Rei, Kylie, Adrian och Hector slöt upp vid min sida mitt i språngmarschen i människoform.
"Har ni sett några vampyrer?" Flåsade Hector. En blåtira skuggade halva hans ansikte som månens mörka sida. Vi skakade på huvudet. Var är alla? Varför försöker ingen stoppa oss? Det borde krylla av självgoda vampyrer.
"De måste samlas längre fram." Det var den enda möjligheten. De samlade sig i en stor trupp längre fram för att stoppa oss. För ovanlighetens verkade vi ha stött på vampyrer som kan tänka. Det var nytt. Yl hördes i mörkret framför oss och jag pressade mina pumpande ben hårdare. Vinden visslade under mina fötter efter varje steg och det kändes som om jag flög. Det var som om mina fötter hade blivit mina vingar och jag nuddade knappt marken. Än mindre kände den. Mina långa steg förde mig före vargarna när jag plötsligt slog i något med full kraft i mörkret. Tänder glimmade och jag kastade mig tillbaka i människoform. Men ser man på, där är våra vampyrer. Jag ställde mig i försvarsställning och lät mörkret i tunneln fylla mig tills jag var ett med tystnaden runt mig. Scenen föll tydlig för mig. Vampyrerna vita gap lyste som stjärnor bländande för mina känsliga ögon. Den jag hade sprungit in i stod och väste två meter från mig. Han stod med hävd bröstkorg och bakåtdragna armar. Vampyrerna patetiska försök att hävda sig fick mig nästan att skratta. Jag ställde mig med höjda nävar och avslappnade axlar. Beredd på att slåss. Come at me. Jag grinade och duckade när han kastade sig mot mig. Vampyren betedde sig som ett skadat rovdjur. En öppning gled förbi precis ovanför mig och jag tryckte upp en klotformad hand i hans bröstkorg. Vampyren betedde sig som ett skadat rovdjur. Förblindad av smärta utan möjlighet att kontrollera sig själv. Med dödlig utgång. Stinkande kallt blod forsade ut över mig och jag rullade undan från kroppen som fortsatte framåt i farten över mig. I min hand höll jag hans sedan länge döda hjärta. Snabbt hoppade jag upp på fötterna och kastade iväg det. Vargar dök upp runt mig som ljus i natten. Jag var fortfarande brusig av adrenalin. Men även adrenalin är en känsla och om jag inte kontrollerar den kommer jag sluta som honom. Min blick gled bakåt mot vargarna. Jag ville inte vara ledaren för detta. Men varför skrek då min själ åt mig att attackera och kräva hämnd för oss alla? En ledare kan inte vara så okontrollerad som jag är. Bara genom att känna och uppleva allt jag gör försätter jag alla andra i fara. Laddad med känslor som fyrverkerier kan ingen ta rationella beslut och är därför inte passad för platsen som ledare. Men samtidigt var det underbart. Jag kände deras energi rinna genom mig, deras tillit och även tyngden av deras liv. Jag backade undan och lät Rei stiga framför mig. Varenda rörelse slet sönder mitt inre. Varenda cell sa åt mig att jag ska vara längst fram och leda striden. Det var en strid mellan mig och mig. Olika sidor. Den ena redo att lyda och stiga ner från toppen. Den andra beredd att klösa sig fram till seger som ledare. Jag försvann bakom Rei och försökte hålla in tårarna. Detta var så fel. Hans rygg stod framför mig beskyddande. Som om jag fortfarande var hans. Jag ville säga något men tungan rörde sig inte. Det var inte min plats. Det var inte Reis plats heller. Men han var inte som jag. Rei var lugn när jag vrålade efter blod. När jag exploderade ut var han lika lugn som vinters kyla och precis lika dödlig. Vi var motsatser till varandra och det är kanske därför vi gick ihop så bra en gång i tiden. Tiden då jag bestod av ren eld och han av mörkrets kyla. Men nu... Jag knöt näven och kände hur mina celler lugnade ner sig. Nu var jag något annat. Rei gav den stumma signalen till anfall. Luften försvann under mig när jag kastade mig mot närmaste vampyr. Eldens vilja och vinters kontroll kämpade sida vid sida inom mig. För tillfället var jag en och inte två halvor ständigt i krig. Klor ersatte mina naglar och jag högg ut mot strupen. Vampyren gled åt sidan men jag var steget före och slog ut med höger handen. Kallt blod gled trögflytande ut över min hand från hans krossade bröstkorg. Jag såg upp, min vampyr var den första att falla. De andra hade knappt nått fram. Män och kvinnor kämpandes för deras frihet. Livet spelade ingen roll för dessa vargar längre. De var beredda att dö bara för att få frihet. Fast hur det här än slutade skulle vi få vår frihet. Som själar för evigt löpandes över denna världs oändliga slättar tillsammans med alla vi har förlorat på vägen. Eller i den grymma världen utanför. Om vi kommer ut... Jag duckade för en vampyr och placerade min hand runt hans nacke. Om vi kommer ut så fortsätter kampen om våra liv. Jag vet inte hur men på något sätt måste jag bryta upp striderna uppe i norr. Fast det kanske får vänta. Vi kommer behöva fler segrar ifall vargarna ska börja resa sig mot de som så länge har förtryckt oss. Jag kramade åt tills jag kände hans nacke smulas sönder mellan mina fingrar. Det är inte många kvar av oss och vi måste attackera hårt och snabbt. Jag pratar som om jag kommer överleva detta. Men tänk om jag inte lämnar denna nergrävda borg tillsammans med mina vänner? Ett skrik av ren smärta skar genom stridens tjut. Rädslan fladdrade till likt en fjäril i mitt bröst och jag rusade dit. Varulven låg på golvet med vampyren höjd över sig. Det var som om någon tog över min kropp och plötsligt stod jag med ett blodigt lik vid mina fötter. Hela hans bröstkorg var uppfläkt och innehållet utspritt över golvet. Varulven var inte mer än en liten flicka darrandes av rädsla. Jag sträckte ut min hand och hjälpte henne upp på fötter. Hon var oskadd, förutom några skrapsår som inte var farliga. Jag mötte den lysande blicken och det som mötte mig var inte rädsla som jag förväntade mig. Det var som om jag såg rakt in i den kärna av energi som binder alla vargar tillsammans. Den gyllene tråden som går mellan oss och binder samman oss. Det var denna tråd som gjorde det möjligt för dem äkta alforna att kommunicera över hela jorden och det var denna tråd som band ihop flockar.
