»f.s« Can't Give Up On Love

Kapitel 13

Om jag hade gått åt vänster den där gången. Om jag bara hade gått åt vänster istället för åt höger. Om jag bara hade valt Krilles fest istället för Gilberts. Om jag bara hade gått till Krilles. Hade jag gått till Krille hade jag sluppit vara sjutton år och gravid, jag hade sluppit bekymra mig över hur jag ska klara mig med barnen. Jag hade sluppit bekymra mig över killar. Jag hade sluppit ha ett fult ärr över magen. Jag får dock inte tänka så. Jag är mamma nu. Mamma till två överdrivet söta barn och jag har det som tusentals tjejer i hela världen vill ha. Jag har Felix Sandmans barn, jag väntar Felix Sandmans barn och jag har Felix Sandman. Vad mer kan jag begära? Inte ett skit. Ändå fortsätter jag såhär. Jag startar ett bråk. Jag startar ett bråk. Vi avslutar det tillsammans, men jag startar ett nytt igen. Allt som är fel i vårt förhållande är på grund av mig. Han säger att han älskar mig och jag säger samma sak tillbaka, men jag visar aldrig honom att det jag säger är sant. Allt jag behöver göra för att visa att han betyder allt för mig är att visa att jag älskar honom. Jag skulle kunna visa det genom att stötta honom, umgås med honom och få honom att umgås med mig. Vi kan få det att fungera, det vet jag. Han kan ta ledigt korta stunder från arbetet och jag kan lätt fixa en barnvakt och umgås med honom. Vi kan gå ut en kväll efter en konsert, sitta på en restaurang och bara prata igenom allt och lösa det. Jag vet dock inte om det går nu. Han vill ta en paus och jag fortsätter att starta bråk med honom. Jag vet att jag måste resa mig upp och gå ut till honom. Jag måste prata med honom, men jag vill inte. Allt kan inte alltid vara så lätt heller. Man kan inte bara gå ut och be om ursäkt för att ha sagt att man hatar en annan person. Jag hatar inte Felix, men det är ord som dem som kommer ut ur min mun när jag är upprörd. Upprörd är också precis vad jag är. Jag vet inte om jag vågar prata med honom efter det där bråket. Jag vet att han tar det jag säger på allvar och jag vet att jag sade väldigt mycket. Jag bad honom fixa papper så han kunde skriva över fadersrollen till mig. Så jag skulle bli den som tar hand om våra barn på heltid. Jag sade saker som tydde på att jag ville vara ensam med barnen och inte ha honom i våra liv. Allt han sa var att en paus kanske skulle vara den bästa lösningen för oss, vilket jag är säker på att han har rätt i. En paus skulle vara behövlig. Den behöver ju inte vara lång, bara tillräckligt lång för att få oss att förstå hur mycket vi skulle sakna varandra. För jag skulle sakna honom och jag är väldigt säker på att han skulle sakna mig, men jag har förstört det. Jag har förstört vårt förhållande helt och hållet. Jag vet inte om jag kommer kunna fixa det här. Jag har önskat att vi aldrig hade träffats, jag har sagt att jag hatar honom. Han har inte sagt någonting, det enda han gjorde när jag lämnade honom var att gråta. Han grät. På julafton. Jag är ett monster som sitter här och tycker synd om mig själv medan jag låter honom sitta ensam ute på sängen och gråta. Kanske är han inte ens kvar längre. Kanske lämnade han barnen på sängen och gick. Om det är så har jag fått det bekräftat. Jag har krossat personen som betyder mest för mig. För det är precis vad Felix gör. Han betyder allt. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra ifall han försvann. Han får inte försvinna. Jag måste ta tag i det här och gå ut. Jag måste gå ut och be honom om ursäkt. Men så enkelt kan det inte vara. Så enkelt får det inte vara. Han kan inte godta min ursäkt efter det som jag har sagt. Jag är ett monster.

-

*Redigerad*

15/9-14