𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

34.Tjejsnack och Dracos misstag

Jag satte mig i samma kupé som Draco, Crabbe, Goyle, Milli, Tracy, Pansy och Daphne när vi steg ombord på tåget. Draco satte sig som vanligt närmast fönstret och jag satte mig bredvid honom med Milli på andra sidan om mig. Hon hade Tracy bredvid sig och resten satte sig på bänken mittemot.
Vi pratade lite om året som gått och det kändes som att stämningen blev spänd när vi pratade om hur sommaren skulle bli. Vi hade nog alla Dödsätare som föräldrar och löftet om ”stora ting” hängde i luften.
Jag satt mest och såg ut genom fönstret medan Draco sa att hans pappa nog skulle stiga i graderna hos Mörkrets Herre så snart han fått bevisa sin duglighet. Han var övertygad om att Lucius’ kontakter inom ministeriet skulle vara till fördel och familjens inflytande skulle säkert tilltala.
Jag kände mig olustig, men visste bättre än att säga något.

Vi hade färdats en stund när Draco reste sig och sa att han skulle gå en sväng.
Då han gjorde en gest åt Crabbe och Goyle att hänga med så förstod jag att han hade något otyg i åtanke.
Pansy studsade direkt upp hon med i sällskap med Daphne. Draco gav henne en irriterad blick.
”Vart tror du att du ska?” undrade han.
”Jag går väl vart jag vill”, svarade hon oskyldigt.
”Fint. Bara du inte svansar efter oss.”
Pansy såg besviken ut, men satte näsan i vädret och gick rast därifrån med Daphne i hälarna.
Draco lämnade kupén med Crabbe och Goyle.
Milli hoppade över till bänken mittemot och log mot mig.
”Vad ska du göra i sommar då? Du sa inget när vi andra pratade om det, även om vi nu inte hade några större planer någon av oss”, sa hon och lutade sig tillbaka.
Jag ryckte på axlarna.
”Jag ska nog bara vara hemma hos mina föräldrar till att börja med. Sedan ska jag nog åka hem till Draco några dagar... Kanske rent av några veckor, det beror på om jag får...” sa jag och lät blicken vandra över landskapet utanför fönstret.
Milli och Tracy log lite mot varandra, innan Milli vände sig till mig igen.
”På tal om Draco... Vi kanske är lite väl nyfikna nu, men vi kan inte låta bli att undra... Har ni två... du vet...?”
Milli gjorde en knyck med axlarna och skruvade lite på sig.
Jag kunde inte låta bli att le åt hennes generade fråga.
”Gått hela vägen? Nej, det har vi inte. Jag känner att jag vill ta det lite senare. Draco är ju 15 nu, men jag blir inte det förrän 2:a juli. Vi fyller år med ganska exakt en månads mellanrum... Hur som helst så vill jag vänta ett tag till med det...”
”När var det som Draco fyllde år?” undrade Tracy.
”5:e juni.”
Tracy drog fram en tidning som hon hade i en liten väska.
”Då är Draco född i tvillingarnas tecken och du i kräftans... Få se... Tvillingarna avskyr att vara ensamma och vill gärna göra saker med andra. De tycker om att vara i centrum av uppmärksamheten och har ofta en personlighet som folk dras till. Kräftan är omvårdande och tycker om att ta and om andra. De har oftast bra humor och är mycket lojala mot vänner och familj... Kräftan är ett vattentecken och tvillingarna ett lufttecken, vilket är två element som går bra ihop... Ja, enligt stjärnorna är ni ett riktigt passande par... Du har inget emot att Draco står i centrum, utan stöttar och tar hand om honom och han uppskattar ditt sällskap och din trygghet... Gud vad romantiskt.”
Jag höjde först på ögonbrynet och fnissade sedan till.
”Det stämmer säkert ganska bra, men jag är alltid lite skeptisk till att tro blint på sådana saker som zodiakiska tecken och spådomar”, sa jag sedan.
”Det är något annat med tecknens egenskaper och element än det är med spådomar och horoskop. Spådomar kan slå fel, men egenskaperna stämmer oftast mycket bra”, sa Tracy helt övertygat.
Jag hade nog inte så mycket att komma med för att protestera och ärligt talat så stämde det väl lite.
Milli bad Tracy att se vad hon skulle behöva spana efter för kille och så var samtalet igång.
Jag hade aldrig haft några tjejkompisar och det var faktiskt ganska roligt. Jag var lika nöjd ensam, eller bara Draco, men att någon gång inland bara roa sig med tjejsnack var inte så dumt.
Vi tramsade och skrattade resten av tågresan.
Vi var redan framme när jag insåg att Draco inte var tillbaka än.
Konstigt.
Vad han än haft för avsikt att göra så var det märkligt att han inte var tillbaka.
Jag tog adjö av Milli och Tracy när de steg av tåget och gick för att leta efter honom.
