𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

31.Sveket

Jag fick en bestämd känsla av att något var i görningen. Det kändes som att hela skolan var full med hemlighetsmakeri och jag fick inget grepp om det. Snape bestämde att vi tränat min tankeförmåga tillräckligt och avslutade lektionerna, vilket hände lite plötsligt enligt mig. Dessutom var det uppenbarligen något som Karkaroff pratat om med honom som inte var något bra. Samtidigt växte en enorm labyrint av täta häckar fram nere vid quidditchplanen, vilket var den tredje uppgiften. Jag hade förmodligen ingen som helst möjlighet att hjälpa Potter i den, vilket fick mig att känna mig lite nedstämd.
Datumet för den utmaningen närmade sig med stormsteg och jag kände mig villrådig. Det enda jag kunde göra var väl att låta allt vara, men en gnagande känsla ville inte lämna mig ifred.
Det var något på gång och vad det än var så var det inte bra.

Dagen då den sista utmaningen skulle äga rum satt Slytherins elever än en gång samlade runt The Daily Prophet och fnissade. Jag prenumererade inte på tidningen själv, så jag väntade tills jag fick chansen att läsa någon annans tidning.
Draco satt lutad över tidningen med Blaise bredvid sig vid frukostbordet, så jag fick vänta tills de läst klart innan jag förmodligen skulle få titta i Dracos tidning.
Till min förvåning kom Pansy fram till mig och erbjöd mig sin tidning.
Jag tog emot den och läste ”Harry Potter – en förvirrad och farlig person” med stora bokstäver.
Irritationen steg när jag såg vem Skeeter citerat den här gången.
Draco berättade att Potter kunde prata ormspråk och att man borde vara misstänksam mot honom.
Jag visste inte ens att han pratat med Skeeter och att han gjort det utan min vetskap då han ju visste vad jag tyckte om henne gjorde mig oerhört upprörd.
Så snart jag läst klart vek jag ihop tidningen och reste mig.
Draco såg direkt upp på mig med en orolig blick.
”Vart ska du?” undrade han lite ängsligt.
”Jag ska bara gå en sväng”, muttrade jag och gick.
Han såg ut att vilja rusa efter mig, men Pansy lutade sig snabbt fram mot honom och sa något om att jag nog behövde vara ifred en stund. Hon var snabb med att förklara att jag bara behövde lite egen tid, men jag var fullt medveten om att hon egentligen ville skapa en klyfta mellan oss. Det hade varit väldigt uppenbart då hon gett mig tidningen. Hon ville inte att Draco skulle springa efter mig och be om ursäkt med en gång och hoppade säkert att det skulle få oss att glida isär.
Hon kunde ju drömma, men just nu var jag så oerhört irriterad över att han smugit bakom ryggen på mig med något sådant.
Prata strunt med Rita Skeeter och tramsa.
Jag planerade att undvika honom ett tag bara för att markera mitt missnöje. Ge honom tid att tänka över sitt misstag så att säga.
Jag kunde ju alltid gå till mitt favoritställe. Det brukade lugna mig.

Det magiska rummet kunde bidra med mer än bara utforskning. Ville man ha något så tenderade det att dyka upp. Det märkte jag när jag gick runt och tittade på saker och önskade att det fanns något ätbart där. Lunchen närmade sig och jag var fortfarande inte sugen på att gå ner till de andra. Plötsligt hade jag hittat ett fat med kakor och en flaska pumpasaft. Det var dessutom färska kakor och riktigt god saft. Det var ju bra att veta att man kunde önska fram lite saker när man behövde något.

Jag hade strosat runt i det enorma rummet i säkert flera timmar när jag bestämde mig för att gå ner och leta efter Draco. Han hade nog fått ångra sig ett bra tag nu.
Det närmade sig middagen och efter det var det nog inte långt tills turneringen började.

På vägen ner till salen stötte jag på professor Moody.
”Devltree”, sa han när han fick syn på mig.
Jag stannade.
”Ja?”
”Vad vandrar du runt i slottet helt ensam för?”
Jag suckade lätt.
”Bara strosar lite... Rensar tankarna...”
”Kan du komma med till mitt kontor lite?”
Jag nickade och följde med honom till hans kontor. Jag hade ingen aning om vad han kunde tänkas vilja mig, men det var väl bara att lyda.

”Jag har märkt att Potter verkar klara sina uppgifter på ett märkligt sätt och kan inte låta bli att misstänka att han fått lite hjälp”, började Moody så snart han stängt dörren efter oss.
Jag spände mig lite, men försökte att se oberörd ut.
”Är det någon särskild ni misstänker, professorn?” undrade jag.
”Ja, det måste jag nog säga... Din uppväxt är ju lite av en gåta, om jag får säga det själv... Dina föräldrar kan ha lärt dig en hel del som vi här på skolan bara kan gissa oss till och jag undrar om inte något av det du lärt dig är saker som skulle kunna fungera på en drake... För att bara nämna ett exempel...” brummade han.
Han stod precis bredvid mig och såg stint på mig med båda sina ögon, vilket kändes lite olustigt.
Framför allt det magiska ögat såg så stirrigt ut att det fick det att krypa lite i skinnet.
Han tog fram sin fickplunta och tog en klunk.
En svag doft svepte förbi mig och jag stelnade till.
Boomslang skinn, indianbloss, bicorn horn, knutgräs och iglar, för att bara nämna några beståndsdelar av lukten.
Den lukten kände jag igen.
”Är det där Polyjuice elixir?” frågade jag innan jag hann hindra mig själv.
Moody såg stint på mig igen.
En kall känsla spred sig i magen på mig.
Han var uppenbarligen inte Alastor Moody.
Inte om han stod och drack Polyjuice elixir.
”Vem är du?”
”Oroa dig inte, flicka. Jag är en vän till dina föräldrar”, sa han och stoppade tillbaka pluntan i fickan.
Jag kände mig ändå obehaglig till mods.
”Vi har planer för Potter och därför är du här. Det var mitt mål att se till så att du absolut inte hjälpte honom under den här etappen. Det är av yttersta vikt att saker och ting går som planerat... Kan du ge mig käppen som jag har lutad mot skrivbordet?”
Jag vände på huvudet, men det fanns ingen käpp där.
Käppen han bett om hade han ju redan i handen.
Han hade ju haft den när vi gått till hans kontor...

Det var det sista jag tänkte innan slaget träffade mig.
Käppen han bett om hade han mycket riktigt i handen – och den träffade mig hårt i sidan av huvudet.
Det blixtrade till för mina ögon och jag rasade i golvet.
Allt var mörkt och suddigt och dansade runt så att jag inte fick grepp om min omgivning.
”Synd att det skulle gå så här, men om du är vän med Potter så kan jag inte ha dig trampade runt labyrinten i kväll”, mumlade Moody, fast han ju förstås inte var den riktiga Moody.
Det var någon annan i Moodys skepnad, men jag hade inte haft en chans att spekulera i vem han egentligen var.
Han drog i mig och släpade mig till ett hörn av rummet.
Jag hörde en kista öppnas.
”Här har du sällskap”, stönade han medan han baxade upp mig för att få ner mig i kistan.
Jag tippade över kanten och föll fritt genom luften.
Allt flöt bort i ett kompakt mörker innan jag nådde botten.