𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟸 (HP-fanfic)🇸🇪

35.Sommarens början

Wicker Hall.
Jag hade saknat vårt gamla slott.
Mina föräldrar klarade jag mig faktiskt utan, men slottet låg mig varmt om hjärtat. Delvis fallfärdigt kanske, men det fanns så många hemliga rum och gömmen att röra sig i. Ihåliga väggar och dolda dörrar gjorde att det nästan påminde mig om Hogwarts. Fullt så stort var det inte, men så behövde vi inte rymma flera skolklasser i det heller. De olika delarna av slottet sammanlänkades med gångar och hörn, så man kunde alltid ta sig från en del till en annan utan att behöva röra sig utomhus.
Allt ramades också in med en hög mur. Det fanns många torn på huvudbyggnaden, vilket var den del som vi bodde i. Resten var mer eller mindre oanvändbart som bostad, men jag älskade ändå vårt slott.
Det låg ganska ödsligt på sin stora halvö och runtom fanns vassa, svarta klippor där vågorna slogs till skum i stora kaskader. Det blåste nästan alltid där och det frodiga gräset runt slottet böljade likt vågor i vinden. Även om jag inte tyckte så mycket om sällskapet så var det ändå skönt att vara tillbaka.

Den stora hallen var lika mörk som alltid med sina valnötspaneler på väggarna, men den stora gyllene kronan i taket med närmare femtio ljus gav ändå ett behagligt sken i rummet.
Vi anlände precis innan det skulle bli storm, så en hård vind pressade sig in i slottet när vi öppnade den ena av de stora dubbelportarna.
"Du kan ju gå och packa upp kofferten i ditt rum", sa pappa och släppte den med en duns på det mörka stengolvet.
"Ja, pappa", sa jag snabbt och baxade iväg med kofferten.
De behövde inte veta att jag behärskade Leviosa-besvärjelsen bra nog för att egentligen inte ha någon större tyngt att släpa på.
"Vi äter middag om en halvtimme", tillade han innan jag försvann ut i korridoren som ledde till mitt rum.
"Okej", svarade jag och gick sedan lite raskare med kofferten efter att jag kom utom synhåll.
Golvet i korridoren var täckt med en röd matta och på de mörkbruna panelerna hängde vackra tavlor med guldramar. Lite här och var stod smala sidobord med vackra föremål på, för att ge ett vackert blickfång och en känsla av lyx.
Min mamma var mycket förtjust i att dekorera huset och även om hon inte var så bra på mammarollen, så var hon riktigt duktig på inredning.
Wicker Hall var då rakt inget som vi behövde skämmas över.

Snart var kofferten uppackad, även om jag såg till att lägga sakerna så att jag snabbt skulle kunna packa dem igen om jag behövde.
Jag bestämde mig för att jag efter maten skulle besöka biblioteket och lite andra favoritställen i slottet som jag saknat under mitt frånfälle.

Middagen var en ganska stel tillställnig. Vi hade uppenbarligen inte mycket att prata om.
"Jag såg att dina betyg var riktigt fina den här gången med. Jag hoppas att du fortsätter med det", sa pappa efter en ganska lång tystnad.
"Det ska jag..." lovade jag med en nickning.
Förhoppningsvis skulle mina goda betyg betyda att jag slapp hemundervisning under sommaren.
"Ingen vet att du inte använder trollstav?" undrade pappa efter ytterligare en stunds tystnad.
Jag skakade på huvudet.
"Nej. Bara professor Snape."
"Hm... Ja, han är ju en Dödsätare, så han har säkert hört ryktet. Han är dock en pålitlig karl, så jag är inte orolig över att hemligheten ligger i hans händer. Lyssna på honom och låt honom hålla ett vakande öga på dig."
Jag nickade igen och försökte att inte se allt för ivrig ut.
Det blev en lång paus igen medan jag samlade mod för att våga fråga sådant som jag undrade.

