Oljelamporna lyste svagt vid foten av trappan. Upp eller ner? Var är det störst chans att de håller fångarna? Jag hade fortfarande inte hört något från Adrian och Rei och jag var inte säker på om jag borde oroa mig eller anta att tystnaden visade att de hade utfört sin del av planen. Men borde de inte ha kommit upp i så fall? Mitt hjärta slet, det ville förvandla sig och gå på alla fyra. Men jag stod kvar på mina fötter. Adrenalinet brann i mina ådror som flytande månljus. Varulvar, de flesta åtminstone trivs inte när de inte har tassarna på jorden. Min blick gled tveksamt uppåt. Oljelamporna var den sista källan av ljus om vi fortsatte uppåt. Neråt, i slutet av den mörka ektrappan kunde jag urskilja ljus på bottenvåningen. Frustrerat tuggade jag på insidan av min kind. Jag ville hjälpa Rei och Adrian men var tvungen att rädda fångarna. Men samtidigt behövde jag få tag i en vampyr och förhöra honom innan dem alla hinner fly. Jag kände mig dragen åt två håll. Vad ska jag göra. Med ett ryck vände jag mig mot Hector.
"Upp eller ner?" Jag pratade lågt, det fanns inga vampyrer kvar på våningsplanet men ord färdas långt i tysta hus och jag ville inte bli avslöjad. Hans blå ögon förflyttade sig mellan de olika möjligheterna med mörka skuggor dansandes i det blå som fiskar i havet. Mina instinkter skrek åt mig med skilda röster och jag kunde inte urskilja ett enda klart ord. Förhoppningsvis kan Hector höra sina. Det svarta håret såg varmare ut i den levande eldens ljus. Nästan brunt. Hectors hand rörde sig rastlöst runt i hans hår. Han såg lika kluven ut som jag kände mig. Upp? Jag såg upp i kolmörkret. Ner? Ektrappans lackade steg återspeglade lågornas rörelser som om träet själv rörde sig. Som om det fortfarande var en mäktig ek vars stora krona spridde ut sig över världen mer och mer för varje år. Hector drog bak sitt hår och plötsligt fann jag en tydlig röst bland mina skrikande instinkter. Den sa upp. Jag pekade uppåt men Hector stirrade djupt försjunken i tankar på en fläck i golvet. En suck gled nästan över mina läppar men jag knep ihop läpparna i sista sekund. Den som inte lyssnar kan inte höra skillnaden mellan suck och vind men en erfaren lyssnare hör tydligt skillnaden. Om mina instinkter ska jag upp och det fanns inge sekunder nog att slösa på att vänta. Jag tog det sista steget till den skrangliga trappan som ledde uppåt. Om det nu kan kallas trappa, hälften av stegen bestod av svarta hål där det multnande träet hade vikit under någons tyngd. Jag kunde fortfarande känna lukten som släpps fri när träet spricker. Den mustiga doften skulle stanna kvar i ett par dygn som mest i det tillslutna utrymmet. Hålen låg alla väldigt långt in på trappstegen matchande med fotsteg som rörde sig uppåt. För att komma ner skulle man behöva kliva längre ut på trappstegen och det fanns inga tecken på bristningar där så vem som än var där uppe är fortfarande kvar. Hector hade tillslut upptäckt min plötsliga beslutsamhet och ställde sig bakom mig. Jag är lång och tung men samtidigt lättfotad, trappan såg ut som den hade blivit krossad av ett halvdussin par fötter. Frågan är om den håller för två till eller om den kollapsar. Jag satte en av mina knivar mellan tänderna och höll den andra i handen. Om stegen skulle brista litade jag på att mina reflexer var tillräckligt snabba för att fånga upp mig. Jag hade vänster hand fri, det var den handen jag litade på mest och därför var det den som skulle dra kniven i min mun om jag föll. Jag knackade längst ut på trappstegen och lyssnade på ljudet. Det klara ljudet lät hållbart, multnaden verkade bara ha påverkat stegen i mitten och längst in där fötter har gjort gropar.
