𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

4.Sportsligt kaos

Att gå upp till de höga platserna tog en bra stund. Trapporna var klädda med röda mattor och jag försökte få en glimt av hur högt vi befann oss medan vi steg för steg tog oss uppåt. Gångar och öppningar ledde till andra sittplatser, men vi fortsatte den branta stigningen. Tack och lov att jag gått så mycket de senaste veckorna. Annars hade nog mina ben gett vika innan vi var ända uppe.

Till slut steg vi ut i den högt placerade logen. Lucius stannade nästan direkt och Draco och jag fick snabbt bromsa in för att inte gå in i ryggen på honom och Narcissa.
Trolldomsministern Cornelius Fudge stod plötsligt framför oss.
”Å, här har vi ju Lucius!” utropade Fudge efter att han pratat med en rödhårig trollkarl som var misstänkt lik Ron Weasley.
”Men se, goddag, Fudge”, sa Lucius och skakade hand med Mr Fudge. ”Hur står det till? Du har visst inte träffat min fru Narcissa förut? Eller vår son Draco? Och den här förtjusande unga fröken är Eveline Devltree, Dracos flickvän.”
”Goddag, goddag”, sa Fudge och bugade sig för oss.
Fudge fortsatte med att presentera någon bulgarisk trolldomsminister och trollkarlen han pratat med när vi kom var tydligen Arthur Weasley, så då var han säkert Rons pappa.
Jag fick en skymt av Ron själv, i sällskap med flera bröder, en syster och hans vänner; Granger och Potter. Jag svepte bara som hastigast med blicken över dem då jag inte ville bidra till någon spänd stämning – det verkade de vuxna klara alldeles utmärkt på egen hand.
Istället drogs min blick till arenan som vi nu kunde blicka ut över. Den var helt enorm. Det skulle verkligen bli spännande att se matchen.

Plötsligt kom vi i rörelse igen. Draco lade armen tätare om mina axlar när vi passerade våra skolkamrater och jag var säker på att Draco blängde surt på dem. Han gillade nog inte att de verkade ha fått lika högt placerade platser som oss och knappast gillade han att se dem över huvudtaget. Själv höll jag tillbaka ett lite ursäktande leende när jag följde med Draco förbi dem. Det var nog lika bra att jag undvek att se på dem, men inte såg högfärdig ut heller.

Vi kom till våra platser och satte oss. Draco tog bort sin arm från mina axlar och tog min hand istället.
Jag gav honom ett litet leende nu när stämningen kändes bättre igen.
Nu kunde vi förhoppningsvis njuta av matchen istället och inte haka upp oss på löjliga rivaliteter.

Det dröjde inte länge innan Fudge höll talet som välkomnade oss till den fyrahundratjugoandra världsmäster-skapsfinalen i quidditch.
Oväsendet från alla som samlats i den proppfulla arenan steg likt ett öronbedövande dån.
Bulgariens maskotar skulle tydligen uppträda först och jag sträckte på nacken för att se vad det kunde vara. Vackra kvinnor med månvit hy och silvrigt hår dansade in på arenan. Musik spelade och de vackra vilierna trollband publiken med sin skönhet. Jag hade hört talas om vilier, men inte sett några. Jag visste vad de kunde ha för inverkan på män och framför allt unga män.
Min blick gled inte helt osökt över till Draco för att se hans reaktion. Jag vet inte vad jag väntade mig, men kunde inte låta bli att känna mig lite orolig. Draco satt och sträckte på halsen precis som mig och såg ner på planen, men märkte tydligen min blick och såg på mig. Ett litet leende dök upp i hans ansikte och han höjde våra sammanhållna händer för att stryka mig över kinden med baksidan av sina fingrar.
”Dom är inte hälften så fina som du”, viskade han för att ingen annan skulle höra.
Sedan lade han min hand i sin famn och flätade samman sina fingrar med mina, innan han såg ner på planen igen. Jag kände ett varmt pirr sprida sig i kroppen och kunde inte låta bli att le lite. Vilier hade tydligen ingen större effekt på min Draco. Jag kunde inte låta bli att känna mig nöjd över den saken.

Irlands lag hade pysslingar som maskotar. De höll en kul uppvisning med fyrverkerier och guldregn, innan det var dags för själva lagen att göra entré. Spelarna presenterades en efter en medan de susade in över spelplanen.
”Vilket lag håller du på?” undrade Draco.
”Jag vet inte... Irland kanske. Det känns närmare hem.”
Han nickade.
”Du då?” undrade jag.
”Samma skulle jag nog säga, men Bulgarien har förstås Krum och han är inte så dålig på sin sak. Han är faktiskt känd som den bästa sökaren i världen. Det ska bli intressant att se honom spela och jag kan slå vad om att han är den som tar kvicken.”
Jag nickade och väntade spänt på att spelet skulle börja.

De fyra bollarna sändes iväg; dunkarna, klonken och den lilla kvicken.
Matchen började med ett rasande tempo. Irlands jagare susade runt så snabbt att kommentatorn knappt hängde med att säga deras namn. Bulgarerna hängde inte med i deras taktik och innan man visste ordet av hade Irland gjort sitt första mål.
Draco höll min hand hårt, men inte obekvämt hårt. När målet skedde studsade vi upp och tjöt som om vi varit en person.
Det var hur spännande som helst. Några minuter in i matchen gjorde Krum en plötslig skenmanöver genom att låtsas få syn på kvicken, men störtdök egentligen bara mot marken för att lura Irlands sökare. Lynch kraschade och behövde hjälp av läkartrollkarlar för att komma på benen igen.
Sedan började matchen på nytt och Irlands jagare tog ny fart. På bara tio minuter hade de gjort tio mål.
En spelare från Bulgarien tacklade en jagare i Irlands lag, vilket ledde till straffkast för Irlands del. Vilierna blev osams med Irlands vättar och började dansa igen, vilket fick domaren att tappa kontrollen och göra sig till för vilierna. Draco började skratta åt domarens försök att spänna musklerna och hans hetsiga tvinnande med mustaschen.
När han kom till sans igen efter en spark på smalbenet av en läkartrollkarl försökte han utvisa vilierna, vilket ledde till gräl med Bulgariens två slagmän.
Grälet ledde till två straffkast för Irlands del, vilket fick de Bulgariska anhängarna i publiken att vråla av ilska.
Spelet fortsatte och var nu våldsammare än någonsin.
Jag satt så långt fram på säteskanten jag kunde och försökte hänga med i allt som hände.
Draco gjorde det samma bredvid mig. En tackling mellan en Bulgarisk och en Irländsk spelare ledde till foul, vilket fick pysslingarna att flyga upp och forma en hand i luften som gjorde ett mycket fult tecken mot vilierna. Vilierna tappade besinningen och intog sina fula fågelhövdade skepnader och kastade eld mot pysslingarna.
Jag tror att jag bara satt och gapade. Efter att aldrig ha varit på en quidditchmatch i hela mitt liv kändes detta som ett totalt kaos och det var svårt att inse att det var en sport.

Krum träffades av en dunkare och fick störtdyka med blodig näsa efter kvicken. Lynch kraschade i marken igen och blev nertrampad av vilier, men Krum fick tag i kvicken och matchen slutade med Bulgarien: 160 och Irland: 170.
Skränet, biffallet, striden på planen och viliernas skrik tycktes spränga luften med sitt öronbedövande ljudlarm. Jag och Draco stod upp och applåderade så att det stack och värkte i händerna.
Helt otroligt.
Jag hade aldrig varit med om något som ens kom i närheten.
Den här matchen skulle jag inte glömma på hela min livstid.