"Ska jag till Malfoys i sommar igen?" undrade jag till slut, när jag samlat mig tillräckligt.
"Ja, vi måste ju upprätthålla en god kontakt med dem. Draco Malfoy är fortfarande ett bra parti för dig och det vore bra om vi gjorde våra band starkare mellan våra familjer. Men vi har inte träffat dig och umgåtts hela familjen på länge och vi vill ju upprätthålla skenet av att vara en sammansvetsad familj. Det skulle inte se bra ut om vi släppte iväg dig efter bara någon dag, eller hur?"
Jag nickade.
"En månad låter väl rimligt?" frågade han mamma.
Hon nickade.
Jag sa inget mer.
I en månad behövde jag stå ut med min familj.
Det skulle jag väl överleva?
Det skulle bli tre olidligt långa veckor, men det var i alla fall inte mer.

Vi hade inte pratat om någon Mörkrets herre under middagen, men det var jag inte förvånad över. Mina föräldrar slösade inte viktiga samtal på mig. Jag fick veta när jag förväntades göra något. Resten var inte så noga. Jag hade i alla fall ett datum att sikta på nu när jag visste hur länge jag skulle bli tvungen att vara hemma.

Jag träffade inte mina föräldrar mer än vid de gemensamma måltiderna, så det var rätt skönt. De tre första dagarna flöt sakta förbi utan vare sig överraskningar eller otrevligheter.
På det här sättet skulle sommaren bli ganska uthärdlig.
Jag passade på att återbesöka alla mina favoritställen i slottet, vilket var riktigt roligt.
Det var ju något att pyssla med i alla fall.

Jag stod på den gamla balkongen och såg ut över de kraftfulla vågorna som kastade sig mot de svarta klipporna.
Tänk att där hade jag legat på mage och sett ner på vågorna den dag som Lucius kommit på besök.
Förslaget om att låta mig och Draco träffas hade fötts då han och pappa pratat och resten var historia nu, om man kunde kalla de det.
Jag tyckte verkligen om den gamla balkongen. Jag undrade om jag kanske kunde få ha rummet som satt ihop med balkongen som mitt. Det var ingen som använde det och det låg i en ganska förfallen del av slottet. En del som låg en bra bit ifrån resten av familjens utrymmen i alla fall, vilket kanske var det som lockade mest med det.
Plötsligt fick jag se en ljus uggla komma flygande mot mig.
En tornuggla med kolabruna partier på vingar och rygg.
Den behövde inte kämpa så hårt i vinden då det inte tog i så mycket idag.
Vågorna var från nattens oväder.
Den landade på det svarta balkongräcket i smide med ett brev i näbben.
Mitt namn stod på brevet, så jag gick fram och tog kuvertet av ugglan.
Ugglan satt kvar medan jag öppnade brevet och läste.

Hej, Eveline.
Jag hoppas att ditt sommarlov varit trevligt så här långt?
Själv har jag träffat den vi talade om tidigare på mitt kontor och jag ville försäkra dig om att allt är väl.
Jag önskar att jag hade en förevändning att komma och hämta dig, ifall din vistelse i Wicker Hall inte är uthärdlig för dig. Ge mig ett svar via ugglan så att jag får veta säkert hur du har det. Med lite tur ska jag kunna komma på en ursäkt till varför jag behöver dig om du behöver en tillflyktsort. Jag hoppas ändå att allt är väl med dig.
Med vänlig hälsning, Serverus.

En varm känsla spred sig i mig och jag log.
Han var tvungen att fråga om allt var bra, vilket betydde att han oroade sig för mig och inte fick ro om han inte fick reda på hur jag hade det. Att han dessutom skrev sitt förnamn värmde också lite. Det kändes mer personligt, som om vi var gamla vänner.
Jag tittade på ugglan som satt och burrade upp sig lite i blåsten.
När jag räckte fram armen mot den hoppade den upp på armen utan att tveka.
"Kom. Jag ska låta dig sitta på ett bättre ställe tills jag skrivit ett svar och så kanske du kan få sova en stund", sa jag vänligt till ugglan medan jag tog med den in i slottet.
Om jag hade en möjlighet att brevväxla med Serverus under min vistelse hos mina föräldrar så skulle det inte bli så illa.
En liten kontakt med det jag saknade skulle helt klart göra allt mycket bättre.

Glad och uppiggad lämnade jag ugglan på en passlig plats i det lite förfallna slottet och gick till ett ställe där jag hade papper, bläck och fjäderpennor att skriva ett brev med.
Plötsligt kändes det inte alls så illa att vara i Wicker Hall.

Snapes uggla Zybi
(tavla som jag gjorde själv 2015)