"Gå här." Viskade jag och knackade på kanten. Hector nickade så att håret studsade upp och ner framför hans ögon. Ett halvdussin fötter, fem fångar. Det måste vara en vampyr där uppe för att vakta de. Jag lossade på remmarna runt mina svärd och satte försiktigt foten på det andra trappsteget då det första bara var ett svart hål ner mot ett släckt rum. Den höll. Det var sexton trappsteg totalt och åtminstone varannat var förstört, ibland var det två i rad. Jag gick tyst uppför trappan på varannat steg för att minska belastningen. Andningar, jag kunde höra tunga andetag från vinden. Ingen vampyr skulle andas så tungt. De skulle inte kunna, något med vampyrernas anatomi gör det fysiskt omöjligt för de att ta djupa och tunga andetag. Det vore en nackdel för dem om de verkligen behövde syre. Men de gör de inte. De flesta vampyrer brukar undvika att andas för att inte avslöja sig själva då deras andedräkt har en väldigt distinkt lukt av blod. Vampyrer behöver andas ungefär en gång i timmen vilket i min mening inte är att andas överhuvudtaget. Mitt mörkerseende anpassade sig och jag hoppade över de tre sista stegen med ett ljudlöst språng. Fem mörka skepnader stod på knä, jag kunde inte se deras ansikten. Stanken var extrem. Hur kunde jag inte känna den nerifrån? En vampyr stod med ryggen mot mig. Han hade en lång väst ovanpå en vit skjorta. Inte direkt den klädselns man förväntar sig att en vampyrvakt bär. Skepnaderna verkade vara bundna, jag kunde se smutsiga rep som en gång hade varit vita binda ihop dem men deras hängande huvuden skymde resten av det som höll fångarna kvar. Jag kunde anta att de bar munkavel, annars hade de skrikit för hjälp, de hade säkert händerna bundna bakom ryggen för att förhindra några försök till attack och fötterna var bundna för att förhindra flykt. Vakten gick fram och tillbaka framför fångarna utan att se åt mitt håll. Jag tecknade åt Hector att stanna på trappan. Jag behövde vakten. Jag behövde förhöra honom om nästa steg i rankningen. Han tog tag i en av fångarnas ansikte och vred upp det så att deras ögon möttes. Det var en ung pojke. Bara barnet och trots avståndet kunde jag se det rena hat som fanns i hans svarta ögon. Det bruna håret hängde runt ett magert ansikte men jag såg hans spända käke. Att han vågade visa detta hat visade att han hade mer mod än de flesta vargarna jag har mött. En smutsig trasa förhindrade hans talan menar tvivlade inte på att hans varg svor inombords på ett far värre och uråldrigare språk än våra människotungor kan uttala.
"Din lilla..." Väste vakten och grep efter något i bältet. "jag ska allt visa dig för din trots." Jag tänkte inte, pojken påminde om min bror. Jag störtade mot honom omedveten om att jag hade växlat till varg. Raseriet fyllde mig som blodmånens röda ljus. Jag kände styrkan i mina lemmar och borrade in mina tänder i vaktens arm. Raseriet var som något från bortom denna värd, det var den sortens raseri som gjorde att ensamma Omegor kunde döda hundratals av vampyrerna utan att få en enda skråma. Det var ett raseri lika urgammalt som världen. Mina käkar låste sig och med ett kraftfullt ryck slet jag av vaktens arm. Vampyrens blod fyllde min mun som gift och jag släppte armen samtidigt som jag spottade och fräste. Vampyren föll på knä med chockad min. Svart blod rann ut ur hans kropp och sögs upp av golvet. Hector hoppade upp från trappan och sprang fram till fångarna för att befria de medan jag lade min koncentration och raseri mot vakten. Jag skiftade tillbaka till människa och tog tag i hans nerblodade skjorta. Raseriet gav mig styrka och jag drog upp honom till stående ställning för att sedan trycka honom mot närmaste vägg.
"Vem handlar ni med?" Väste jag hotfullt. Hans mörkröda ögon vidgades i skräck och han blev blekare. Vampyren försökte inte ens försvara sig från mig. Det var som om han kände mitt raseri.
"L..Lavo i Veirack." Jag pressade honom hårdare mot väggen.
"Jag behöver bättre beskrivning än så." Jag tryckte min kniv mot hans hals precis så mycket att en tunn skåra av blod bildades. Han svalde så att adamsäpllet gungade och skrapade upp den känsliga huden. Vampyren hade inte långt kvar att leva. Blodet rann snabbare och snabbare utan att koagulera sig.
"Vitt hår, han är på värdshuset vildstigen." Skakade han fram och försökte backa undan min kniv.
"Bra" väste jag och tryckte in min fot bakom hans knän. Med en rörelse fällde jag honom till golvet. Kniven kändes lätt i min hand och med en sista rörelse skar jag av hans halspulsåder.
Ett lite kortare kapitel men väldigt actionspäckat.
Rösta/kommentera! :D
/Dinalk
