𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

22.Julbal

Jag hörde Tracy och Milli prata med några, men hörde inte riktigt vad de sa.
Jag hörde Draco fråga efter mig och Milli svarade att hans ”månskens-drottning” var i antågande. Jag tog det som ett tecken och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och skred ut. I den mörka korridoren utanför lyste min klänning upp lite av min omgivning. Draco stod nära dörren till korridoren och längre in i grupprummet stod en stor samling med andra från elevhemmet. Han stod och väntade på mig, så han fick syn på mig med en gång. Han rätade lite extra på ryggen och jag såg att hans ögon vidgades en aning. En efter en vände sig de andra om och fick syn på mig och tystnaden lade sig över de samtal som pågått. Jag hoppades att jag inte hade samma effekt på balen då jag inte direkt var så mycket för uppståndelse och uppmärksamhet. För att slippa se hur mycket alla andra stirrade så höll jag blicken fäst på Draco och log mot honom. Han log brett när han bjöd mig armen.
”Du ser strålande ut. Universums alla stjärnor kan avundas dig i kväll”, sa han och blinkade med ena ögat.
Jag log åt hans lite skämtsamma kommentar, men visste också att han menade det.
Många tjejer såg lite småsura ut när jag skred förbi dem med Draco. Milli och Tracy hade nog haft rätt när de sagt att jag skulle stjäla strålglansen från dem. De två visste att jag inte gjorde det med flit och att jag inte alls var ute efter att sno någon uppmärksamhet, men resten av tjejerna i skolan gjorde nog inte det. Jag fick hoppas att jag inte hamnade i onåd med någon diva vars dejt tittat lite för mycket på mig. Det var helt klart inte min grej att synas för mycket och inte var jag ute efter att stjäla pojkvänner heller.

Silverglimmet från min klänning kastade ett knappt synbart glitter på väggarna när vi gick genom korridorerna nere vid fängelsehålorna. Klänningen tindrade som en stjärnhimmel och jag hade inga problem att se vart jag satte fötterna i alla fall då det nästan såg ut som att jag hade månsken under kjolen.
Det pirrade lite i magen när vi gick upp för trappan och anslöt oss till de som väntade på att få slippa in i stora salen.
Draco log och gick rakryggad.
Han verkade trivas med att ha en dejt som drog uppmärksamhet till sig och det var uppenbart att min klänning skapade uppståndelse. Massor med människor vände på huvudet och stirrade.
Jag undvek noga att se folk i ögonen och låtsades inte märka alla som tittade. Ändå märkte jag kommentarer och blickar.
Några killar stirrade, varpå deras dejter genast såg surmulna ut.
Några tjejer tittade avundsjukt på min klänning och några såg nästan lite förvånade ut när de såg mig.
Vissa kommentarer kunde jag höra bland de som stod närmast när de viskade sinsemellan.
”Vem är det där?”
”Är det samma tjej som Malfoy dejtat hela tiden?”
”Hon ser annorlunda ut.”
”Är inte det där tjejen som började först förra året, fast hon började direkt i tredje årskursen?”
Vi gick förbi alla som stannade för att titta på mig och låtsades inte märka dem. Jag var glad att Draco ignorerade folk lika mycket som jag gjorde, men jag kände att han njöt betydligt mycket mer av uppmärksamheten än vad jag gjorde. Själv hade jag helst lämnat balen och gått upp till det hemliga rummet. Där hade jag kunnat göra en mysig koja av min lysande klänning och bara ligga där och läsa böcker i det stora, tysta rummet. Jag var verkligen inget för all denna uppmärksamhet.

Dörrarna till stora salen öppnades till slut och turneringsdeltagarna ställde sig på rad med sina dejter vid dörren så att alla andra skulle gå in före.
Till min förvåning såg jag Granger stå med Krum. Hon var verkligen vacker och såg mycket annorlunda ut. Till och med Draco såg förvånad ut när vi gick förbi henne.
Jag undrar om jag förvånade henne när jag gav henne ett litet leende när våra blickar möttes, men jag var faktiskt glad för hennes skull.
Jag hoppades att jag inte stal uppmärksamheten från henne under kvällen, men det skulle förstås bli svårt att göra då hon dels såg så annorlunda ut, men också blivit bjuden till balen av ingen mindre än Viktor Krum.

