𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

5.Lugnet efter

Draco och jag pratade glatt om matchen medan vi gick genom skogen tillbaka till tältlägret.
Runtom oss pratade folk och sjöng högt. Ivriga pysslingar flög runt med sina lyktor och kacklade glatt.
Draco gestikulerade medan han beskrev olika skeden i matchen och verkade helt ha glömt att han fortfarande höll mig i handen. Han vevade runt min hand när han gestikulerade med sin egen, men det gjorde mig inget.
Strax bakom oss kom Lucius och Narcissa med små leenden på läpparna när de iakttog oss.
Jag kände en bubblande energi i kroppen som säkert skulle hålla mig vaken länge den natten och jag ville nästan skutta fram på stigen.

 Lucius och Narcissa kom ifatt oss när vi nådde till lägerplatsen.
”Ni får åka hem med Narcissa. Jag har lite folk som jag ska träffa och prata med under kvällen, så ni kan åka hem och lägga er”, sa Lucius med en mild klapp på Dracos axel.
Draco suckade, men protesterade inte. ”Vi har en flyttnyckel bokad om tjugo minuter som tar er hem. Jag följer med er dit och ser till att ni kommer iväg ordentligt”, tillade Lucius och vi fortsatte att gå.
Det fanns mycket att se i det mörka lägret där dekorationer för de olika qidditchlagen lyste i mörkret.
Vi gick ändå raskt genom lägret och kom till andra sidan, där Lucius ordnat med flyttnyckeln åt oss.
Vi fick ställa oss i ring med en gammal tidning som vi gemensamt höll. Lucius stod bredvid och såg på sin klocka.
”Ni behöver inte vänta uppe på mig. Det kommer säkert att ta hela natten”, tillade han medan han såg på klockan. ”Sju sekunder kvar. Godnatt med er. Vi ses nog till frukosten i morgon.”

Det var det sista vi hörde Lucius säga innan vi virvlade iväg med flyttnyckeln och snart stod vi på grusplanen framför herrgården.
”Då så barn. Ska ni ha något att äta innan ni går och lägger er? Jag tror att vi kan ordna lite äppelkaka och varm choklad. Det borde hjälpa er att somna”, sa Narcissa med ett leende och tog ledningen upp för trappan. ”Kan vi inte få ta en tur på kvastarna innan vi måste gå in?” undrade Draco. ”Kommer inte på frågan. Det är mörkt ute och efter att ni sett den där matchen vill jag inte att ni börjar med våghalsiga övningar i mörkret. Kom in nu. Ni har hela dagen på er imorgon att leka med sådant.”
Draco suckade djupt, men vi följde med Narcissa in till köket.

På varsin hög stol satt vi vid köksbänken och åt äppelkaka.
Den varma chokladen var lite lätt skummande och Narcissa hade satt en liten klick grädde i muggarna åt oss. Det var riktigt gott och precis lagom efter att vi blivit lite småhungriga då det var ett bra tag sedan middagen. ”Jag kan inte begripa hur snabba Irlands jagare är. Jag hoppas att jag kommer upp i något liknande när jag spelar”, sa jag och rörde i chokladen. ”Det gör du säkert. Irlands lag är bra, men jag hoppas att jag blir en lika bra sökare som Krum. Han är häftig. Som om han inte en behöver en kvast och liksom bara rör sig i luften precis som han vill.”
”Vilierna var vackra, men jag undrar om de var en så bra idé att ha som maskotar. Det var ju flera som blev helt knäppa av dem. Domaren tappade ju bort sig hela två gånger på grund av dem och när de började bråka med pysslingarna så råkade de ju slänga eld på hans kvast. Den började till och med brinna och precis när Krum dök efter kvicken. Han missade det nästan.”
Draco nickade.
”Men jag medger att de hade en viss effekt. Det var rätt häftigt”, sa han och tog en tugga till av äppelkakan.
”Du reagerade inte på dem”, påpekade jag.
Det förbryllade mig fortfarande lite. Så många andra av männen i publiken hade tappat förståndet totalt när de sett vilierna, men Draco hade sett på dem utan att tappat huvudet. Han hade inte reagerat alls.
Han ryckte på axlarna.
”De var nog fina, men... Du vet...”
”Vet vad?”
”Jag har ju min egen vilie.”
Han blinkade med ena ögat mot mig och mina kinder blev varma.
En tanke blixtrade förbi i mitt huvud, men jag slog snabbt bort den.
När mina föräldrar pratat om mitt speciella påbrå så hade de nog inte menat annat än starka magiker.

