𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

11.Efterdyningarna

Min röst ekade lätt i stensalen.
Det lät rätt kusligt. Nästan överjordiskt.
Jag hade nog aldrig riktigt sjungit tidigare, men tydligen kunde jag i alla fall.
Jag blev att vagga Draco lite då det trots att var en vaggvisa som hade den rytm som gjorde det svårt att bara sitta stilla när man höll någon i famnen.
Sången drog fram minnen från när min mamma sjungit vaggvisan för mig som barn. Jag hade sedan haft svårt att somna när jag inte kunnat sluta tänka på mörkret som skulle komma och få mig att sova. Mörker associerade jag med vår kusliga källare och jag föreställde mig alltid hur det kom krypande upp för trappan och hotfullt lufsade fram till min dörr.
Historien i själva sången fick mig att undra över mitt arv, men det var en mycket gammal sång, så den berörde nog inte de första generationerna bakåt. Dock berättade den lite om min familjs historia och det var uppenbarligen ingen lycklig saga.
En mor som fått barn med en bror som förrått henne, medan han varit gift med en annan kvinna dessutom. Att modern sedan manipulerat sin son som hämnd mot sin bror gjorde inte saken bättre, även om det inte fanns garantier på att det var en bioligisk bror som det handlade om.

När jag tystnade satt Draco först stilla en stund, innan han rätade på ryggen och mötte min blick.
”Den var lite kuslig”, sa han lågt.
”Jag vet... Jag var nog mörkrädd ett tag efter att mamma började sjunga den för mig. Hon fick det att låta som att mörkret levde och kom efter en för att få en att sova. Sedan skrämde det mig lite att mamman i sången var villig att offra sitt barn för att få hämnd. Jag är inte säker på vad mamma menade med den, men sången är i alla fall gammal, så ärlig talat har inte hon så mycket med den att göra, mer än att hon förde den vidare.”
”Hm... Vår familj har bott i samma hus i sju generationer, men vi har nog inte sådana mörka arv. Inga kusliga sånger som jag känner till i alla fall... Vem skapade sången?”
”Lorexa Moldred. Hon var min mormors farmor, eller något sådant. Jag minns inte så noga. Mamma kallade den Lorexas sång, så det är väl så den heter... Mamma hade i alla fall en väldigt vacker röst när hon sjöng, så även om texten skrämde mig så tyckte jag om att höra den.”
Draco log lite mot mig.
”Du har en väldigt vacker röst... Jag har nog aldrig hört något liknande... Du är nog lite vilie i alla fall, för du kan nog trollbinda vem som helst med den där rösten.”
Jag kände att kinderna blev lite varmare.
”Äsch... Jag har inte direkt tränat på det... Men vi borde kanske gå tillbaka till elevhemmet nu. Vi vill ju inte åka fast med att vara upp sent och göra allt värre.”
Draco blev allvarlig igen och nickade. Jag hade i alla fall lättat upp honom lite och fått honom att tänka på annat. Jag steg upp så att han kunde resa sig och vi lämnade klassrummet. Husalferna skulle städa undan efter vår middag, så vi lämnade allt kvar.
Vi gick tysta den korta biten till elevhemmets dörr.
När vi steg in var det bara ett fåtal elever där inne.
Pansy studsade direkt upp ur soffan när hon såg oss.
”Åh, Draco! Vad hemskt det var! Stackars dig!” sa hon plågat och rusade mot oss.
Hon slog upp armarna för att krama om honom, men han hindrade henne direkt med en hand i bröstet som höll henne på avstånd.
”Låt mig vara”, sa han kort.
Hon såg snopen ut.
Hade hon verkligen räknat med att få kasta sig om hans hals och trösta honom så var hon dummare än jag trott.
”Kom”, tillade Draco kort och tog min hand.
Jag följde honom mot sovsalarna och lät mig dras med in i killarnas rum.
Blaise tittade upp från en bok som han satt i sängen och läste.
”Hur gick det?” undrade han.
”Hm... Straffkommendering och poängavdrag, men jag överlever”, muttrade Draco.
”Den där Moody är ju inte riktigt klok”, sa Blaise.
”Jag vet”, klippte Draco av för att göra klart att samtalsämnet var avslutat.
Blaise förstod och tystnade.
Vid sin säng bytte Draco om till pyjamas medan jag stod bredvid och väntade.
”Jag har sett hur du har din säng. Ingen borde se att jag är där om vi drar för gardinerna”, mumlad Draco.
Han avslutade med att dra för gardinerna till sin säng så att ingen såg att han inte låg där.
”Om någon undrar så har jag gått och lagt mig”, sa Draco till Blaise.
Blaise gjorde tummen upp för att visa att han skulle hålla hemligheten.

