𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

13.Det fjärde namnet

Följande morgon var det mycket aktivitet runt den flammande bägaren som legat i den märkliga trälådan kvällen innan. Några var dit för att lägga sina namn i den och många satt runt den för att se vilka som skulle delta i utlottningen.
Draco och jag höll oss på vår kant, men kikade lite nyfiket åt det hållet när vi gick förbi den. Det pratades mycket om vilka man sett lägga sitt namn i bägaren och vilka man trodde att skulle bli valda.
Draco deltog lite i samtalet vid frukosten, men själv hade jag inte så mycket att tillägga. Det kunde ärligt talat bli vem som helst. Bägaren stod för utlottningen och att försöka gissa sig till hur en bägare tänkte var nog både omöjligt och onödigt.

På eftermiddagen började det regna och vi tillbringade tiden i vårt sällskapsrum vid brasan.
Mörkret började smyga sig på när det var dags att gå upp till middagen. Maten verkade inte smaka lika mycket för alla nu när utlottningen skulle ske efter att alla ätit. Nervositet och förväntan låg tät i luften och många sneglade upp mot lärarbordet där bägaren nu stod nära Dumbledores plats. Själv hade jag inte svårt för att äta, även om jag nog också var spänd på vilka som skulle delta i trekampen.

Till slut var tallrikarna tömda och magiskt rena igen och Dumbledore reste sig. De livliga samtalen dog med ens ut och Dumbledore hade allas odelade uppmärksamhet.
”Ja, nu är bägaren strax färdig att fatta sitt beslut”, sa han. ”Jag räknar med att det tar en minut till. När de utvaldas namn ropas upp, ber jag dem vänligen komma fram hit, gå längs huvudbordet och fortsätta in i gemaket intill”, han pekade på dörren bakom bordet ”... där de kommer att få de första instruktionerna.”
Med sin trollstav släckte han alla ljus i salen utom de svävande pumporna och salen försänktes i halvmörker, där den största ljuskällan var Den flammande bägaren.
De blåvita flammorna lyste upp den tysta salen med ett starkt sken och alla väntade under spänning på att något skulle hända.
Flammorna blev plötsligt röda och gnistor flög ur den. I nästan sekund sköt en eldtunga ur den och en svedd papperslapp singlade ner genom luften. Dumbledore fångade in den och höll upp den för att läsa.
”Durmstrangs turneringsdeltagare”, läste han högt, ”blir Viktor Krum!”
Applåder bröt ut och Krum reste sig från vårt bord.
”Bravo, Krum! Jag visste att du hade det i dig!” mullrade Karkaoff.
Ljudlarmet dog ut några ögonblick efter att Krum försvann in i kammaren och allas uppmärksamhet riktades mot Den flammande bägaren igen. Det dröjde inte länge innan flammorna blev röda igen och nästa papperslapp kastads ut av en ny eldtunga.
”Bauxbatons turneringsdeltagare är Fleur Delacour!”
En ny omgång applåder och rop utbröt medan en vacker, ljushårig flicka reste sig från Ravenclaws bord och gick med stolt hållning genom salen.
Applåderna dog ut aningen snabbare efter henne, för nu var det bara Hogwarts deltagare kvar. Det var nästan som om hela salen höll andan när flammorna i bägaren blev röda igen och sista lappen sköts ur den.
”Hogwarts deltagare är Cedric Diggory!”
Hufflepuffs bord exploderade i applåder och hurrarop. Även om många andra klappade och jublade så gick det inte att överrösta deras bifall. Oväsendet fortsatte efter att Diggory gått ut till rummet bakom huvudbordet och det tog en god stund innan Dumbledore kunde göra sig hörd igen.
”Utmärkt!” ropade han när alla i salen började lugna sig igen.
”Ja, här har vi alltså våra tre deltagare. Jag vet att jag kan lita på att ni allesammans, inklusive de återstående eleverna från Beauxbatons och Durmstrang, kommer att ge era representanter allt stöd ni kan uppbåda. Genom att heja på era deltagare bidrar ni...”
En rysning gick ner för ryggen på mig sekunden innan Dumbledore tystnade. Min blick drogs till bägaren redan innan Dumbledore vände sig om och såg på den. Magin som rörde sig i den var konstig. Det kändes inte så som bägarens känts tidigare. Den mjuka flamman hade inte varit lika skarp som den kändes nu.
Bägarens flammor blev åter röda och en lapp kastades ur den.
Dumbledore fick tag i den och såg tyst på den under en lång paus. Ingen annan i salen rörde sig medan alla såg på honom.
Till slut höjde han blicken och såg ut över salen.
”Harry Potter!”
Allas blickar drogs till Potter.
Jag tyckte faktiskt lite synd om honom. Han såg lamslagen ut och några reste till och med på sig för att se honom bättre. Folk började prata med låga mumlande röster. McGonagall gick fram till Dumbledore och pratade lågt med honom, innan han nickade och rätade på sig igen.
”Harry Potter! ... Harry! Vill du vara snäll och komma fram hit!”
Potters vänner knuffade igång honom och han gick stelt fram till Dumbledore.
”Typiskt Potter. Han ska då alltid göra sig märkvärdig. Jag undrar hur han lyckades med det den här gången”, muttrade Draco bredvid mig.
Jag ignorerade honom. Jag kände starkt att Potter själv inte hade valt att delta och ärlig talat kunde han inte ha gjort det heller. Han var inte gammal nog och knappast kunde han manipulera Den flammande bägaren. Det krävde nog lite mer magi än vi i vår årskurs skulle klara av.
Potter försvann in i rummet bakom huvudbordet och de vuxna pratade hetsigt med varandra.
”Kära elever! Jag tror det blir bäst om ni söker er tillbaka till era sovsalar för natten!” började Dumbledore och medan han och några av lärarna gick in i kammaren bakom lärarbordet började vi resa oss och lämna salen. Det pratades upprört om det som hänt och nästan alla verkade vara övertygade om att Potter själv gjort något för att kunna delta i tävlingen. Jag lät Draco lägga armen om mig som vanligt, men deltog inte i samtalen.

