Live Love Laugh - Foscar

Kapitel 8

Felix perspektiv

Jag tittar chockat på Oscar. Sa han precis att han är kär - i mig?!? Jag känner mig så förvirrad just nu, hur kan min bästa kompis vara kär i mig. Jag reser mig hastigt upp från Oscars säng och rusar ut genom dörren. Utan att titta på Omar som antagligen ligger kvar i soffan rusar jag ned för trappan och ut i hallen. Jag sliter på mig skorna och jackan och sätter snabbt på mig det. Oscars föräldrar kommer ut i hallen och kollar oroligt på mig men jag struntar i dom och rusar ut genom ytterdörren. Jag kommer ut på trappan som leder upp till ytterdörren, jag springer snabbt ned för den och över tomten. Jag kommer fram till grinden som leder ut på trottoaren utanför Oscars hus. För första gången sedan jag sprang ifrån Oscars rum stannar jag upp, jag vänder mig sakta om och tittar upp mot huset. Det är förmodligen sista gången jag är här och det känns konstigt, en orolig känsla fyller hela mig men jag kan inte gå tillbaks. Jag måste göra detta fast jag innerst inne inte vill!

Jag går ut på gatan och börjar springa mot busshållplatsen. Klockan är halv tio på kvällen och det är ingen ute förutom några hundägare som är ute och går med sina hundar. När jag kommer fram till busshållplatsen sätter jag mig ned på marken och väntar. Jag orkar inte bry mig om att det är snö på marken och att jag förmodligen kommer bli blöt för just nu spelar det ingen roll, allt är ändå helt meningslöst. Jag känner att det svider på mina kinder och när jag försiktigt drar mina fingrar över dom känner jag att jag gråter.

Bussen kommer och jag reser mig upp från den kalla marken. Jag torkar envist bort tårarna från mina kinder med jackan men det kommer bara nya så jag struntar i det. Det spelar ändå ingen roll om någon ser mig såhär för just nu är jag så förrvirad att jag inte bryr mig om något. Jag lägger busskortet på kortläraren och den ger ifrån sig ett pipande ljud. Jag nickar lätt mot busschauffören för att hälsa och sedan går jag och sätter mig längst bak. Bussen börjar åka och jag lutar mig mot fönstret. I fönstret ser jag en förstörd kille, hans ögon är röda och hans hår ligger slarvigt under mössan. Det ser inte ut som jag men det är jag och det gör mig rädd. Att jag bara lämnat Oscar ensam och förvirrad gör att skuldkänslorna kryper sig på mig, jag vill inte att han ska bli arg på mig men på samma gång känner jag att det kommer bli så stelt om vi ska vara vänner samtidigt som jag vet att han är kär i mig.

Jag hoppar av på min busshållplats och sedan går jag de få metrarna fram till mitt hus. Jag känner på dörren och inser att den är låst, jag ringer på ringklockan eftersom jag i farten inte fick med mig ryggsäcken hem från Oscar. Efter några minuter kommer mamma och öppnar dörren. Jag smiter snabbt förbi henne och springer direkt upp på mitt rum. Jag struntar i att jag har både jackan och skorna på mig, jag springer bara upp för trappan och slänger mig på sängen.

Oscar's perspektiv

Jag står som fastfrusen kvar medan Felix springer ut från mitt rum och ned för trappan i full fart. Jag hör hur han smäller igen dörren nere i hallen och sedan hör jag hur mina föräldrar början prata med varandra. När jag återfår min rörelseförmåga i kroppen sätter jag mig tungt på sängen och låter tårarna rinna. Jag hade ett litet hopp kvar inom mig att han faktiskt kanske kunde gilla mig men vem skulle tycka om mig? Jag är bara ett oönskat barn som ingen vill ha med att göra!

Efter en stund kommer mamma och pappa in på mitt rum, jag kan se att även Omar kommer bakom dom. Alla tre sätter sig på sängen bredvid mig och jag tittar ned på mina händer som ligger i knät. Mamma stryker mig försiktigt över ryggen och genast får jag en känsla av att det är Felix som sitter bredvid mig och stryker mig över ryggen men jag låter henne fortsätta.

