»f.s« Can't Give Up On Love

Kapitel 27

"2019-01-12 16:54"

Vi kliver ur bilen och Felix hjälper mig mot ingången trots att jag har kryckor och klarar av att gå själv. Barnen är hos mina föräldrar för att slippa medverka ifall det visar sig vara så som det inte får vara. Barnet är Felix, det måste det vara.

"Alina." Säger Jocke när vi kommer in till receptionen. Han ser tveksamt på mitt ben innan han tittar på mitt huvud och sedan på Felix. "Får jag krama henne?" Felix ser på mig innan han himlar med ögonen, nickar och släpper mig. Jocke tar några steg fram och ger mig en lös kram innan han frågar om mina kryckor.

"Bilolycka." Mumlar jag och ser på Felix som böjer sig ner och kysser mig lätt på läpparna, antagligen för att markera vem av dessa två killar som egentligen äger mig. Äger. Han äger mig inte direkt, men nästan.

"Var ska vi?" Frågar Jocke. Jag börjar själv hoppa mot receptionen och berättar att jag är här. Receptionisten nickar innan hon skickar iväg oss mot det gamla vanliga väntrummet. Vi kommer dit och jag ser direkt att Marie redan står och väntar. Hon ler innan leendet bleknar lite och hon ser på mitt ben.

"Vad hände?" Frågar hon och ser skrämt på mig.

"Bilolycka." Upprepar jag och hon ser ännu mer skrämt på mig.

"Hur mår barnet?" Frågar hon och drar in oss alla tre i rummet.

"Bra, vi var i London och de sa att jag måste vara hemma resten av graviditeten och vila." Säger jag och rynkar irriterat på ögonbrynen när jag minns mitt öde. Hemma i nästan ett halvår. Hon nickar och hjälper mig upp på sängen. Hon drar upp min tröja och går igenom samma gamla ritual. Hon drar ultraljudskameran över min mage och jag ser på skärmen.

"Jo, det ser bra ut. Det är en liten bebis, det ser vi. Du är i vecka femton nu, visst är det väl så?" Frågar hon och jag rycker på axlarna.

"Jag är fortfarande fast på att den är från femte december." Säger jag och ser på Felix som står stelt bredvid Jocke som också han ser obekväm ut.

"Du har växt sedan sist. Det var två veckor sedan du var här sist. Den tjugonionde." Säger hon och tar bort gelen igen. Hon ser på de båda killarna som står bredvid sängen, tydligt obekväma av varandras närvaro.

"Vilka har vi här?" Frågar hon och går runt sängen för att skaka hand med de båda. "Du är Felix, pappan." Konstaterar hon och pekar på Felix som rycker på axlarna och ser på mig med irriterad blick. Det är synd att han ska behöva gå igenom det här, men samtidigt är det hans eget fel för att han inte litar på mig.

"Jocke skulle göra ett faderskapstest." Mumlar jag och hon ser på mig med förvånad blick.

"Jocke..?" Hon ser mellan mig och de två killarna innan hon suckar tyst och går runt sängen igen. Vad hon har fått utstå under dessa två år med oss. Hon upphör aldrig att förvånas. "Du vet hur vi gjorde sist. Jag vet att du tyckte det var obehagligt också." Säger hon och fäller upp stöd till mina ben från under sängen. Jag tittar på Felix som ser tveksamt på Jocke som ser skräckslagen ut.

"Ska ni..? In och... Gräva... Int- Du får inte ta på mig, aldrig." Säger han och backar ifrån oss med händerna viftande framför sig.

"Nej, jag ska bara få fram lite av barnets DNA, du får kissa i en burk." Säger Marie och tar fram en brun burk och räcker den mot honom. Han pustar ut och tar emot burken innan han ser på Felix som spänner blicken i honom.

"Jaha, jag får inte titta på när din tjej särar på benen?" Frågar Jocke och ser flinande på Felix. Jag suckar och tittar på Marie när hon hjälpar mig av med byxorna.