𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

19.Taggsvans och ärligheter

Jag såg med stora ögon på det taggiga odjur som placerats i arenan.
En ungersk taggsvans.
Den såg inte trevlig ut.
Faktum var att den såg värre ut än någon av de andra drakarna.
Den lutade sig över sitt bo och piskade djupa fåror i marken med sin taggiga svans när Potter steg ut i arenan.
Jag såg spänt på honom i väntan på vad han kunde tänkas välja att göra. Publiken väsnades, men jag lyssnade inte på dem längre.
Det var nu det gällde.

Efter att ha bedömt läget för ett ögonblick höjde Potter trollstaven och kastade en besvärjelse riktad mot skolan. Jag kunde inte höra vad han sade, men jag kände den. Jag visste direkt vad han ville göra. Med ens slöt jag ögonen och hjälpte till att förstärka besvärjelsen. Åskviggen skulle inte ta sig ända fram om jag inte sköt på lite. Den var nära att dala ett ögonblick, men jag fångade upp den och såg till att den tog sig fram till Potter. Snart satt han på den och jag vände min uppmärksamhet mot draken istället.
Potter flög högt över arenan för att bedöma läget, innan han försökte sig på en avledande manöver.
Jag koncentrerade mig på draken och försökte se vad den såg igen, som jag gjort med kortnosingen.
När Potter kom nära drog den efter andan. Jag fick drakens syn att vridas lite så att den inte såg ut exakt var Potter befann sig. Precis som jag hoppats sköt den elden rakt upp i luften, utan att följa Potter med flammorna.
”Du store tid, vad den pojken kan flyga! Jag hoppas att du tittar på det här, Krum!” tjöt Bagman.
Potter cirklare över draken en stund, innan draken gjorde en ny ansats att spruta eld. Jag koncentrerade mig på nytt och fick draken att missa Potter igen, men jag hade missat att hålla ett öga på resten av draken. I ren frustration slog den med svansen och lyckades riva Potter på armen. Jag tror inte att det tog så djupt, men det kändes lite som att jag misslyckats med mitt försök att skydda Potter. Jag fick skärpa mig och vara mer uppmärksam.
Potter verkade nu försöka få draken att lätta ur boet lite genom att reta den. Han höll sig på ett irriterande avstånd från den och provocerade den med sina cirklande rörelser.
Jag koncentrerade mig som aldrig förr. Jag såg till att draken missade Potter med både eld och svans. Sedan lyckades jag sakta lirka draken att resa sig ur boet. Potter såg sin chans att dök mot guldägget. Jag suddade snabbt drakens syn så att hon inte riktigt kunde se honom.
Publikens bifall exploderade runt mig och jag vågade släppa draken med min koncentration.
Jag fick syn på Potter som flög över läktaren med guldägget under ena armen.
”Såg ni!” vrålade Bagman. ”Har ni sett på maken! Vår yngste turnerings-deltagare fick tag i sitt ägg snabbast! Ja, det här kommer verkligen att göra Potter till en lågoddsare!”

Lättnaden sköljde över mig och jag applåderade glatt. Jag hade velat studsa upp och jubla, men jag tror att det var illa nog för Draco att jag applåderade när Potter klarade sin utmaning. Draco sa eller gjorde inget när jag applåderade i alla fall, så kanske att han bara accepterade det. Lite trött var jag också. Det var nog mer ansträngande än jag trott att ha sinneskontakt med en drake. Men nu var det över i alla fall. Jag kunde andas ut – för den här gången. Det var fortfarande två utmaningar kvar och jag vågade knappt fundera på vad de utmaningarna kunde innebära.

Jag var lite vimmelkantig resten av dagen. Rätt sömnig och frånvarande. Lyckligtvis var Draco mycket inne på att prata om dagens händelser med de andra killarna i klassen, så jag kunde vara lite borta utan att bli frågad om det.

