𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

15.Lorexas förbannelse

”Svartalf?!”
Jag kunde inte tro mina öron. Jag hade sett svartalfer. Dom såg hemska ut! Inte för att jag ville döma dem efter utseendet eller så, men jag uppfattade dem inte som särskilt trevliga heller. Skrämmande, kusliga och obehagliga var nog min uppfattning om dem.
Var jag släkt med en sån?!

Snape lät mig ta några andetag innan han fortsatte.
”Jag tror att dina ögon speglar de två släktena. Vilier har ofta blå ögon och svartalfer har brungröna. Guld är en mycket vanlig färg hos dem och det är nog de två färgerna som krockat hos dig. Du är släkt med en svartalf och en vilie via din far och flera vilier och de tidigare nämnda arterna via din mor... Vill du höra de linjer i ditt släktträd som jag kommit fram till?”
Jag tog ett lugnande andetag till och nickade sedan. Lika bra att lägga allt på bordet med en gång och få det överstökat.
”Din farmors mor var till hälften vilie. Hon ville inte gifta sig med den man som hennes familj valt åt henne och i ren protest så blev hon gravid med en svartalf. Som jag förstod det så lurade hon i honom en hel del att dricka, innan hon tog med honom hem. Resten tänker jag inte ens spekulera i, men graviditeten resulterade i att hon uteslöts ur familjen. Svartalfen i fråga vet jag inte så mycket mer om, men din farmors mor gifte sig med en ynk ur en annan trollkarls familj och lät honom ta på sig faderskapet till din farmor. De tog namnet Devltree och givetvis med kodad antydan till sin härstamning, så jag antar att svartalfen inte var av det trevliga slaget. Din farmor ska ha varit en respektgivande kvinna, även om det inte varit allt för uppenbart att hon var till hälften svartalf. Din far har ännu mindre av anlagen, men kombinationen med din mor fick det kanske att blossa upp lite igen. Jag tror att mycket av dina magiska förmågor och även din magiska resistans kommer från den här kombinationen. Svartalfer trollar utan trollstavar och vilier är ganska så magiska de med.
Men det var bara din fars sida.
Din mor har flera vilier och de andra, tidigare nämnda väsenden i sig. Det förklarar också dina starka anlag av just vilie. I din familj började historien för många hundra år sedan med en kvinna vid namn Lorexa Moldred. Du kanske har hört talas om henne?”
Jag nickade.
”Du borde kunna hennes sång?”
Jag nickade igen.
”Jag skulle gärna höra den, för texten har gått i arv utan att skrivas ner, men vi kan ta det efter att du fått höra historien om du vill?”
Jag övervägde saken.
”Vi kan ta det efteråt...”
Snape nickade och fortsatte.
”Lorexa var född i en urgammal släkt där inavel inte var helt ovanligt. Hon skulle ha gift sig med sin halvbror, men han förälskade sig i en vilie och skaffade barn med henne istället. De fick dubbla par med tvillingar och Lorexa var inte sen att ställa upp som barnmorska åt dem då hennes bror och hans vilie till hustru ofta arbetade med annat. Lorexa ska ha förgiftat sinnet på flickorna och deras historia slutar med att de fyra flickorna dödar sina egna föräldrar och mister sina egna liv på samma gång.
En femte flicka var bara en baby. Lorexa tog barnet som sitt och påstod att det var hennes brors och hennes. Sången är en förbannelse som Lorexa läste över de fem flickorna för att ta kontroll över dem. Det gjorde dem lojala till henne och fylldes med viljan att hämnas den orättvisa som hon själv ansåg att hon utsatts för. Hon skulle ha fått en hög placering om hon äktat sin bror och den var nu hennes genom flickan som Lorexa tagit som sin. Förbannelsen har sedan gått i arv. Mödrar har sjungit för sina barn för att göra dem lojala mot sin mor. De har gått med på att äkta vem helst de utsetts till och sedan fört vidare förbannelsen till sina barn.
Alltid göra det som krävs för familjens bästa...
Tills du kom in i bilden förstås...
Jag tror inte att förbannelsen haft någon effekt på dig med tanke på din immunitet.”
Jag lät allt sjunka in för ett ögonblick, innan jag frågade det som oroade mig lite.
”Hur kan jag vara säker på att förbannelsen inte fungerat på mig?”
”Somnade du när din mor sjöng den?”
Jag funderade ett ögonblick.
”När jag vant mig vid den gjorde jag nog det. I början var jag rädd att mörkret skulle komma och ta mig och jag låg sömnlös en bra stund in på natten efter att mamma sjöng den, men sedan tyckte jag även om sången. När jag insåg att mörkret inte skulle komma och ta mig så slappnade jag av. Mamma hade en vacker röst och jag somnade nog direkt efter att hon sjöng den för mig.”
”Då har du inget att oroa dig för. Hade den funderat på dig så hade du somnat direkt redan första gången du hörde den. Sången ska vagga in lyssnaren i en falsk trygghet av att allt är bra om du bara gör som du blir tillsagd. Blev du rädd för mörkret så hade den inte någon som helst effekt på dig. Inte behöver du oroa dig för att sjunga den för andra heller. Förbannelser över lag har bara effekt om du menar dem, precis som med vilka förbannelser som helst.”
Jag hade oroat mig lite för det faktum att jag sjungit sången för Draco, men kände att jag slappnade av igen.
”Kan du tänka dig att sjunga den för mig?” undrade Snape sedan.
Jag suckade lätt och nickade.
Det kunde jag ju lika gärna göra.

