»f.s« Can't Give Up On Love

Kapitel 53

"2019-06-12 14:08"

"Felix!"Jag tittar skrämt på golvet som nu är täckt av vatten. "Felix!" Jag skriker igen och äntligen kommer han in i rummet. Han ser frågande på mig innan hans blick sjunker till golvet.

"Men shit." Utbrister han innan han tar sig fram till mig och tar tag i mig. Han flyttar mig från pölen av vatten och tar sedan tag i den svarta ryggsäck som är packad sedan flera dagar tillbaka. Han lägger den på sängen innan han hjälper mig att byta kläder på underdelen av min kropp. "Jo, då tar vi det här igen då." Säger han och leder mig ut ur rummet medan jag kämpar emot tårarna som hotar att rinna över på grund av smärtan. Nu kommer den nya bebisen. En hel vecka för tidigt. Det är egentligen inte så mycket, men ändå tillräckligt för att göra mig orolig.

"Andas." Säger Felix och trycker ner sina fötter i sina skor innan han böjer sig ner och drar på mig ett par foppatofflor. Alltid är det jag som får dem obekväma skorna.

"Jag... Vill inte." Klämmer jag fram i samband med ett högt stön. Han tar tag i min hand och leder ut mig genom ytterdörren. Vi går försiktigt nerför trappan med mina djupa och ansträngda andetag. På andra sidan gatan lyckas jag se den unga kvinnan som bor i huset tvärs över gatan. Hon sparkar en boll till sonen som ramlar på rumpa när han försöker fånga den. Hennes blick går över till oss och hon ler något större än innan.

"Kommer den nu?" Ropar hon och hon får ett kort "jag tror det" av Felix innan han hjälper mig in i bilen. Jag fortsätter andas medan han spänner fast mig och slänger in väskan i baksätet. Sedan sitter han plötsligt i förarsätet och startar bilen som kör iväg i hög hastighet. Han ringer upp förlossningen och meddelar att vi är påväg.

"Det går bra, Alina. Andas bara ordentligt." Säger han och lägger handen tröstande på mitt lår. Jag stönar irriterat och tittar ut genom fönstret medan Felix kör mot sjukhuset. Värkar har jag haft i flera timmar. När vi ringde förlossningen tidigare ville de inte att vi skulle komma in direkt då det blir stressigt för dem om vi bara kommer utan att ungen är på väg. Det finns inte heller så gott om plats där. De sa åt oss att avvakta tills värkarna är tätare eller vattnet går.

"Vi är snart framme, gumman." Säger Felix medan jag börjar känna igen området runt sjukhuset. Han kör upp på parkeringen och parkerar innan han hjälper mig ut ur bilen och börjar leda mig mot ingången till sjukhuset. Han förklarar för receptionisten att jag antagligen ska föda.

"Hur länge har hon haft värkar?" Frågar hon.

"Fyra timmar eller så, vi ringde och ni sa att hon inte skulle komma in, men nu gick vattnet och vi bestämde oss för att åka in ändå." Förklarar Felix. Hon nickar lätt innan hon ger oss vägbeskrivning till förlossningsavdelningen. Det är inte samma sjukhus som där jag födde tvillingarna, så jag hade inte hittat själv. Vi börjar gå genom sjukhuset och in i den korridor som vi blivit visade till.

"Här kan ni komma in." Säger en kvinna i vit läkarrock. Hon står i dörröppningen till ett rum där vi kliver in. Hon ber mig att lägga mig på sängen och kopplar på CTG-maskinen på min mage. "Kan du svara på några frågor?" Frågar hon. Jag nickar lätt.

"Okej, vi behöver ditt namn och födelsedatum." Jag ska precis svara när jag för en värk. Hon sneglar istället upp på Felix istället.

"Jaha, eh... Alina Fors-... Sandman är det nu." Ett litet leende smyger sig upp på hans läppar precis som alltid när han säger mitt namn i samband med hans efternamn. "Tvåtusen noll fyra tio."

"Tack. Jag heter Ulrika Rydbäck, läkare. Jag kommer förmodligen att förlösa ert barn idag." Ler hon innan hon tittar på Felix igen. "Jag är ganska säker på att min äldsta dotter där hemma har en bild på dig på sin vägg." Hon ler mot Felix som besvarar leendet innan han tittar ner på mig.

"Är det första barnet?" Frågar hon. Felix spärrar upp sina ögon innan han skakar på huvudet och reser sig upp. Snart har han telefonen i handen och han tittar på Ulrika.

"Kan jag ringa ett samtal?" Frågar han. Hon nickar och han trycker telefonen mot örat.

"Hej mamma." Börjar han och ser ursäktande på mig. Jag känner hur jag återigen får en värk. "Kan du hämta tvillingarna på dagis? Bebisen kommer och vi skulle hämtat dem för en kvart sedan." Han vänder ner blicken mot golvet innan han mumlar ett tack och lägger. Han skrollar lite i telefonen innan han återigen trycker telefonen mot örat.

"Hej, Felix Sandman heter jag och jag är pappa till Collin och Charlie. Vi är just nu på sjukhuset och min mamma är på väg till dagis för att hämta pojkarna." Säger han i en mycket mer formell ton än den han använde till sin mamma. "Vad bra. Tack så mycket. Hejdå." Han lägger ner telefonen i fickan igen och sätter sig ner på stolen bredvid mig.

"Då ska vi ta och titta hur det står till med lilla bebisen i magen och hur förloppet går. Du ser ut att ha ordentliga värkar just nu och så har ju vattnet gått. Annars brukar vi vilja hålla bebisen kvar så länge som möjligt när det beräknade förlossningsdatumet inte har passerat. Du är 38 veckor gången, eller hur? Det är väl ni som har ringt ett par gånger under dagen?" Ulrika ser undrande mellan mig och Felix och han svarar.

"Jo, bebisen är beräknad till den tjugonde." Säger han. Ulrika tar fram instrument för att mäta hur öppen jag är.

"Vet ni vad det är ni väntar?" Hon tittar upp och ler mot Felix medan hon förbereder mig.

"Jo, det har vi gjort." Säger han och ler. "Det blir en liten..."

-

15/10-14