𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

7.Skolårets början

De sista dagarna innan avgången med Hogwartsexpressen öste regnet ner, så vi kunde inte flyga med kvastarna. Eller kunde gjorde vi väl nog, men det var inte riktigt lika roligt när man blev kall och våt och dessutom inte såg omgivningen så bra.
Istället roade vi oss inomhus så gott det gick. Vi spelade schack, läste och även dansade. Skulle det bli bal på skolan kunde vi lika gärna slipa på våra kunskaper lite.
Tiden gick fort när man hade roligt och innan vi visste ordet av var det dags att ge sig av.
Med koffertarna packade tog vi oss till perrong 9 ¾ för att stiga på tåget.
De första vi stötte på var Crabbe och Goyle. De följde med oss när vi sökte upp en egen kupé att sitta i. Efter det tog det inte länge innan Pansy och Daphne hittade oss och gjorde oss sällskap. Pansy satte sig mittemot Draco och det var tydligt att hon inte gett upp tankarna på att ha en chans på honom. Det var nästan pinsamt uppenbart med de blickarna hon gav honom.
När tåget började komma i rörelse gick Draco och jag bort till fönstret och vinkade åt Lucius och Narcissa innan vi gick och satte oss igen.
Jag hamnade mellan Draco och Goyle, med Draco närmast fönstret.
Pansy satt närmast fönstret mittemot med Daphne bredvid sig och Crabbe satt närmast dörren på andra sidan Daphne. Daphne verkade inte vara allt för förtjust vid sitt sällskap, men de satt ju inte så tätt tillsammans. Inte när hon makade sig ganska nära Pansy i alla fall.
”Ni hörde väl att det ska användas galaklädnader på skolan i år? Jag hittade en förtjusande klänning i ljusblått och matchande smycken till. Silverormar för Slytherin förstås. Vad ska du ha på dig?” frågade Pansy Draco.
”Kostym”, svarade Draco med en axelryckning.
”Vilken färg?”
”Svart, vit skjorta och vit slips. Inget märkvärdigt. Men morsan var väldigt hemlig med Evis klänning. Den ska tydligen vara något alldeles extra.” Pansy lyckades låta bli att tappa fattningen och flyttade kallt sin blick till mig.
”Vad är det för klänning?” undrade hon.
”En ganska vanlig modell. Stor, vid kjol och axelbandslös överdel.” ”Färgen då?”
”Ljust grå, lite blågrå kanske.”
Pansy nickade, men såg inte imponerad ut.
Jag tänkte inte nämna detaljen med månskenstyget. Det skulle hon få se själv när stunden var inne.
”Daphne och jag köpte våra klänningar tillsammans. Hennes är ljusrosa med pärlor. Vi kommer att bli ursnygga båda två”, sa Pansy självsäkert.
”Var ni på världsmästerskapen i quidditch? Evi och jag satt i hederslogen, så vi såg allt riktigt bra. Man kom riktigt nära och man såg verkligen hela spelet.”
Dracos byte av samtalsämne kändes välkommet och Pansy hade tydligen inte varit på matchen. Hon var förstås inte sen att be Draco att berätta om allt i detalj för att ha en ursäkt att prata med honom, men när Draco ofta frågade mig om saker så tog det nog nöjet lite ur det hela för henne.

Medan vi färdades lämnade vi London bakom oss och det röda loket ångade fram genom det regniga lanskapet. Det skulle inte bli roligt att springa till droskorna i ösregnet, men det fanns nog inte så mycket att välja på.
Tåget anlände till perrongen i skogen och det öste fortfarande ner.
Pansy såg ogillande på regnet när dörrarna öppnades och drog upp axlarna. Draco kom fram till mig och höll sin jacka över huvudet på oss båda.
”Beredd?” undrade han.
Jag nickade kort och med Dracos jacka över huvudena gick vi så raskt vi kunde till de väntande droskorna. Crabbe och Goyle var inte långt efter och strax efter att vi satt oss tillrätta i en ledig droska kastade Pansy och Daphne sig in med regnvåta hår. Jag var våt om nedre delen av mina klädnader, men håret och axlarna var torra tackvare Draco.
Droskan sattes i rörelse och svajade iväg mot slottet medan det klafsade och stormen ven.