Mätta på varm choklad och äppelkaka sökte vi oss upp till våra rum.
Det skulle bli skönt att slippa ur alla fina kläder och utsmyckningar.
Inte för att jag besvärades av Glimmer. Hon var nog det bekvämaste smycke man kunde ha, men sammetsklänningen började kännas obekväm efter alla timmar i den. Jag bytte snabbt om till pyjamas och tog av mig Glimmer. Den lilla silverormen kröp ihop som för att sova när jag släppte ner henne i min koffert. Nu skulle det faktiskt bli skönt att få krypa ner i sängen. Ljudlarmet som attackerat mina öron under matchen ringde fortfarande svagt i dem och det kändes skönt att allt var så tyst runt mig nu. Jag gäspade och sträckte på mig, innan jag drog undan täcket och kröp ner i den fluffiga sängen. I morgon skulle säkert Draco och jag testa lite idéer på våra kvastar och prata om matchen. Det såg jag fram emot. Även om vi redan vänt ut och in på nästan alla detaljer så fanns det ändå mera att prata om.
Sedan började skolan så småningom, så vi skulle säkert åka till Diagongränden och handla under de kommande dagarna.
Det skulle bli riktigt roligt att åka tillbaka till Hogwarts. Mitt första år hade varit händelserikt och spännande, så jag kunde inte säga annat än att jag såg fram emot nästa skolår. Dessutom saknade jag faktiskt Snape lite. Efter våra två veckor på resa så kändes det som att vi kommit närmare varandra. Ärligt talat började han bli en starkare fadersfigur för mig än min egen pappa. Han kändes mer som en pappa skulle vara, men det kunde bero på att han lärt mig självförsvar, vilket var något som min pappa aldrig gjort sig besvär med.

Jag kröp ner under täcket efter att jag hade släckt lampan och suckade djupt. Jag undrade hur länge det skulle ta för mig att somna. Jag var fortfarande uppspelt efter quidditchmatchen, så det var lite svårt att slappna av. Det bästa jag kunde göra var nog att tänka på något lite småtråkigt tills energin gav med sig.

Knappt hade jag börjat känna mig sömnig innan dörren till mitt rum öppnades. Dracos siluett dök upp i skenet från hallen utanför, innan han slank in och stängde dörren igen. Jag hörde honom smyga över golvet och snart gled han in under mitt täcke. ”Hej. Väckte jag dig?” undrade han. ”Nä. Jag var precis på väg att bli trött, men jag har inte kommit nära att somna än.”
”Jag kunde inte sova.”
”Jag märker det.”
”Gör det något om jag sover här?” ”Nej, för all del.”
Draco kröp närmare och lade armen om mig.
”Nu ska det nog gå lättare att somna”, mumlade han.
Det hördes att han log.
Jag log själv och kröp lite närmare. ”God natt då”, mumlade jag med ett leende.
”God natt.”

Kontigt nog tog det inte många minuter för oss att somna. Man hade kunnat tro att vi skulle ligga vakna i evigheter, falla för frestelsen att ligga och prata halva natten, eller bli fnissiga, men inget sådant hände.
Så snart vi lagt oss tillrätta var det som om vi båda slappnade av helt och hållet, vilket gjorde att vi somnade nästan tvärt. Förmodligen var det den händelserika dagen som sist och slutligen kom ikapp oss, men så snabbt hade jag nog aldrig somnat tidigare.
Hur länge det tog innan Draco somnade visste jag förstås inte, men han rörde inte på sig så att han väckte mig i alla fall. Inte pratade han med mig eller gjorde något annat som störde min sömn heller, så gissningsvis somnade vi mer eller mindre samtidigt.