𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

23.Tillbaka till vardagen

Draco och jag var några av de som stannade längst på balen. En efter en sökte de andra sig tillbaka till elevhemmen, eller till lugna vrår för att vara för sig själva lite. Vi kände att vi hade all tid i världen att umgås, så vi lät balen vara så länge som möjligt istället. Snart var vi nästan ensamma på dansgolvet och rörde oss till den musik som spelade i högtalare då bandet dragit sig tillbaka för natten. Det var lugn dansmusik av klassisk modell, men vi lyssnade inte så noga på den. Mina fötter skulle nog vara lite ömma efter allt dansande i finskor, men det kändes som att jag gott kunde offra mig. Jag ville nästan inte att kvällen skulle ta slut. Inte nu när vi var nästan ensamma i den vackert dekorerade salen.
Till slut kom McGonagall fram till oss och sa att balen var slut för den här gången.
Arm i arm sökte vi oss tillbaka till elevhemmet och fann flera par som valt att stanna uppe lite längre. Varken Milli eller Tracy var där med sina dejter, men flera av de äldre eleverna satt kvar och pratade, eller var lite mer närgångna.
Draco och jag utväxlade en blick.
Jag ville nog slippa ur klänningen innan jag satte mig i en soffa, men det såg inte ut att vara många soffor lediga.
”Hjälper du mig att komma ur allt?” undrade jag med ett litet leende.
Draco nickade bara och följde mig till badrummet där fodralet till klänningen hängde kvar, samt mina kläder som jag haft innan jag bytt till klänningen.

Det var lite nytt att visa mig i underkläder för Draco, men han var lika respektfull som alltid, även om jag märkte att han sneglade en hel del. Vi beslöt oss sedan för att gå till skilda sovsalar för att sova. Det var en kväll då många säkert försökte smyga sig till lite extra umgänge, så risken att åka fast var högre än normalt.
Efter en kyss utanför dörrarna gick jag in till flickornas sovsal och hängde upp min klänning på sänghimmelns stomme. Klänningen lyste inte upp hela rummet när den var i sitt fodral, även om den glittrade lite genom fodraltyget. Med en nöjd suck kröp jag sedan ner i sängen och somnade nästan direkt.

Följande morgon var det väldigt lugn stämning i hela skolan. Folk verkad vara allmänt slöa och samtalen var inte mer än låga mummel mot vad de brukade vara annars. Draco och jag log ofta mot varandra och stämningen var ganska småmysig hela dagen. Man märkte att det bildats lite nya par och några som varit par en längre tid hade tydligen fått ny gnista.

Resten av jullovet flöt sakta på i lugnets tecken och snart började den nya terminen. Snön låg kvar i täta sjok och många fönster var täckta med rimfrost, inte minst på växthusen där vi hade lektion i örtlära. Man fick se till att ha varma kläder på sig och jag önskade att den fina korta kappan som jag fått av Draco skulle vara godkänd som skoluniform, men jag fick nöja mig med att ha den på fritiden om jag hade något ärende utanför elevhemmet.
Elevhemmet var alltid varmt och trevligt, vilket nog berodde på att elden i öppna spisen brann konstant och vi led inte av drag då vi hade elevhemmet under vattnet. Isen hade lagt ett lock över sjön och det var nästan alltid mörkt när vi såg ut genom fönstret, men de gröna lamporna i taket gav ändå känslan av att vi befann oss i ett sjunket skeppsvrak. Vi tillbringade många kvällar i sofforna framför brasan medan vi visste att kalla vindar ven runt tornen i resten av slottet. Att hålla till i källaren var kanske lite kusligt, men vi hade i alla fall några fördelar.