I tjejernas sovsal hörde jag Milli och Tracy prata i sina sängar, men då min säng var direkt till höger innanför dörren täckte min sängs förhängen dem. Det betydde också att de inte kunde se oss, så Draco smög tyst till min säng och lade sig längst in.
Jag drog för gardinerna innan jag bytte om, så att ingen skulle se honom ifall någon steg in i sovsalen.
Tur var ju det, för precis när jag kommit halvvägs kom Pansy och Daphne in i rummet.
De blängde båda på mig när de gick förbi, men jag brydde mig inte om dem. Jag vek ihop mina kläder och smet sedan in bakom förhängena och kröp ner i sängen.
Draco välkomnade mig med en varm omfamning och vi lade oss till rätta. Lite mummel från de andra hördes en stund, men snart hade även de lagt sig för att sova.
Jag somnade ganska snabbt med Draco tätt intill. Jag hade aldrig hört honom snarka, så risken att vi skulle bli avslöjade var nog gaska liten. Min säng stod mer strategiskt för att han skulle kunna smita ut utan att bli upptäckt än vad hans gjorde.
Jag hoppades i alla fall att följande dag skulle bli lättare att hantera, även om jag visste att retsamheterna skulle regna över honom ett bra tag. Det var nog ingen som missat händelsen i entréhallen. Hade man inte sett den själv så hade man nog hört ryktet.
Vi fick stålsätta oss tills det gått över bara.

De kommande dagarna fick jag oftast gå och hålla Draco i handen. När folk gick förbi och sneglade och fnissade kramade han min hand lite hårdare, men det verkade inte bli värre än så. Han hade en oberörd mask på sig, även om masken verkade lite extra stel ibland. Jag hoppades att det inte tog en vändning till det värre, men vi hade tur. Snart hände något som tog allas tankar från det vardagliga till något betydligt mer spännande.

Ett anslag sattes upp i entréhallen där alla snart stod och trängdes för att läsa vad det stod.
Eleverna från Beauxbatons och Durmstrang skulle anlända på fredagen klockan 18:00.  
Det var bara en vecka dit.
Genast var skolan full med viskningar och samtal om trekampen, vilket turligt nog betydde att Dracos pinsamma ögonblick med ens var bortglömt. Det spekulerades i hur de andra eleverna var, vilka i Hogwarts som skulle anmäla sig till trekampen och vad de olika grenarna kunde tänkas innebära. Jag var själv lite spänd inför det hela. Det skulle utan tvekan bli spännande och förväntningarna låg höga.
Jag lyssnade lite på de andras spekulationer utan att delta så mycket. Jag hade inte lärt känna så många elever från de andra elevhemmen, så många namn sa mig inget, men det var spännande att höra vilka som tänkte delta.

Medan skolans elever pratade glatt var det desto mer hektiskt för personalen i skolan. Hela skolan fick en ordentlig storstädning och Filch var nästan mordisk om han kom på någon med att smutsa ner. Stora salen dekorerades med fina sidenbaner med skolans fyra elevhems vapen och bakom lärarbordet hängde en stor med Hogwarts eget vapen på. Rustningar polerades och tavlor tvättades så att snart hela skolan var ordentligt putsad, skrubbad och tvättad.

Snart var den stora dagen inne. Vi skulle bara ha en sista lektion innan vi skulle via våra sovsalar och lämna alla grejer, innan det var dags att ställa oss i ordning för att välkomna våra gäster.