𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

24.Efterskottsjulklapp

Jag fick leta länge innan jag hittad något som jag tyckte att passade till Snape.
Till slut hittade jag något som väckte mitt intresse på Scrivenshaft.
Ett anteckningsblock som kunde dölja det man skrivit. För att dölja texten behövde man bara stänga blocket och för att göra texten synlig igen skrev man sitt lösenord på insidan av pärmsidan. Det var ju prefekt om han ville skriva ner några recept som han jobbade på i sina alkemiexperiment, men inte riskera att någon annan snokade i hans idéer. Inte för att jag trodde att folk skulle våga rota i Snapes anteckningar, men det var ju alltid bra att kunna skriva upp saker som man ändå inte ville att andra skulle se. Dessutom skulle han ha rum med en hel del anteckningar, då man kunde ha flera olika lösenord som synliggjorde helt olika versioner av sidorna.

Nöjd med mitt köp följde jag med Draco till Tre Kvastar för en honungsöl och kanske något gott att äta. Lite kunde jag ju mjukna mot honom, även om jag ändå var lite sur på honom fortfarande.

Draco beställde ett fat med nybakade tekakor, vilket tydligt visade att han ville släta över sitt övertramp med Hagrid.
Ärligt talat borde han ha köpt tekakorna till Hagrid istället och inte till mig, men jag höll mig från att klaga. Gjort var gjort och det tjänade ingenting till att göra det värre. Dessutom fick han nog jobba lite för sin ursäkt ändå när vi hade Crabbe och Goyle vid vårt bord, som mer än gärna hade tryckt i sig alla kakorna själva om inte Draco vaktat på dem.

Till min förtretlighet kom plötsligt Rita Skeeter in på Tre Kvastar strax efter att vi satt oss till rätta.
Hon gick klädd i en banangul klädnad och skrikigt rosa naglar.
Jag suckade surt och sjönk ner lite extra på bänken.
Hon hade sin fotograf med sig och pratade glatt med honom, även om hon lät upprymd och konspirationsrik.
Lyckligtvis satte hon sig i andra änden av puben och jag såg inte mycket av henne från min plats.
Jag återgick till att prata med Draco om kommande lektioner som jag funderade på, när plötsligt Potters höga röst avbröt oss.
Jag rynkade lite på ögonbrynen när jag insåg att Skeeter satt sig nära Potter och hans vänner. De var givetvis upprörda över artikeln om Hagrid.
Jag hörde inte mycket av samtalet, men satt tyst, precis som alla andra på Tre Kvastar.
Efter att Potter och hans vänner stormat ut med Granger i spetsen gav jag Draco en lite förebrående blick.
Det som hänt nu var kanske inte hans fel, men han kunde ha låtit bli att vara onödig när Skeeter intervjuat honom. Crabbe och Goyle hade börjat flina åt händelsen, men Draco såg mest skuldmedvetet på mig.
Jag valde ändå att inte ta upp ämnet då jag i vilket fall som helst inte hade så mycket att säga. Jag fick hoppas att det hela löste sig snart på något sätt ändå. Granger var klyftig och skulle säkert hitta på något. Jag fick lita på hennes handlingskraft i det här fallet, för själv skulle jag nog inte kunna gå och knacka på dörren hos Hagrid. Han skulle knappast släppa in mig och jag tror nog att hans vänner hade större chans att göra något än jag hade själv.

När vi var tillbaka på Hogwarts var det snart dags för middag.
Jag lade Snapes julklapp i en ficka på mina klädnader och tänkte att jag kunde få tag i honom efter middagen. Han brukade ju äta samma tid som alla andra och när han var klar hade jag min chans att gå ikapp honom och ge julklappen.

Mycket riktigt kom Snape och satte sig vid lärarbordet strax efter att jag och Draco satt oss vid Slytherins bord.
Jag gjorde mig ingen brådska med att äta, men sneglade lite åt hans håll för att inte missa tillfället att sätta efter honom. Snape brukade inte kasta i sig maten, så jag behövde inte känna att jag tävlade med honom för att hinna bli klar i tid.

Snart var Snape klar och jag såg när han reste sig. Jag hade ätit klart själv och vände mig till Draco.
”Jag ska växla några ord med Snape. Vi ses i elevhemmet senare”, sa jag kort och reste mig.
Draco mötte min blick och nickade. Medan Snape stegade ut ur salen med böljande klädnad som han brukade följde jag efter honom på lagom avstånd, tills jag vågade skynda mig i kapp honom i korridoren nära fängelsehålorna.
Han var uppenbarligen på väg till sitt kontor, vilket passade ypperligt.
”Snape”, sa jag glatt och kort.
Han stannade upp och vände på huvudet.
En plötslig värme skymtade i hans ögon och han log nästan.
”Ska du till ditt kontor?” undrade jag.
”Ja. Var det något du ville?”
”Ja, faktiskt. Bara prata ett ögonblick. Jag ska inte bli långrandig.”
Han nickade och vi fortsatte att gå.
Snart stängde han dörren efter oss i hans kontor. Jag plockade kvickt fram den inslagna boken ur fickan och räckte den till honom. Han sträckte fram en hand och tog emot den med ett nästan lite överraskat uttryck. Med Snapes minimala minspel var det inte mycket som avslöjade vad han tyckte och tänkte, om han inte hade för avsikt att visa det, men jag började lära mig att tolka de minimala antydningarna i hans kroppsspråk.
”Jag fick ju en julklapp av dig, så jag köpte en till dig också. God jul... i efterskott.”
Han höjde lite på ena ögonbrynet.
”Så du listade ut var den kom ifrån?” undrade han.
”Ja. Jag blev lite förvånad först, men sen var det uppenbart. Det är nog inte många som vet att Afodill är en favorit då jag nog inte sagt det till någon annan än dig. Jag nämnde det ju vid lunchen, precis innan vi packade ihop och for till Malfoys herrgård.”
Ett svagt leende syntes lite i Snapes ansikte.
”Jag antar att det var lite uppenbart... Jag träffade en häxa som gjorde snögloberna under en resa i somras. Jag kunde inte låta bli att ordna en åt dig och Afodill kändes som en passande prydnad i globen, så det blev en sådan. Har du märkt att den spelar musik?”
Jag vaknade till.
”Musik? Nej. Det måste jag ha missat.”
”Det finns en liten vev som du kan vika ut på undersidan. Vevar du upp den så spelar den mellan två minuter och en timme, beroende på hur mycket du drar upp den.”
Snape såg på paketet i handen och öppnade den omsorgsfullt.
Jag lovade mig själv att ta en extra titt på snögloben när jag kom tillbaka till sovsalen.
Snape log lite när han fick fram blocket ur julpappret.
”En anteckningsbok för hemliga anteckningar?” undrade han och tittade i den.
”Du känner till dem?”
”Jodå. Har funderat på ett köpa ett block då jag redan fyllt mitt gamla, men inte kommit mig för. Den passar mig alldeles utmärkt.”
Jag log brett.
”Så bra då.”
Snape mötte min blick och såg med ens mer allvarlig ut.
”Hur känner du dig då? Med tanke på vårt senaste samtal så kan jag tänka mig att det är en hel del att fundera på för dig.”
Jag nickade.
”Jo... Det känns konstigt att veta vad jag har för härstamning, och det andra är ju lite av en chock att veta också... Men det är ju inte så mycket att haka upp sig på. Det tjänar inget till att älta...”
Snape nickade långsamt och granskade mig.
”Vill du ha en kopp te?” undrade han sedan.
Jag tog ett lite djupare andetag och nickade.
En pratstund i lugn och ro kändes inte helt fel.