"Kämpa på, vi är snart ute." Viskade jag lovande till hennes lysande ögon och log så tillitsfullt jag kunde. Hon nickade och gick rakt in i striden med rak rygg. Rädd att jag just hade skickat henne mot en säker död kastade jag mig in bland regnande blod. Snabbt i farten högg jag mot vampyrernas stinkande kroppar ihop om att rädda så många liv som möjligt. Var är Valo? Kallt och varmt blod rann nerför mina armar, jag visste inte ens vad som var mitt och vad som var mina vänners. Det var svårt att urskilja något bland de rödfärgade kropparna och det hala golvet. Grönt med svart överdrag, som vårens löv. Utan att tänka störtade jag tvärs över det hala golvet. Denna kvinna måste dö för det hon har gjort. För allt hon har utsatt dessa vargar för. Hon föll bakåt under min tyngd och landade i en pöl av hennes krigares blod. Må du för all tid komma och för all tid som varit brinna i helvetes eviga eldar. Orden behövdes inte uttalas högt för att hon skulle känna förbannelsen tyngd. Jag låg ovanpå hennes tunna kropp och stirrade in i de utvidgade pupillerna fyllda med skräck. Med ett ryck snittade jag upp henne från höft till axel. Jag såg i Lavos ögon hur hennes liv flöt iväg med det rinnande blodet. Det mörka höljet gled bort och avslöjade ögon som Kylies. Lavos vilande ansikte såg fridfullt ut. Det äcklade mig. Många av vargarna kommer ha fått plikta med sina liv när det här är över och det är denna kvinnas fel. Hon borde inte få vila fridfullt. I ett plötsligt utbrott drog jag klorna över den dödas ansikte och förvrängde de tidlösa linjerna. En mördare får inte gå fridfullt iväg. Jag vet att när min tid kommer, då går jag i lågor. För även jag är en mördare. Det är inget jag tänker neka till. Plötsligt utmattad vinglade jag upp på fötter i tunga kläder. Spåret är dött, jag hade inga ledtrådar till nästa länk i kedjan. Frustration blommade upp i mig och jag såg på den utdöende fighten letandes efter något som kunde fungera som en slagpåse. Flickan med ljus ögonen stred ensam mot en stor vampyr och jag gled genom slagfältet för att hjälpa när vampyren plötsligt hade sin hand i hennes bröstkorg. Chockat såg jag hur ljuset fladdrade till och slocknade inuti ögonen. Det är så fel. Den lilla kroppen föll tungt till marken och jag vrålade ut mitt hat. Striderna runt mig stannade upp och alla vände sig mot mig. Vampyrerna tog några steg närmare och jag blottade tänderna. Försök ni gärna. Vargarna stod chockade i en stor cirkel och såg på medan vampyrerna närmade sig. Jag kunde inte avgöra om de ansåg att jag var bra nog för att klara mig själv eller bara för chockade för att hjälpa till. Vampyrerna dök på mig samtidigt och jag tog tag i den första och bästa kroppsdelen jag hittade. Med ett högt knak bröt jag nacken av den första vampyren och högg ut mot de återstående. Tårar brände bakom mina ögonlock. Hon var ett barn! Omedveten om vad jag gjorde, djupt försjunken i mina tankar ödelade jag de sista vampyrerna och vann därmed striden för oss. Men till vilket pris? Vad är det dör värld när tioåringar måste slåss till döden för att någon annan ska få leva. Det är inte ens säkert att denna andra person förtjänar det. Så många av de som har dött idag var värda tiotusen av flockvargarna. Varför är de inte här och slåss för sin sak? Varför slåss vi för de som är för svaga för att göra det själv?
