»f.s« Can't Give Up On Love

Kapitel 41

"2019-03-23 09:12"

"Älskling? Har du sett den där röda burken med mina tabletter?" Felix kommer in i köket och öppnar ett av skåpen över mitt huvud innan han böjer sig ner för att kyssa mig. Lätt slinker jag under hans arm och går över till skafferiet på andra sidan rummet. Jag öppnar skafferiet och kliver in ett par steg . Der är extemt stort, skafferiet har flera hyllor tomma. Jag lägger handen på hyllan där vi har frukostgrejer. Pojkarna sover, men jag vill inte möta Felix just nu. Efter händelsen på caféet lovade jag mig själv att ge igen med samma medel. Jag är väl ganska dum ändå, när jag går in i ett rum som jag inte kan komma ut från ifall han ställer sig i dörröppningen. Vilket han nu gör, men där står han inte länge. Snart är dörren stängd och han står framför mig.

"Vad gör du?" Frågar han och söker min blick. Jag håller den på en påse med makaroner bakom honom. "Kolla på mig för i helvete." Han tar ett onödigt hårt grepp om min haka och vänder mitt huvud emot honom. Hans blick borrar rakt in i min, men ändå känns det inte som att han ser in i mina ögon. Det känns som att han ser igenom mig. Som om jag inte finns.

"Det gör ont." Viskar jag och vrider smått på huvudet. Han nickar innan han släpper min haka och tittar på mig från ett lite längre avstånd.

"Vad är det med dig?" Frågar han och knyter handen runt den hylla som går precis bredvid mitt huvud. Jag andas in djupt och blundar. Jag får inte ge med mig. Jag måste stå upp för mig själv, visa att han inte kan behandla mig hur som helst.

"Du kan inte bara komma och låtsas som om ingenting har hänt." Jag öppnar ögonen och möter hans blick innan jag fortsätter utan att knappt pausa. "Hela tiden, varje gång du blir upprörd så ignorerar du mig. Du låtsas som om jag inte finns och dagen efter kommer du och låtsas att allting är som vanligt. Jag tänker inte leka mera. Jag spelar alltid med, men den här gången tänker jag inte göra det. Du får förklara dig och be om ursäkt och sedan kan vi se om jag kan förlåta dig." Han stirrar på mig under hela mitt lilla tal medan jag ser att ilskan växer i hans ögon. Någonting är fel med honom. Det finns någonting som inte står riktigt rätt till i hans huvud, någonting som måste redas ut. Han måste ha någonting fel i sitt huvud, ingenting riktigt sjukt, men ändå måste någonting vara lite fel. Han har agressionsproblem. Det har jag märkt av under de år som jag har varit med honom. Han blir väldigt lätt arg och han vet inte alltid hur han ska hantera sina känslor.

"Jag vill inte." Säger han bara innan han flyttar sin hand till min kind och blundar. Jag studerar hans ansikte medan han ser ut att fundera. Han spänner sina käkar och små rynkor bildas vid sidorna av hans ögon när han blundar hårdare. "Det är bara..." Viskar han utan att öppna ögonen igen. Hans hand runt min kind klämmer åt lite hårdare och jag flyttar undan mitt huvud så hans hand istället landar på min axel. Hans ögon öppnas sakta och han ser frustrerat på mig.

"Du förstår inte." Säger han och flyttar sig ifrån mig. Han ställer sig med ryggen lutad mot hyllan mittemot den jag står mot. Han öppnar munnen ett par gånger, men stänger den igen innan några ord äntligen trillar ur hans mun. "Jag har en diagnos."

"En diagnos?" Utbrister jag och flyttar mig hastigt från hyllan för att kunna slå ut med armarna. Han rynkar ögonbrynen och nickar lätt utan ord. "Du har en diagnos och förväntar dig att jag ska leva med dig utan att du skulle berätta det här?"

"Nej." Säger han. "Jag skulle berätta för dig. Jag har inte vetat om det förrän knappt ett år tillbaka. Daff tyckte att jag hade gått för långt, under det där grälet med Ogge när pojkarna var typ nyfödda, så han fixade en tid hos en läkare och ganska snabbt så fastställde de att jag har en diagnos."

"Du har en diagnos, du har en diagnos! Vad för jävla diagnos? Är det ärftligt? Kan ungarna ha den?" Jag tar stegen fram till honom och den här gången är det jag som trycker in honom i hyllan.

"Men vad i helvete, Alina!" Han puttar mig bakåt och jag vinglar till, men lyckas återfå balansen utan att ramla i backen. "Förlåt." Säger han och lägger handen på min arm, men jag skakar bort den och backar mot dörren. Jag börjar känna mig rädd. Han har aldrig gått så långt som han gjort idag. Han har aldrig skadat mig förut.

"Jag har adhd, det är inte farligt. Jag ska äta tabletter, men de smakar helvete. Jag kan inte ta dem. Förlåt." Säger han. "Det är ärftligt, ja, men det måste inte betyda någonting."

"Varför gör du såhär?" Frågar jag tyst. Han går några försiktiga steg fram till mig och kupar händerna runt mina kinder.

"Du måste bara få veta det här." Mumlar han och pussar mig lätt på näsan. Äntligen har jag fått en förklaring till hans humörsvängningar. Jag är inte upprörd över själva diagnosen, men att han inte berättade direkt.. "Jag skulle berätta, men jag skämdes. Jag skämdes så in i helvete mycket. Jag ville berätta, men jag kunde inte. Förlåt."

"Om jag hade vetat tidigare kunde jag stöttat dig. Du är bara så... Elak." Säger jag lågt. Han nickar och ler snett.

"Men det här är löst nu, eller?" Frågar han och jag nickar lätt. Egentligen är jag rädd för att säga nej. Jag vet inte om han plötsligt reagerar som han gjorde nyss, med våld.

Hans läppar pressas mot mina och jag låter mig själv försiktigt kyssa tillbaka. Hans händer glider ner till mina höfter och han smeker dem, både över och innanför tröjan innan han börjar dra tröjan uppåt.

"Jag älskar dig så mycket." Viskar han när han släpper mina läppar för att dra min tröja över huvudet på mig. När den är av går det upp för mig var vi egentligen är någonstans.

"Nej, Felix. Vi kan inte göra det här, här." Säger jag och lägger händerna mot hans bröst.

"Men jo." Mumlar han och kysser mig igen. På något sätt får hans desperation mig att le och han ler tillbaka när han känner mitt leende. "Jag visste väl att du inte kunde säga nej."

-

*Redigerad*

7/10-14