Han hade gått åt höger efter att han stigit ut ur kupén, så jag gick åt samma håll och kikade in i var kupé som jag passerade.
Jag hittade honom nära slutet på tåget och inte i en kupé. Han låg i en hög med Crabbe och Goyle i gången utanför kupéerna. De visade alla starka tecken på att ha träffats av förbannelser och förtrollningar av olika slag och såg ut att vara medvetslösa. Jag kunde inte låta bli att sucka djupt för mig själv och skaka på huvudet.
Nu hade han uppenbarligen provocerat Potter och hans vänner igen.
Tyst gick jag fram för en närmare titt. Crabbe hade träffats av Böldsjukeför-bannelsen och Darrbensförhäx-ningen, vilket hade resulterat i en mängd små känselspröt över hela ansiktet. Draco hade massor med röda märken, likt små fläckar med finnar och Goyle var knölig av vårtliknande bölder. Jag kände magin osa från dem. Det var ingen trevlig soppa av förbannelser de fått över sig.
Jag undrade om jag kunde fixa det på något sätt.
Jag började förstås med Draco och sträckte ut handen mot honom.
Jag lossade på besvärjelserna och förbannelserna.
Likt ett ångande dis steg de upp från honom medan de skruvade sig likt en dans.
Snart avtog det och Draco drog efter andan innan han satte sig upp med ett ryck. Han såg mörbultad och plågad ut.
”Hej, älskling. Haft roligt utan mig?” frågade jag och försökte att inte låta allt för spydig.
Att han aldrig lärde sig.
Draco gned sin arm, som tydligen var öm och grimaserade lite.
”Hur fixade du det?” undrade han och såg upp på mig.
”Hur jag trollar utan trollstav är en vetenskap som inte går att förklara”, sa jag enkelt och räckte honom min hand.
Han tog den och jag hjälpte honom på fötter.
”Vänta bara tills jag får ge igen till den där sankte P...”
”Ja det var ju knappast du som gjorde något?” avbröt jag honom med en skarp blick.
Han blängde ut genom fönstret och ville inte svara.
Jag suckade igen.
”Det är väl knappast någon idé att be dig sluta med alla onödigheter, men du kan väl i alla fall vara försiktig? Var inte så provocerande. Retas om du nu måste, men gå inte över styr. Jag kan inte alltid finnas här och rädda ditt skinn varje gång du sabbar det.”
Draco skruvade på sig och såg ner på sina kamrater.
”Jisses hur de ser ut... Såg jag lika äcklig ut?” undrade han.
Jag skakade på huvudet.
”Nej, men du är å andra sidan betydligt snyggare än dom i vanliga fall, så det är väl svårare att förstöra ditt utseende.”
Han sneglade på mig och log sedan.
”Förresten så har du fortfarande lite rodnader i huden på några fläckar”, tillade jag och strök honom över kinden med fingret.
Han gjorde en liten grimas, men verkade inte ta illa vid sig.
”Nå, vi måste väl få ordning på det här så att vi kan stiga av tåget”, sa Draco och såg ner på Crabbe och Goyle igen.
Jag suckade lätt och utförde samma procedur med dem som jag gjort med Draco.
Snart kunde vi stiga av tåget alla fyra, men Crabbe var lite mörkprickig i ansiktet, som om han hade massor med pormaskar och Goyle hade lite bleka fläckar där bölderna suttit. Det syntes att de råkat ut för något, men kanske inte tillräckligt för att de skulle behöva förklara sig när de träffade sina föräldrar. Jag och Draco hade tipsat dem om att de kunde påstå att de övat på att duellera precis innan sommarlovet och att de råkat träffa varandra med mildare förtrollningar. Knappast skulle de komma på någon vettig undanflykt på egen hand.

Det var inte så mycket folk kvar på perrongen när gick mot biljettspärren. De flesta hade nog redan gått ut och mött sina föräldrar. Vi tog varsin bagagevagn och lastade våra koffertar på den, innan vi lämnade perrongen.

Jag såg direkt Dracos föräldrar där de stod och pratade med mina.
Det var en underlig känsla att se min mamma stråla upp i ett stort leende när hon såg mig. Jag log själv och vi kramade varandra, men jag kände ingenting. Det fanns ingen trygghet och ingen värme i kramen. Inte när pappa kramade mig heller. Allt var bara en falsk fasad för att se bra ut inför alla andra.
Jag kunde inte låta bli att tänka på en kram som jag fått tidigare, på skolan. En som nu nästan gjorde mig tårögd av saknad. En riktig kram, av en vuxen, som faktiskt brydde sig mer om mig än han ville erkänna för någon.
Jag tog ett djupt andetag och lyckades låta bli att tappa min fasad.
Jag skulle få återse honom igen. Det kom ett nytt skolår och en ny chans att träffas. Givetvis skulle jag sakna Draco också, men honom hade jag en chans att få återse innan sommarlovet var slut.
Jag hoppades att lovet skulle bli någorlunda drägligt tills dess i alla fall.