Sången fick så många nya meningar när jag sjöng den igen.
Mörkret som skulle komma och vagga barnet i den falska tryggheten, mamman som skulle forma barnets tro, vetskapen om faderns svek, rösten från mörkret som man alltid skulle följa, barnet som växte sig starkare och hämnden som närmade sig. Den var om möjligt än mer kuslig nu, även om melodin var vacker. Snape lyssnade utan att stirra på mig, då han såg ner i bordet medan jag sjöng, som om han noga lyssnade till varje ord. Det var jag tacksam för. Att ha någon som bara satt och tittade på en medan man sjöng var faktiskt lite obehagligt.

Till slut var sången klar och Snape verkade vara nöjd.
”Du har helt klart en vacker röst, men något annat hade varit underligt med tanke på alla kvinnliga sångare du har i släkten.”
”Tack...”
Det blev en liten paus.
”Jag antar att du vill höra det andra jag hade att prata med dig om?” undrade han sedan.
Jag nickade.
Med tanke på att Snape sagt att min släkt var en lättare historia så undrade jag vad det andra kunde vara. Att vara delvis svartalf kändes inte som en lätt historia i mina öron.

”Jag har undersökt de hus som ni bott i och jag vill du ser på de här bilderna och säger om du känner igen rummen...”
Snape lade fram fotografierna framför mig.
Jag lutade mig fram och såg bilder på tomma källarlokaler. Stenväggar, smutsiga golv och mycket få möbler. En våg av igenkännande vällde över mig då mina oräkneliga mardrömmar plötsligt låg representerade framför mig. Jag rös och sköt undan bilderna.
”Så du känner igen dem?” undrade Snape.
”Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha varit där, men jag har drömt om dem”, svarade jag och kände att jag inte ville se bilderna igen.
”Det var lite det jag var rädd för...”
”Vad är det för rum?” undrade jag.
Snape suckade och såg bekymrad ut.
”Du är säker på att du inte minns något av dem?”
”Jag har drömt om dem, men jag har inte något som helst minne av att jag skulle ha varit där på riktigt.”
Han tog en liten paus innan han fortsatte.
”De kan ha raderat dina minnen, om du kanske inte rent av förträngt alltihop efter allt som hände.”
”Vad hände?” undrade jag oroligt.
Jag var inte säker på att jag ville veta, men jag kände att jag var tvungen att fråga.
Snape suckade igen.
”Jag har undersökt rummen och har en tydlig uppfattning om att dina föräldrar systematiskt torterat dig under din uppväxt. Det jag försöker komma fram till... är varför.”