Första skoldagen var det uppståndelse i grupprummet. Inte något uppror direkt, men folk flockade sig runt upplagor av The Daily Prophet och såg upprymda och fnissiga ut.
Jag fick direkt onda aningar, för knappast förde det något gott med sig. Draco log strålande mot mig och sträckte ut armen om mig.
Jag gick in i hans omfamning och tog emot tiningen som han höll färdigt uppslagen åt mig.
Dumbledores gigantiska misstag, löd rubriken. En artikel av ingen mindre än Rita Skeeter. Redan där kände jag den oroliga känslan i kroppen öka och det visade sig att oron inte var obefogad. Artikeln var inte direkt snäll. Hagrid var tydligen en halvjätte, med anlagen från sin mors sida. Det stod en massa nonsens om att han var farlig och skrämmande, för att inte tala om dumheterna om att Crabbe skulle ha fått ett otäckt bett av en fladdermask, som för den delen inte ens hade tänder. Draco citerades där han sa att vi alla avskydde Hagrid och bara gick på lektionerna för att vi var för rädda för att våga säga något.
När jag läst artikeln klart vände jag lite på huvudet och sneglade på Draco. Hans breda leende smälte bort en aning och han såg osäker ut.
”Det är ju bara ett skämt”, sa han i ett försök att rädda situationen.
Jag såg uttryckslöst på honom en stund, innan jag räckte tidningen åt honom.
”Vi får väl hoppas att Hagrid inte skrämmer livet ur dig på vår lektion i skötsel och vård av magiska djur då”, sa jag kallt och gick.
”Evi...”
Hans smått olyckliga röst lyckades inte få mig att vända tillbaka.
”Jag fattar inte att du dejtar henne. Jag skulle aldrig vara så där respektlös mot dig”, sa Pansy snorkigt.
”Knip käft, Pansy”, fräste Draco.

När vi efter våra första lektioner rörde oss ner mot Hagrids stuga kom Draco försiktigt närmare och lade en arm om mina axlar. Jag lät honom göra det, men gjorde inget för att lägga en arm om honom tillbaka.
Han kunde vara så onödigt elak mot andra ibland och det störde mig. Givetvis var han fortfarande sur för att den där hippogriffen rev honom året innan, men att förstöra Hagrids liv var väl lite väl lågt? Visst hade Hagrid också varit kort i tonen mot Draco, men det var ju heller inte så konstigt då Draco försökt få honom avskedad efter olyckan, som Draco för den delen stod skyldig till själv.

Nere vid Hagrids stuga stod Gryffindors elever redan där och pratade med en häxa med kortklippt grått hår och framskjutande haka.
”Var är Hagrid?” frågade Potter med hög röst.
”Han är opasslig”, svarade häxan kort.
Draco släppte mig och skrattade lite lågt. Alla andra i klassen såg roade och muntra ut, men jag sneglade mot Hagrids stuga. Gardinerna var fördragna, så han var säkert deprimerad efter det som stod i tidningen.
Vi började röra på oss och vi följde vår vikare till ett träd som växte i utkanten av skogen.
En vacker enhörning stod tjudrad vid det och många tjejer verkade vara mycket förtjusta.
”Pojkarna håller sig i bakgrunden!” utropade vår vikarie och stoppade Potter med en omild hand.
”Enhörningar föredrar kvinnors mjuka beröring. Kom fram, flickor, och närma er den försiktigt. Seså, kom nu, stilla och lugnt.”
Killarna fick stå kvar på håll, medan vi tjejer följde med fram till enhörningen.
Vår vikarie var professor Grubbly-Plank, vilket jag uppfattade lite senare. Hon informerade om enhörningar med hög röst för att även killarna skulle höra det, men jag märkte att killarna pratade lågmält om annat där borta.
Draco räckte en bit av morgonens tidning som han rivit ut och det var inte svårt att gissa vilken artikel det rörde sig om.
Jag koncentrerade mig på enhörningen och det Grubbly-Plank sa om den för att inte störa mig så mycket på det killarna gjorde. Jag hade förvisso sagt att Draco inte skulle vara så elak med Potter, men det betydde ju inte att han fritt kunde förstöra för alla andra utan att det gjorde något.

Snart var det dags för ett nytt besök i Hogsmeade. Jag var förstås iväg direkt efter frukosten för att hitta något åt Snape. Draco följde lite avvaktande med då han säkert var osäker på om jag var arg på honom eller inte. Jag hade inge lust att bråka om det, men han kunde gott hållas på halster lite. Om det sved lite var gång han gjorde något dumt så kunde jag kanske sakta men säkert ändra på honom när det gällde hans attityd mot andra. Jag behövde ju inte vara onödigt hård mot honom, men i alla fall visa att hans otrevligheter inte uppskattades.