Evelines sommarlov tar slut och hon ska återvända till Hogwarts för andra gången för att gå fjärde årskursen. Ingen mer än speciellt utvalda känner än så länge till att hennes trollstav egentligen bra är en vanlig träpinne och ingen vet hur mycket h...
Det var nog det obehagligaste samtal jag någonsin haft med någon. Jag kunde inte minnas vad som hänt i källarrummen och jag hade ingen aning om vad mina föräldrar haft för orsak, men det gjorde ju inte saken bättre. Snape beslöt till slut att vi skulle sluta prata om det och gå vidare. Mina föräldrar verkade inte söka så mycket kontakt med mig som det var nu och tortyren hade med all sannolikhet upphört efter att jag blivit tio år, så vad de än haft för syfte så var det tydligen färdigt. Han skulle försöka undersöka saken vidare på egen hand och själv skulle jag hålla allt för mig själv. Ingen behövde veta, om vi inte fann det nödvändigt.
Snape reste sig och gick runt skrivbordet. ”Det börjar bli dags att gå till middagen... Kommer du att vara okej?” Jag såg upp på honom och nickade. Han gjorde en gest mot dörren. Jag suckade och reste mig, men innan jag hann ta tag i dörrhandtaget tilltalade han mig igen. ”Eveline...” Jag stannade och vände mig om. Han kom fram till mig och drog in mig i en omfamning. ”Om du behöver något, så tveka inte att be om det. Du vet var jag finns”, mumlade han ovanför mitt huvud medan min kind trycktes mot hans bröst. Jag slöt ögonen och blev stående. Förmodligen hade han precis som tidigare känt på sig att jag behövde en trygg famn att bara vara i en stund. Den här gången grät jag inte hysteriskt som jag gjort sist, men jag ville inte att han skulle släppa mig heller. Ljudet av elden i den öppna spisen var det enda som hördes under en lång stund. Jag kunde höra Snapes hjärta mot ena örat, men annars var det tyst.
Till slut backade jag ur hans famn och han släppte greppet om mig. ”Du får skynda dig till middagen, så att du inte missar den”, sa han och öppnade dörren för mig. Jag nickade och gav honom ett snabbt litet leende, innan jag gick.
Draco undrade förstås vad det handlat om och jag svarade bara att vi pratat om sommarens insamlingar. Jag sa att vi övervägde att göra en likadan resa nästa sommar, vilket vi ju pratat om, så det var inte helt osant.
Följande dag var en lördag och de i de äldre klasserna som ville fick gå till Hogsmeade. Draco undrade förstås om vi skulle gå, men jag tackade nej. Jag skyllde på att jag hade huvudvärk och sa att han kunde gå med sina kompisar istället. Lite motvilligt gick han till slut med Crabbe och Goyle. Jag var inte på humör för ett besök i byn. Gårdagens samtal med Snape hade gett mig mycket att tänka på och det ville jag helst göra ifred.
Så snart alla som skulle till Hogsmeade hade lämnat slottet smög jag ut och gick på en av mina upptäcktsfärder. Det var ett tag sedan som jag snokat runt i slottet på en av mina små utflykter och ärligt talat hade jag saknat det lite. Det var något speciellt med att bara smyga runt och se vad som fanns i alla hemliga hörn och leta efter dolda rum. Hogwarts var ändå så stort att även om jag redan gjort flera upptäcktsfärder redan så fanns det alltid mer att se.
