»f.s« Can't Give Up On Love

Kapitel 32

"2019-02-19 13:18 Tisdag, ännu en tråkig tisdag. Jag vill ha körkort så jag kan ta bilen och åka ut och göra saker. Annars kan jag ta hem mina barn igen. De räcker för mig att leka med. Det är så överdrivet tråkigt att bara ligga här i sängen. Felix kan ju få ta och komma hem. Han lovade att vara hemma innan ett, han OCH pojkarna. Så var är dem? Klockan är snart halv två! Jag måste skaffa människor att umgås med. Människor som får umgås med mig på dagarna. Suck. Ha det bra, för det har inte jag... -Alina."

Jag suckar högt och tittar upp i taket. Det här är det tråkigaste jag någonsin har varit med om. Jag var under gårdagen på min sista träning hos sjukgymnasten och är nu fullt kapabel till att göra saker, men jag får inte. Inte för Felix. Jag måste vila och jag får aldrig gå ut själv. Jag är rastlös, vill att bebisen ska komma ut. Jag vill veta vad det är för kön, men Felix vill inte. Jag tycker att jag kan få gå och ta reda på det själv, men det tycker inte han, för jag kan tydligen inte hålla tyst.

Jag suckar högt igen innan jag tittar på klockan på telefonen. 13:21. Klockan står ju nästan stilla. Äntligen hör jag det bekanta ljudet då någon trycker in nyckeln i låset och jag reser mig hastigt från sängen och springer ut i hallen. Först kommer Collin och Charlie springande, de struntar i att ta av sig sina dyngsura skor och springer istället rakt in i köket. Jag piper till eftersom jag spenderat större delen av dagen till att städa hela lägenheten.

"Nej." Utbrister jag och tittar på de små geggiga fotspåren. Det är från slasket som finns kvar efter snön och gegga är blandat i vattnet.

"Förlåt för att vi är sena. Collin skulle tvunget ner och dyka i en jävla vattenpöl så vi blev ju kvar där en stund. Jag tar bilen i fortsättningen." Säger Felix och drar av sig sina skor. Jag ser irriterat på honom.

"Eller så sätter du dem i vagnen istället för att låta dem gå. Hur tänker du? Du vet att jag har städat idag." Säger jag surt och går in i köket där pojkarna sitter på golvet och drar av sig sina geggiga skor. Snabbt går jag fram och sätter mig bakom Collin och hjälper honom av med kläderna. Han springer iväg och jag hjälper Charlie av med sina. Också han springer iväg och jag ser uppgivet på alla pölar på golvet.

"Felix!" Skriker jag och får ett ja till svar. "Ta av Collin sina strumpor."

"Okej." Ropar han tillbaka. Jag suckar, plockar upp kläderna från golvet och går ut i hallen med dem. Skorna ställer jag i skotorken som Felix köpte för någon vecka sedan, efter att ha upptäckt att barn blir väldigt blöta på dagis. Jag hänger upp deras galonkläder på galgar innan jag går in med dem i badrummet och hänger upp dem i duschen. Felix kommer in i badrummet och slänger en himla massa fler klädesplagg än Collins strumpor i tvättunnan.

"De var ju blöta rakt igenom, båda två." Mumlar han och ser på mig. Jag nickar och han ger mig en snabb kyss på läpparna. Det får mig att le och smittar snabbt av sig på honom. "Vi sätter dem i soffan, startar en film och låter dem lugna ner sig." Säger han bestämt och jag nickar instämmande och går ut i hallen.

"Film." Ropar jag och båda två kommer springande i bara blöja. De springer förbi mig och slänger sig i den svarta soffan. Jag ler för mig själv innan jag går efter dem in och sätter mig på huk framför hyllan med filmer. "Vad vill ni se?" Frågar jag medan jag bläddrar igenom skivorna. Snabbt springer Collin över till mig och ställer sig bredvid mig. Hans mage putar ut medan han står raklång och tittar på fodralen.

"Den." Han pekar på en film som jag fått med mig när jag flyttade från mamma. Dumma mig. Jag tar ut den och sätter mig framför DVD-spelaren. Jag stoppar in filmen och reser mig sedan upp. Bebisen sparkar i min mage och jag ler medan jag väljer språk på filmen. Sparkarna är ingenting som stör mig så länge det inte blir som när jag väntade tvillingarna. De smärtorna är någonting som jag verkligen kan klara mig utan.

Jag lägger ner kontrollen på bordet och går fram till den förvaringsbara bänken bredvid balkongdörren. Jag öppnar sätet på den och plockar ut två stora filtar innan jag stänger locket igen. Jag virar in båda pojkarna i varsin filt innan jag går ut i köket där Felix sitter vid köksbordet med datorn framför sig. Jag ställer mig bakom honom och tittar på skärmen där hans Twitterflöde snurrar förbi. Han läser tweets igen.

"Felix." Mumlar jag och han ser upp på mig. Tydligt förvirrad över varför jag säger hans namn. "Jag älskar vår lägenhet men..." Börjar jag och sätter mig ner på stolen bredvid honom. Han vänder undan skärmen lite och ser på mig.

"Men?" Upprepar han. Jag suckar och ser mig omkring i köket.

"Jag vill bo i hus." Mumlar jag och möter försiktigt hans blick. Jag vet inte vad han känner inför det egentligen.

"Jag också." Säger han och skrattar tyst. "Jag har inte vågat prata med dig om det. Jag menar, det är ju nästan bara du som städar. Hur skulle det inte bli att behöva städa ett hus?"

"Man anställer en städerska." Säger jag med ett flin och han nickar smått.

"Vill du att vi börjar kolla på hus redan nu, eller? Ska vi vänta till dess att barnet är fött?" Frågar han och nickar mot datorskärmen. Det finns inte ens något tvivel i mitt svar.

"Jag vill att vi börjar leta redan nu. Ungarna är på dagis om dagarna, vi hinner kolla på hur mycket hus som helst." Säger jag exalterat. Han ler och nickar innan han vänder sig mot datorn och går in på en hemsida där man kollar på hus. Snabbt klickar han in Villa och Värmdö innan han ser frågande på mig.

"Vi ska väl bo kvar på Värmdö?" Frågar han och jag nickar bestämt.

"Självklart." Säger jag.

-

*Redigerad*

29/9-14