𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

3.I väntan på världsmästerskapen

Så snart jag satt upp håret i en hästsvans gick jag över till Dracos rum.
Han stod mitt i rummet och höll på att fästa sina manschettknappar. Han log när han fick syn på mig och lät blicken vandra uppifrån och ner över mig.
”Jag gillar din klänning. Du ser riktigt bra ut i den”, log han.
Han var klädd i en svart kostym och vit skjorta, vilket han inte såg helt fel ut i heller.
Jag log bara mot honom och tog emot en snabb kyss innan vi gick ner till matsalen.
Narcissa och Lucius satt redan där och väntade på oss.
”God morgon, ungdomar”, sa Lucius lite retsamt när vi kom fram till bordet och satte oss.
Även denna gång var det en imponerande frukost som dukats fram. Det fanns nybakat bröd och en mängd olika pålägg att välja mellan. Jag valde en rad olika bröd och pålägg innan jag avslutade med en ostfylld croissant.
Lucius läste som vanligt tidningen, vilket Narcissa sneglade lite intresserat på när hon fick syn på en artikel som fångande hennes uppmärksamhet.
”När ska vi åka?” undrade Draco när han kommit halvvägs genom sin frukost.
”Efter lunchen”, svarade Lucius lugnt.

Draco väntade mycket otåligt i den stora entrén. Jag höll honom förstås sällskap och betraktade all konst som fanns där. Mugglarkonst för att vara exakt. Malfoys hade en imponerande samling i sin ägo.
Lucius dök till slut upp i sällkap av Narcissa, som hade satt upp sitt hår och tagit på sig vackra smycken.
De log båda mot oss när de kom ner för trappan.
”Redo att ge er av?” frågade Lucius i skämtsam ton.
Draco svarade inte, utan höjde bara ena ögonbrynet. Att han var mer än redo att ge sig av borde vara uppenbart.
Lucius log bara och tog täten ut ur huset. Draco och jag följde efter honom och Narcissa gick sist. Vi skulle använda en flyttnyckel för att ta oss till världsmästerskapen. Lucius hade ordnat en som skulle ta oss till en bra plats nära stadion. Väl där hade vi en rad uppsatta personer som vi skulle hälsa på och äta middag med. Det var nästan så att vi hade ett schema på hur vi skulle göra och var vi skulle befinna oss. Jag antar att det var rätt vanligt bland ”finare familjer” att saker och ting skulle skötas på ett visst sätt. Kontakter och anseende var viktigt. Det hade mina föräldrar lärt mig, så jag gjorde bäst i att göra ett gott intryck.

Vi tågade ut i Malfoys trädgård och fram till ett litet bord som stod i mitten av en gräsmatta, omgiven av vackra rosenrabatter. Det såg ut att höra hemma där, som en vacker detalj i trädgården, men redan på håll kände jag att den utstrålade magi, vilket avslöjade att det var bordet som var flyttnyckeln.
Vi samlade oss runt bordet i en ring. Lucius såg på sitt armbandsur en stund, som för att säkerhetsställa den exakta tidpunkten.
”Beredda?” undrade han sedan.
Vi sträckte ut händerna och lade dem på bordet. Lucius höll sin hand på bordet med blicken kvar på klockan.
”Nu.”

 Vi uppslukades i en kraftig virvel och Dracos axel trycktes mot min. När det slutade virvla stod vi på en öde hed bredvid två surmulna trollkarlar i mugglarkläder. En av dem såg ogillande på trädgårdsbordet som vi kommit med. I en låda snett bakom dem låg andra använda flyttnycklar och de var betydligt mindre, som burkar, gamla flaskor, tidningar och diverse skor. De såg uppenbarligen inte fram emot att behöva baxa ett helt trädgårdsbord.
”Malfoys och en gäst”, muttrade en av trollkarlarna och antecknade i en pergamentrulle som han höll i händerna.
”Stämmer bra”, sa Lucius och gjorde tecken åt oss att följa honom.