Det blev en språngmarsch till innan vi fick skydd från stormen i den stora entréhallen. Draco skakade vattnet av sin jacka och vek den sedan med insidan utåt innan han hängde den över armen. Han bjöd mig sedan den andra armen. Jag lade mina armar runt hans och följde honom till den stora salen.
Det var som vanligt magnifikt där då det var dukat med guldtallrikar och hundratals svävande ljus lyste upp allt. Vi letade upp bra platser vid Slytherins bord och satte oss ner. Jag lät blicken vandra över salen medan vi väntade på att sorteringen skulle börja. Draco pratade med några klasskamrater som satt på andra sidan om honom och det lät som att världsmästerskapen skulle diskuteras igen.
Sakta med säkert fylldes salen, med undantag för några tomma platser som snart skulle fyllas med nya elever. Jag lät blicken vandra i salen lite innan jag såg bort mot lärarbordet. Snape satt där och min blick fastnade på honom. Han såg faktiskt ganska välmående ut, så sommarlovet hade nog gjort honom gott. Han var förvisso lika blek som alltid, så solat hade han knappast, men han såg inte lika djupt dyster ut som han brukade.
Plötsligt mötte han min blick. Jag kunde inte låta bli att le lite. Det skulle bli roligt att träffa honom igen. Ett knappt märkbart leende drog lite i hans ena mungipa, innan han vände blicken mot något annat. Jag suckade lätt för mig själv och återgick till att bara lite planlöst se mig om i salen igen.

De nya eleverna tågade in och blev sorterade. Vi applåderade när någon hamnade i Slytherin och väntade tålmodigt tills hatten bars ut igen.
Till slut reste sig Dumbledore och bredde ut armarna i en välkomstgest. ”Jag har bara två ord att säga er! Hugg in!”
Folk applåderade medan serverings-faten på borden fylldes med mat. Sedan började ljudet av bestick och småprat att fylla rummet. Jag lät mig väl smaka av alla vällagade rätter. Jag tyckte verkligen om de högtidliga måltiderna i skolan. Det svåra var bara att spara plats för efterrätterna. Det var alltid en hög risk att man tog för mycket och sedan knappt kunde röra sig när man ätit klart.

Så snart alla ätit färdigt följde Dumbledores välkomsttal med en genomgång av regler, så som att förbjudna skogen var förbjudet område för alla elever och en liten uppräkning om vad som var otillåtet i skolan. Hogsmeade var förbjudet att besöka för alla under tredje årskursen och så vidare.
Jag fick erkänna att jag inte lyssnade så noga. Det var nog ingen större skillnad i reglerna från året innan och jag var inte särskilt bra på att lyssna på samma sak om och om igen. Mina tankar hade en tendens att börja vandra om jag fick höra upprepningar. Dock märkte även jag hur stämningen i salen skiftade när Dumbledore sa att det inte skulle spelas någon quidditch på skolan under året. Min blick fann honom på ett ögonblick, för att se om det var ett skämt eller inte.
”Detta beror på ett evenemang som kommer att starta i oktober och fortsätta under resten av skolåret. Det kommer att kräva en hel del av lärarnas tid och krafter – men jag är säker på att ni allesammans kommer att få mycket stort nöje av det. Jag har den stora äran att meddela att i år, här på Hogwarts...”

Dumbledore avbröts av en hög åskskräll som kom från entréhallen, innan portarna till stora salen slogs upp. En man med käpp, klädd i resmantel stod i dörren. Alla blev dödstysta och iakttog mannen medan han kastade huvan på sin klädnad bakåt och började gå upp mot lärarbordet. Bara det rytmiska dunkandet av hans käpp hördes dovt i tystnaden.
”Är inte det där Monsterögat Moody?” viskade Draco nära mitt öra.
Jag ryckte på axlarna då det var en person som jag aldrig träffat, så jag kunde inte säga säkert.
Främlingen verkade dock fylla beskrivningen som jag hört vid något tillfälle. Han var ärrig och skadad i ansiktet och hans ena öga verkade leva sitt eget liv.
Jag följde honom med blicken som alla andra när han gick fram till Dumbledore och hälsade på honom. ”Får jag presentera er nya lärare i försvar mot svartkonster”, sa Dumbledore muntert.
”Professor Moody.”
Det var inte många som applåderade åt professor Moodys presentation. De flesta verkade vara för chockade av hans uppenbarelse för att ens röra sig.

Den ena chocken gick över till den andra när Dumbledore fortsatte med att informerade oss om skolans deltagande i magisk trekamp.
Det gick ett sus genom havet av elever när vi informerades om vad den magiska trekampen innebar.
Ett sus av protester följde när det informerades om åldersgränsen för de som fick delta.
Draco sa inte mycket, vilket var lite ovanligt. Han muttrade något som lät som ”Varför riskera livet för att få tag i pengar? Det har jag så det räcker och blir över av ändå”, men jag lyssnade inte så noga. Kände jag honom rätt var han lite för nervös för att våga vara med. Han var inte mer än lättad över åldersgräsen, då han inte ens behövde fundera på att delta för att behöva bevisa att han inte var feg. Själv tyckte jag att det lät lite spännande, men hade jag varit gammal nog hade jag nog ändå inte varit intresserad av att delta. Det lät inte som min grej och dessutom var risken större att jag blev avslöjad med att ha en falsk trollstav om jag var med på något sådant. Det passade mig utmärkt att bara vara åskådare och den biten såg jag fram emot.