäng från Slytherin?”
Han nickade igen.
Jag började i alla fall få honom att kommunicera med mig, även om det inte direkt var ett samtal.
”Har du ont någonstans?”
Han tog ett djupt andetag och jag hoppades att han skulle börja prata med mig istället för den tysta kommunikationen som vi haft.
”Lite överallt”, mumlade han till slut. ”Hur många poäng drogs det?”
”Tjugo...”
Jag strök honom med fingertopparna i nacken.
”Det kunde ju ha varit värre”, försökte jag trösta honom.
Det blev en tyst paus.
”Hur mycket såg du?” undrade han sedan.
”Jag kom strax innan du kastade besvärjelsen mot Potter.”
Han rörde sig inte.
Hans kinder var varmt röda igen.
”Det var väl bättre att jag såg än att jag skulle ha behövt fråga om det?” sa jag efter en stund.
Han suckade lätt.
”Antagligen...”
Det blev en paus igen.
”Tycker du att jag gjorde fel?” undrade han sedan.
Jag bestämde mig för att vara ärlig mot honom.
”Ja, det tycker jag... Men jag tycker att Moody gjorde mer fel som skämde ut dig offentligt...”
Han satt spänt stilla medan han verkade analysera mitt svar.
Jag fortsatte att stryka handen över ryggen på honom, som för att lunga honom. Jag hoppades att det hade en bra effekt på honom.
Efter en stund ville jag göra ett försök att lätta upp stämningen lite.
Det var en chansning, men jag kände mig tvungen att ta den.
”Om det är till någon tröst för dig så var du den sötaste iller jag någonsin sett.”
Han rörde först inte en muskel.
Jag höll nästan andan medan jag väntade på hans svar.
Till slut vände han lite på huvudet och sneglade på mig.
Jag gav honom ett mjukt och varmt leende, för att visa att jag inte gjorde mig lustig.
”Om du var en animagus skulle du kunna krypa ner i min säng nästan alla nätter”, tillade jag med samma leende och strök undan pannluggen ur ögonen på honom.
Han fnös, men såg inte arg ut.
Sedan satte han sig rak i ryggen och vände sig mot mig. Han placerade sina knän mellan mina och tog sedan tag i mina lår. Med ett ryck drog han över mig i sin famn, så att jag blev att sitta med mina ben om hans midja. Han lade kinden mot mitt bröst och kramade mig runt midjan i en fast omfamning. Jag lade en arm om ryggen på honom och strök honom över håret med andra handen.
Han verkade inte ha tagit min kommentar så hårt och gick i alla fall med på att låta mig trösta honom. Jag fick en känsla av att han lyssnade på mitt hjärta medan han försökte tömma huvudet på minnen av det som hänt.

Vi satt så en lång stund, innan han sa något igen.
”Kan du inte sjunga något för mig?”
Jag höjde ögonbrynen.
”Sjunga?”
”Ja... En vaggvisa eller nått. Jag har aldrig hört dig sjunga. Det skulle vara roligt att höra...”
Jag rynkade ögonbrynen lite.
”Jag kan inte så många vaggvisor...” ”Sjöng inte din mamma något för dig?”
Jag gjorde en liten grimas.
”Jo, men den är nog inte lämplig som vaggvisa...”
Draco höjde huvudet och mötte min blick.
”Vad är det för fel på den?” undrade han.
”Den är lite mörk...”
”Vad är det för en sång?”
”En vaggvisa som funnits i släkten på hennes sida sedan flera generationer tillbaka.”
Han rynkade lite på ögonbrynen.
”En mörk vaggvisa som hängt med i din släkt i flera generationer?”
”Ja... Det är nog den enda som jag kan utantill. Mamma sjöng den ganska ofta för att jag skulle lära mig den...”
”Kan du inte sjunga den?”
Jag tvekade.
”Jag kan väl, men den är konstig...”
”Sjung den ändå”, bad han.
Jag suckade och kände att jag gav med mig.
”Okej, men sitt inte och titta på mig”, sa jag lite besvärat.
Han lutade sig fram och lade kinden mot mitt bröst igen.
Jag harklade mig och började nynna lite på melodin för att komma igång och påminna mig om hur den gick.

"Tyst mitt barn, mörkret kommer
ur djupa sal,
och bär dig till din mörka dval.
Tyst mitt barn, mörkret kommer
ur djupa sal,
och bär dig till din mörka dval.

Vilsna barn, jag ska forma din tro.
Du skall alltid veta att
din far var en bov.
Du kommer inte att förstå ditt smärtsamma kval,
men du kommer alltid att
följa rösten ur mörkrets sal.

Trofasthet, trofasthet,
trofasthet, bara till mig.

Trolösa barn, du kommer
alltid att hata den,
som äktade min bror, den förrädaren.
Du kommer avslöja hans svekfullhet,
ty du är beviset för hur
hans svek hennes trofasthet.

Trofasthet, trofasthet,
trofasthet, bara till mig.

Tyst mitt barn, mörkret kommer
ur djupa sal,
och bär dig till din mörka dval.
Tyst mitt barn, mörkret kommer
ur djupa sal,
och bär dig till din mörka dval.

Oskyldiga barn, var dag du blir större.
Varje stund ser jag min
hämnd komma närmre,
för barn av min kropp, kött av min själ,
skall dö för att återbörda
den födslorätt han stal.

Trofasthet, trofasthet,
trofasthet, bara till mig.

Tyst mitt barn, mörkret kommer
ur djupa sal,
och bär dig till din mörka dval.
Tyst mitt barn, mörkret kommer
ur djupa sal,
och bär dig till din mörka dval.

Trofasthet, trofasthet,
trofasthet, bara till mig."

•°•○♡○•°•

Äger inte rättigheterna till melodin (även om jag gjorde om den för att den skulle passa).. Originalet och infon om den hittar ni här:

Elller om ni bara vill höra hur melodin går... ;)