När vi satt nere i sällskapsrummet senare på kvällen lade jag mig med huvudet i Dracos famn. De andra killarna satt i soffan mittemot, så jag kunde sträcka ut mig med Dracos ben som kudde. När han dessutom sakta strök mig över håret med ena handen somnade jag nästan direkt till ljudet av deras röster.

Jag vaknade långsamt efter en djup sömn. Jag hade ingen aning om hur länge jag sovit, men nu var det tyst runt mig. Lite vagt kunde jag höra elden i den öppna spisen, men inget annat. Dracos ben var fortfarande under mig och jag hade en filt över benen. Dracos varma hand vilade mot min arm, så jag var i alla fall inte ensam.
Jag öppnade ögonen och såg upp mot honom. Draco tog blicken från elden i spisen och såg på mig. Vi var tydligen ensamma i rummet.
”Sov jag länge?” undrade jag.
”Jag vet inte... Någon timme kanske...” mumlade han.
Han satt och vilade hakan i handen, med armbågen mot soffans armstöd.
”Du kunde ha väckt mig om du ville gå och sova.”
Han log lite mot mig.
”Det är lugnt... Jag gillar att se dig sova.”
Jag vände mig på rygg så att jag kunde se upp på honom bättre.
För ett ögonblick såg vi bara varandra i ögonen.
Efter en stund lyfte han handen för att stryka undan en hårslinga ur pannan på mig.
Sedan log han lite igen.
”Är det något du funderar på?” undrade jag.
Han betraktade mitt ansikte under tystnad en stund.
”Jag har mest tänkt på vilken tur jag har som har dig...” mumlad han sedan.
Jag såg på honom under samma tystnad som han sett på mig med för ett ögonblick innan jag var på väg att svara, men han avbröt mig innan jag hunnit dra efter andan.
”Gillar du honom?” undrade han.
Jag höjde lite på ögonbrynen.
”Vem?”
”Potter...”
Jag blinkade några gånger och såg noga in i Dracos ögon för att försöka se hur han kände.
Han rörde inte en min.
”Det beror på hur du menar... Inte gillar jag honom på samma sätt som jag gillar dig, så det behöver du inte oroa dig för... Men jag har ju inte direkt något emot honom heller... Han verkar vara snäll, även om du och han tycks ha blivit svurna fiender av någon anledning...”
Dracos hand låg nära mitt ansikte och hans tumme rörde sig över min kind i en försiktig smekning.
Han rörde fortfarande inte en min.  
”Kan du leva med det?” undrade jag i jakten på en ledtråd till vad han tänkte.
Ett litet leende ryckte till i ena mungipan på honom.
”Kan jag väl... Men det blir nog lite stelt om du tänker bli bästis med honom... Jag önskar att du kunde låta bli att gilla honom helt, men när du är så förbaskats snäll hela tiden så antar jag att det är oundvikligt... Så länge som du inte står och klänger och kramas med honom så kan jag väl leva med det...” mumlade han tankfullt.
Jag log mot honom.
”Jag hoppas bara att du kan leva med att jag då rakt inte har någon som helst avsikt att bli kompis med honom?” tillade han sedan.
”Kan jag väl... Bara du inte försöker att slå ihjäl honom eller gör något annat dumt...”
Vi log mot varandra.
”För all del...”
Några minuter passerade under tystnad innan jag satte mig upp och flyttade mig så att jag kunde ge honom en kyss.
Skönt att ha det samtalet ur världen. Då vi var ensamma sjönk vi ner i soffan tillsammans och unnade oss lite egen tid. Den enda ljuskällan i rummet var den öppna spisens falnande eld som kastade långa skuggor under stolar och bord.
En tanke slog mig att jag inte ens övervägt att ta vårt förhållande till nästa nivå än. Vi var fjorton år båda två nu, vilket jag ärligt talat kände att var en aning för tidigt för sådant. Visst fanns det de som tog steget tidigare än så, men jag kände att jag ville vara minst femton.
Om ett år, när vi båda var femton...
Det kändes som en bra plan.
Inte för att det skulle vara allt för planerat. Jag gillade när sådana saker hände mer spontant. Men att ha något att sikta på kändes som en bra början.