Potter var det stora samtalsämnet resten av kvällen och dessvärre hade ingen något snällt att säga om honom. Alla var övertygade om att han på något sätt själv sett till att han blivit antagen till trekampen. Anledningen till det var för att få uppmärksamhet eller för att han trodde sig vara bättre än alla andra – enligt de andra.
Jag höll inte med, men sa inget.
Istället fattade jag ett beslut.
Jag skulle göra vad jag kunde för att hjälpa Potter. Jag var inte säker på hur eller vad jag kunde göra, men fick jag en chans skulle jag ta den. Utmaningarna i trekampen var hårda, annars skulle även yngre elever kunna delta. Han skulle behöva all hjälp han kunde få och kunde jag ge den så var de det jag skulle göra, men jag skulle göra det så att ingen såg. Om ingen visste att jag hjälpte honom hade jag en större chans att vara till nytta. En hemlig allierad i fiendelägret – om man nu ville se det så. Jag skulle hålla ögon och öron öppna efter allt som kunde vara till hjälp. Även om inte ens Potter själv fick veta att jag hjälpte honom så skulle jag se till att det gick så smidigt som möjligt för honom. Det var nog det minsta jag kunde göra med tanke på att min pojkvän var allt annat än trevlig mot honom. Draco var ett kapitel för sig när det gällde Potter, men jag hade ingen anledning att vara likadan och ärligt talat kände jag mig lite skyldig för att jag inte fick stopp på Draco. Jag ville inte bli osams med Draco, men faktiskt kunde jag ärligt säga att jag uppfattade Potter som trevlig. Det skulle jag aldrig säga högt så att Draco hörde det, men det hindrade mig inte från att hjälpa Potter om jag fick en chans...