Stora salen var fantastiskt vacker med rimfrost på väggarna och långa girlanger av mistel och järnek som löpte kors och tvärs mot den mörka stjärnhimlen i taket.
Istället för långa matsalsbord som annars så fanns nu en mängd mindre, runda bord med plats för tolv. De var alla vackert dukade med vita bordsdukar och lyktor som stod och lyste på dem.
Vi tog plats vid ett av borden så snart vi låtit turneringsdeltagarna tåga in i led med sina dejter och ta plats vid huvudborden.
Draco och jag satte oss vid samma bord som Goyle och Milli, Nott och Tracy, Blaise och Daphne, Pansy och Montague, samt Crabbe och Warrington, som tydligen inte lyckats hitta några dejter. Att Warrington inte hade en dejt förvånade mig lite då han ju var slagman i quidditchlaget, men förmodligen hade tjejen han velat gå med redan blivit bjuden av någon annan. Jag ansåg det ofint att fråga, så jag skulle väl aldrig få veta heller.

Vi åt middag innan de runda borden ställdes undan och det blev dags för dans. Trekampsdeltagarna skulle inleda dansen, så vi ställde oss lite åt sidan för att ge dem utrymme.
Draco var förstås inte sen att bjuda upp mig så snart andra började delta i dansen också.
Det kändes fint att flyta runt i en lugn vals. Draco kunde verkligen dansa, så det blev inget tramp på tårna eller osäkra rörelser. När vi deltog i dansen så stod inte heller folk och glodde på mig så mycket. I alla fall så kändes det inte lika uppenbart. Livemusiken senare var också riktigt bra.
Balen kändes riktigt lyckad, men det verkade som att inte alla hade en lika bra kväll. Jag tyckte mig ana ett gräl mellan Granger och Weasley, men det var svårt att veta vad det handlade om då Draco och jag bara svepte förbi dem ute på dansgolvet. Ett hetsigt gräl verkade det i alla fall vara.
Draco märkte min blick och tryckte min hand lite hårdare så att jag såg på honom.
”Oroa dig inte så mycket för andra. Låt oss ha en perfekt kväll”, sa han mjukt.
Jag suckade lätt och nickade.
”Du har rätt. Inte mycket jag kan göra i alla fall.”
Han log och jag besvarade leendet.
”Du ser verkligen strålande ut. Jag förstår att mamma var så entusiastisk över klänningen, även om du inte behöver den för att stråla. I vanliga skoluniformen så är du lika fantastisk.”
Jag kände att kinderna blev lite varma.
”Du är lätt den finaste tjejen här inne”, tillade han.
”Du passar i kostym, även om du klär bra i alla kläder jag sett dig i.”
Han lutade sig närmare så att hans panna nästan rörde vid min.
”Jag slår vad om att du är ännu finare utan kläder”, mumlade han.
Nu blev mina kinder i alla fall varma.
”Tycker du att vi borde ha sett varandra utan kläder vid det här laget? Vi har ju ändå varit tillsammans i ett och ett halvt år...”
Det oroade mig lite ifall han tyckte att vi gick för långsamt fram. Han hade aldrig klagat, men så hade jag ju aldrig frågat.
Han log varmt mot mig.
”Jag tänker inte stressa dig. Inte för att jag skulle tacka nej om du gav ett sådant förslag, men jag känner att vi kan lita på varandra och det är viktigare än hur fort det går framåt. Eftersom våra föräldrar bestämt att vi ska leva livet ut med varandra så är det ju ingen brådska heller. Vi hinner nog.”
Jag log lättat och drog mig närmare honom.
För att vara en så bitter fiende för vissa så var han en förvånansvärt underbar pojkvän. Det var egentligen rätt imponerande hur olika han var mot de han inte tyckte om och hur han var mot mig. Jag tror att jag hade ensamrätt på en helt unik sida av honom som andra inte ens kunnat ana sig till.
Den sidan av Draco var bara min.