»f.s« Can't Give Up On Love

Kapitel 36 Felix

"2019-02-28 10:00"

"Tack för att ni alla kom i tid." Säger Daff och jag himlar med ögonen. Jag är väldigt irriterad på hans idéer om att lägga ner bandet bara för att vi är två stycken som väntar barn.

"Kan vi börja nu?" Suckar Ogge som tydligen är lika irriterad han.

"Ja, visst. Ni vet varför ni är här. Vi har bestämt att bandet läggs ner. Det finns ingenting att käfta emot om, men vi vill gärna hjälpa er att komma vidare efteråt." Säger Daff. Ingen säger någonting, så han fortsätter. "Vi kommer att ha turnéen år tvåstusentjugo, den kommer att sträcka sig från den nionde januari till den tredje mars och det är redan bestämt och vi kommer inte att låta er hoppa av under några som helst omständigheter."

"Så du menar att nu när våra barn är födda så får vi vänta till mars tvåtusentjugo innan vi får skaffa fler?" Frågar Ogge med sarkasm i rösten. Daff nickar lätt och jag suckar högt. Jag får inga kommentarer på det utan Daff harklar sig bara innan han fortsätter med redovisningen av sina planer.

"Jag kan fixa jobb till er allihop. Ni har olika erfarenheter och ni kan säkert gå långt på vilket sätt ni vill inom musiken." Säger han. Jag vänder bort blicken från honom och tittar på dörren som leder ut från rummet. Jag har sådan lust att bara resa mig och springa ut genom den, hem till Alina och krama henne. Det är så hemskt att hon beskyller sig själv för det här med bandet. Det är inte hennes fel på något sätt. Jag vet inte hur Ogge har det hemma. Skyller Lina på sig själv eller sitter de och skyller på mig och Alina? Jag skyller på Daff. Det är bara hans fel. Han borde ha förståelse. Han har inga barn själv, men han borde ändå ha förståelse. Har han aldrig varit ung? Nu handlar det ju dock inte direkt om att vara ung, men har han aldrig haft en flickvän som han vill stötta i allt?

"Lyssnar du på mig, Felix?" Jag vänder tillbaka blicken till Daff och mumlar fram ett svagt "Va?"

"Du är ju helt otrolig." Mumlar han och plockar upp ett papper och läser det innantill. "Felix Sandman och Oscar Molander ska självklart ha chansen att vara med sina partners och barn, men det ska inte behöva gå ut över arbetet." Han ser på mig och jag himlar med ögonen. "Det här är vad min chef har skrivit. Han tycker att det var helt fel av dig att avbryta, enligt honom, sabba hela turnéen bara för att Alina skadade sig."

"Men vad i helvete? Läkarna sa att hon måste vila, vad skulle jag göra? Tvinga henne att fortsätta följa med på turnéen och riskera livet på vårt barn? Ett barn! Snälla lilla gubben, hur tror du att det hade gått med bandet ifall min unge dog? Någonting som jag har varit med och skapat?" Jag ser ilsket på honom och nu är det hans tur att himla med ögonen.

"Hon kunde väl ha åkt tillbaka till Sverige själv? Hon har syskon, hon har föräldrar. Hon kunde väl ha bott där med dem, de kunde ha tagit hand om henne. Varför du? Varför just du mitt i en turné?" Frågar han irriterad.

"Du sa precis att vi skulle ha chansen att umgås med våra flickvänner och barn. Nu har du tydligen helt andra åsikter." Säger jag och börjar resa mig upp.

"Var ska du?" Frågar Daff medan jag drar på mig min jacka.

"Hem. Jag kan inte vara kvar med dig längre. Du är så dubbelmoral, du kan inte säga någonting själv. Läser innantill vad din chef har skrivit." Säger jag och går mot dörren. "Jag är okej med att bandet avslutas så länge det inte påverkar bandet mellan mig och killarna. Jag klarar mig utan bandet så länge musiken finns i mitt liv. Jag kan spela och sjunga för mina barn, det räcker gott och väl för mig." Säger jag ilsket och Daff nickar lätt.

"Jag har jobb till dig när det tar slut." Säger Daff och jag nickar och mumlar ett tack innan jag öppnar dörren.

"Hejdå." Säger jag och stänger dörren efter mig. Jag går genom korridoren bort till hissen som jag åker ner i källaren med. Jag minns fortfarande när jag åkte här med Alina första gången. Det var för att berätta om tvillingarna för Daff. Det var en dag med blandade känslor, nu är en dag med klara känslor. Jag är trött på att inte ha några egna åsikter i bandet.

Jag kliver ur hissen och går till bilen som jag snabbt hoppar in i. Jag kör ut ur parkeringshuset och börjar åka hemåt. Resan hem är ingen som går på tre sekunder, absolut inte. Närmare trettio minuter tar det innan jag kliver ur bilen i vårt eget parkeringshus under lägenheterna. Jag tar hissen upp till vår våning och låser snabbt upp lägenheten.

"Hallå!" Ropar jag och smäller igen dörren bakom mig. Jag får inget svar, så jag kliver ur skorna och går in i sovrummet där Alina brukar vara, men hon är inte där. Jag tittar i vardagsrummet, köket och badrummet, men hon är inte där heller. Paniken börjar stiga i mig när jag har sökt igenom alla rum inklusive båda balkongerna. Var fan är hon någonstans?

Jag tar upp telefonen ur fickan och slår in hennes nummer eftersom jag inte har några som helst meddelanden från henne. Jag trycker telefonen mot örat och slår foten hårt i bordet när hon inte svarar första gången. Jag ringer en gång till och väntar otåligt på svar. När jag precis ska lägga på svarar hennes söta röst. "Ja?"

"Var är du?" Frågar jag snabbt.

"Ta det lugnt. Jag kände mig ensam så jag gick till förskolan. Vi är på väg hem nu." Säger hon och jag suckar och tittar på klockan.

"Älskling, klockan är elva. De skulle hämtas klockan två. Kunde du inte väntat?" Frågar jag menande. Hon skrattar tyst och jag går mot hallen igen. Jag drar på mig mina skor och öppnar dörren. "Jag kommer och möter dig."

"Okej."

"Jag älskar dig så mycket. Du får inte skrämmas så där."

"Jag lovar att aldrig göra om det igen."

"Tack, vi ses snart."

"Det gör vi."

-

*Redigerad*

2/10-14