"Vad är det som har hänt Oscar, hjärtat?" Säger mamma och tittar på mig med medlidande ögon. Jag snyftar till och torkar mig under ögonen. Det är nu det gäller, nu när Felix redan vet så finns det egentligen inget att gömma lägre. Allt är redan försent och det kommer aldrig bli som för igen.

"Jag är kär, i en kille" Snyftar jag fram och tårarna börjar rinna hysteriskt igen. Denna gång gör jag ingenting åt det eftersom jag vet att det ändå inte kommer hjälpa.

"Men gubben då, varför har du inte sagt något tidigare? Pappa och jag kommmer alltid finnas här för dig!" Säger mamma och kramar om mig hårt. Hon pussar mig på huvudet och sedan kollar hon nyfiket på mig. Hon fortsätter prata med exalterad röst "Så vem är den lyckliga som har fångat ditt hjärta Oscar?".

"Det är Felix, men han hatar mig nog så det spelar ingen roll längre!" Mina andetag är hackiga och man hör knappt vad jag säger men ändå verkar mamma och pappa höra vad jag säger för dom kramar om mig båda två och säger att dom alltid kommer finnas där för mig om jag behöver det.

"GRUPPKRAM!!" Skriker plötsligt Omar och slänger sig på mig där jag sitter ihop klämd mellan mamma och pappa. Jag skrattar bara åt honom innan jag kramar om honom där han praktiskt taget sitter i mitt knä och kramar mig. Denna kväll kanske kunde bli ganska bra trots det som hänt ändå!

Felix perspektiv

Jag ligger på sängen i mitt rum och stirrar upp i taket. Det börjar bli varmt pågrund av att jag fortfarande har jackan på mig men jag bryr mig inte just nu. Det finns inget som spelar roll just nu för allt är ändå meningslöst. Jag har precis förlorat min bästa vän och det är pågrund av mig, allt är mitt fel men ändå kan jag inte förlåta honom - det går bara inte!

Det knackar på dörren till mitt rum och jag tittar på den. Antagligen är det mamma som undrar vad som har hänt men jag orkar inte bry mig om att svara eller öppna dörren så jag ligger kvar och stirrar på dörren. Tillslut öppnas den och mamma sticker in huvudet. Hon tittar bekymrat på mig och sedan kommer hon in och sätter sig på sängkanten, jag flyttar lite på mig så att hon ska få bättre plats.

"Vad är det som har hänt Felix?" Säger mamma med sin typiska mamma röst och tittar på mig. Jag skakar bara på huvudet och sedan tittar jag upp i taket igen.

"Men Felix, du vet att du kan berätta allt för mig och jag vill att du ska veta att jag finns här!" Fortsätter mamma och jag inser att hon inte kommer gå härifrån förens jag har berättat vad det är som har hänt.

"Oscar berättade att han är kär i mig när jag var där för en stund sedan och man kan väl säga att vi inte är så bra vänner längre" Säger jag och ännu en gång rinner tårarna ned för mina kinder eftersom varje gång jag tänker på det så inser jag att vi faktiskt inte är vänner längre. Medan jag lämnade honom ensam och förvirrad stack jag bara därifrån och tänkte på mig själv. Jag är ett stort ego och Oscar har all rätt att hata mig efter det jag gjorde mot honom!

"Jag vill bara att du ska veta Felix att jag alltid kommer stötta dig och det är absolut inget fel med att vara gay!" Säger mamma och stryker mig över ryggen.

Timmarna går och jag ligger fortfarande på min säng. Telefonen har ringt oavbrutet sedan mamma gick för kanske 2 timmar sedan men jag har inte brytt mig om att resa mig upp och kolla vem det är. Antagligen är det någon av killarna som undrar hur jag mår men jag orkar inte bry mig för just nu orkar jag inte prata med någon av dom. Tillslut lyckades mamma få mig att ta av mig kläderna och lägga mig under det stora täcket i min säng, vilket jag inte ångar nu för det är riktigt varmt här under.