Allt var tydligen redan ordnat, för Lucius ledde oss raka spåret in på tältområdet där vi gick mellan rader efter rader med tält.
Det var fascinerande hur många olika modeller av tält det fanns. Från ganska oansenliga tält till riktigt pampiga villor i tältformat. Det var massor med folk i rörelse och det var svårt att veta vad jag skulle titta på. Jag ville inte gå runt och stirra, men jag hade nog aldrig sett en så brokig skara med folk.

En man och hans familj stannade plötsligt till och Lucius gick fram för att hälsa.
”Mr Malfoy. Så trevligt att se er här”, sa mannen och de skakade hand.
”Mr Nott. Trevligt att se er här också. Ni är också här med familjen ser jag?” ”Absolut. Min hustru och vår son, Theodore. Theodore går ju i Dracos klass”, sa Mr Nott.
”Det känner jag till. Våra pojkar kommer rätt bra överens har jag hört.”
”Stämmer. Men ni har ett barn extra med er ser jag”, sa Mr Nott och såg på mig.
”Ja. Eveline Devltree är Dracos flickvän. Hon går ju också i samma klass som våra söner. Hemskolad från början, men nu går hon i Hogwarts. Började i fjol”, förklarade Lucius kort. ”Ah. Devltrees flicka. Ett gott sällskap åt er son kan tänkas. Jag hoppas att min visar lika god smak med flickorna.” Mr Nott sneglade på sin son när han sade det.
Theodore rodnade och såg bort på något som han uppenbarligen fann mer intressant än oss.
”Man kan alltid hoppas. Det var trevligt att träffa er, men vi ska ta och gå vidare. Vi har en middagsbjudning som väntar. Ha så trevligt, så kanske vi ses igen under kvällen”, sa Lucius artigt.
”Det samma.”

Stela artigheter var nog inte min grej, men jag hade lärt mig att se artig och trevlig ut oavsett vad jag tyckte.
En förmåga som tjänat mig väl så här långt.

Vi fortsatte att gå en stund till innan Lucius tog ledningen mot ett stort och pampigt tält.
Vi följde honom in i tältet och fann oss plötsligt i en middagssal med en vacker kristallkrona i taket. Det vackra bordsmöblemanget och kristallkronan såg lite märkligt placerade ut mellan tältväggarna, men det var en intressant kombination.
En man med mycket stelt utseende stod iklädd en gråblå kostym med ett whiskeyglas i handen. Han samtalade med en annan man i mörk kostym. ”Macnair. Mulciber. Trevligt att träffas. Jag hoppas ett er resa hit gick bra?”

Männen pratade artigt, medan vi som familj fick stå och representera oss själva så gott vi kunde. Det var uppenbart att vi bara var där för att se bra ut.

Middagen var lika stelt artig som allt annat och jag längtade efter att få slippa därifrån. Draco var nog också otålig, men visste bättre än att protestera. Han var nog lika van som jag vid att visa sin bästa sida, även om otåligheten kröp i kroppen.
De andra middagsgästerna var inte så intresserade av oss och samtalsämnet rörde mest sådant som hade med Ministeriet att göra.

Äntligen hördes en dånande gonggong från andra sidan skogen och det blev rörelse i tältlägret.
Så snart vi steg utanför tältet såg vi stigen mot arenan som lystes upp av gröna och röda lyktor. Spänningen bubblade till i kroppen på mig och jag ställde mig nära Draco, som lade en arm om mig. Lucius bjöd Narcissa armen och tågade iväg mot den upplysta stigen med mig och Draco tätt efter. Vi log brett båda två då stämningen nådde toppnivå på några sekunder. Förväntansfulla gick vi genom skogen för att komma till stadion och när vi väl såg den var jag mållös över den pampiga arenan.
Den var enorm. Det hade helt klart varit värt den sega väntan på att få komma dit och se den.
Dessutom hade jag själva matchen att se fram emot.
Det kunde nog inte bli mycket bättre.