Jag gick genom en korridor och lät tankarna vandra. Jag kom till en rätt lustig gobeläng som hängde på väggen i korridoren. En man försökte lära en grupp troll att dansa balett. Jag sneglade som hastigast på den medan jag undrade var alla gamla saker i slottet förvarades. Med tanke på hur mycket som säkert behövde förvaras så borde det finnas ett enormt behov av utrymmen för sådant. Jag hade inte riktigt hittat något sådant. Tomma gamla klassrum med tillhörande möblemang och minde skrubbar hade jag sett, men inte ens i närheten av vad det borde finnas i ett så stort och så gammalt slott. Jag vände tillbaka efter några steg och gick tillbaka till gobelängen. Den kunde man gott sätta i något förvaringsutrymme. Den såg ganska dum ut... Jag fortsatte att gå, tills jag slängde en blick mot fönstret. Jag var rätt högt uppe i slottet. Knappast fanns några stora förvaringsutrymmen här. Jag vände igen och bestämde mig för att snoka lite på de nedre våningarna. Knappt hade jag tagit många steg innan en pirrande känsla av magi kröp i ryggen på mig. Jag stannade och vände mig halvt om. En trädörr fanns plötsligt mittemot den löjliga gobelängen. Jag rynkade ögonbrynen och gick fram till den. Det var en gammal och sliten dörr, men jag kunde ha svurit på att det bara varit en slät vägg där när jag gått i korridoren tidigare. Nyfiket tog jag tag i handtaget och sköt upp dörren. Lukten av många gamla ting slog emot mig. Papper, trä, tyg, metall och flera helt okända lukter. Jag steg in och blev stående medan en våg av rysningar sköljde över mig. Efter en snabb titt bakåt stängde jag dörren efter mig och vände mig sedan mot den imponerande synen igen. Rummet var som en enorm katedral. Jag kunde inte ens se den bakre väggen. Inte mycket av sidoväggarna heller. Pampiga pelare höll taket uppe, som formades tillsammans med takets alla valv. Och saker... Så-mycket-saker! Från golv till tak i stora högar, spridda i labyrinter av bråte och prylar. Det var lite halvmörkt i rummet och den trolska stämningen och tystnaden gav mig rysningar och gåshud. Högarna med saker reste sig nästan lika högt som pelarna till det imponerande taket. Sakta började jag gå. Gamla möbler, trasiga möbler, rostiga svärd, gamla trolldrycksflaskor, hattar, mantlar och skor, statyer, hoprullade mattor, gamla koffertar och böcker. Tusentals böcker. Reservfönster till olika rum i slottet, tomma burkar, några paraplyer, smycken och gamla skrin. Min nyfikenhet hade hittat sitt drömrike. Jag ökade på stegen och kände mig nästan vimmelkantig av allt som fanns att titta på. Snart sprang jag dansande genom labyrinterna. Jag struntade i om jag gick vilse. Ett uppstoppat troll fick mig att rycka till, men snart var jag på väg igen. Delar till rustningar, gamla kristallkulor, en och annan madrass, husgeråd, gamla kittlar och gamla lyktor. Något som såg ut som en kanon, tomma glasflaskor och en trasig kristallkrona. Porslinskoppar, tekannor och en stor, blodig yxa. Jag kunde utforska rummet i dagar utan att ha sett allt. Det var utan tvekan ett magiskt rum, för det var omöjligt stort för att få rum där dörren befunnit sig. Jag fick se till att komma ihåg hur jag gjorde för att dörren skulle dyka upp så att jag kunde slippa in igen. Det var helt klart ett rum som jag skulle besöka många gånger innan jag gick ut skolan och chansen fanns att inte så många andra kände till det. Det var perfekt. Helt underbart!
Det dröjde inte länge innan jag byggt mitt eget lilla gömställe mitt i det enorma rummet. Några bord stod staplade på varandra bakom ett högt skåp med glasdörrar. Då ett av borden hade sin yta i höjd med skåpet blev det ett perfekt ställe att krypa in på. Sett framifrån så gapade ett hål ovanför skåpet med glasdörrar, så jag drog dit en madrass, lite täcken och några kuddar. Snart satt jag och myste med en av alla de böcker jag hittat i rummet och bara njöt av alltihop. Det blev nästan som en stor fågelholk mitt i ett av de största bergen med bråte. Med några ljusklot som jag skapade själv kunde jag kura ihop mig bland alla täcken och kuddar med perfekt läsbelysning. Jag hade helt klart hittat mitt absoluta favoritställe på jorden.
Ops! Esta imagem não segue nossas diretrizes de conteúdo. Para continuar a publicação, tente removê-la ou carregar outra.
"Room of hidden things" av Alex 'Aki' Pavlovich (The Harry Potter Lexikon)
