"Var?" Jag kunde inte hindra mina regerande tankar. Vilddjur slet inom mig, lika många som galaxerna i rymden.
"Xahers offerplats vid gryningen om sju nätter." Jag knöt mina nävar och kände musklerna spela under huden. Var detta min chans att återta vad som rättmätigt var vårt? Vargarna förtjänade så mycket mer. De förtjänade sina älskade tillbaka i livet och de förtjänade sin frihet. Men vi skulle behöva klösa oss till det med tänder och klor.
"Men du ska inte dit."
"Vad..." Hon log vänligt mot mig och tog tag i min hand. Hennes fingrar var kalla som på en död mans hand mot min hud men konstigt nog fann jag inget fel med det. Hon var så vänlig, en annan alfa kunde inte vilja mig något dåligt. Vi är redan så få, det finns inget behov av mer blodspillan. Hennes fingrar rörde sig i små cirklar över min under arm. Det var så skönt, likt en varm kopp te spred sig värmen ut från min mage och jag kände mig trygg. Någonstans djupt inom mig slet ett monster för att ta sig fri, den sa att detta är fel. Att jag inte borde lyssna på henne. Men varför skulle jag lyssna på en av de tusen delarna utav min spridda själ när en enad sitter framför mig. Det fanns ingen logik i det. Jag log saligt och lät henne ta min andra hand. Varför låter jag henne göra detta?
"Shhh, det är lugnt." Hon lutade sig fram och lade sin kalla panna mot min. Våra hjärtslag slog likt tvillingar. "Du är trygg nu." Jag slöt ögonen, vilken underbar röst. Varenda stavelse gled mellan våra händer likt vi delade kropp. Hon drog in mig i hennes kalla famn. Mamma? Jag försökte slå upp ögonen men en mjuk hand smekte mig över håret. "Shhh, jag är här gumman." Mamma, jag borrade ner mig i hennes mjuka famn.
"Jag har saknat dig." Mumlade jag likt ett litet barn.
"Jag vet. Men nu måste du lita på mig. Då kan vi alla vara tillsammans." Jag nickade. Djupt inom mig skrek jag att det var fel, mamma är död och du kan inte vara med henne. Men inga ord lämnade mina läppar. Allt var så skönt. Guld glittrade inom mig, likt en låga i natten lyste jag utav de tilltrasslade trådarna. Samma trådar som jag såg i den döda flickans ögon. De var så mjuka och lugnande likt liv. Fast livet är inte simpelt, eller varmt. Livet är som eld. Det är skrämmande vackert och komplicerat. Livet är smärta, det bränns. Men det tillåter oss också att känna. Vi älskar, vi gråter, vi skrattar och vi skriker. Dessa ljud ekar för evigt över världen. Bortom de levandes förståelse och jag kunde höra dem. Ett barns skratt när den sprang över en blom fylld äng och dess moders sjungande kärlek. Jag hörde en gammal hjältes stridsvrål eka över slätterna när vargar drabbade samman. Till slut en bruten man vid sidan av hans slaktade familj dödsbädd. Vackra och hemska saker. Min mor slet sig ur min famn och jag sjönk ner. Jag ville bara sova. Det kändes som om jag låg på havets botten. Världen flytande runt mig. En hostningar genomfor mig och jag lade armarna runt mig själv. Guldtråden bleknade. Försvinn inte, jag behöver dig? Skrek mina tankar ut. Guldet rann ut mellan mina läppar, mina fingrar grävde sig in i min väst. Guldet fanns även på den. Borde jag bry mig? Jag pressade händerna mot den varmaste punkten rakt ovanför mitt hjärta. Så varmt, det var något hårt som stack fram mellan mina revben. Likt en vass sten. Någonstans i en av mina tusen delar blev jag nyfiken. Mina domnade fingrar trevade runt det skarpa föremålet. Det satt inborrat mellan mina revben men trots det kände jag ingen smärta bara... Blod. Guldet var mitt hjärteblod, varför ser jag det som helt normalt? Inga skrämmande känslor virvlade upp inom mig som sanden i de forsande floderna. Det var helt lugnt. En mjuk hand smekte mig över pannan.
"Förlåt, men jag var tvungen. Gudarna sade... De sa att det var ditt öde." Eyla suckade med min mors röst. "Om det ger dig någon frid, ditt offer kommer vara roten till deras seger." Så otroligt lik min mor, men jag ville inte vara en martyr. Jag kan inte...jag får inte...den sista Guldtråden ringlade ur mig likt det avgörande slaget i striden. Det fanns inte längre något att hålla fast till, inget hopp.
"Elden är fri." Jag drogs ner i det kalla vattnet utav elden. Den elden som jag släppte fri i världen. Elden som kommer spridas trots min död för nu bär varje varg den i sitt hjärta och likt en tidvattenvåg kommer den krossa allt i deras väg. Bara synd att jag inte fick bevittna det.
Det här är slutet på denna bok :( men det kommer mer. Jag måste bara komma på ett namn på bok två.
Tack för alla röster och kommentarer. Ni är de bästa läsarna. Några förslag på namn till fortsättningen? Tack för de 6.8 k visningarna och alla trogna läsare.
/Dinalk
