Bartendern såg undrande på mig. Jag var inte en av hans vanliga gäster. Kvinnor var ingen vanlig syn i människornas värdshus. Antagligen för deras släkte är svekfullt och svagt för sköna kvinnor. Luften var tjock av röster och lukten av mat. Jag hade lämnat Rei och tvillingarna ensamma så att de kunde prata om vad de nu pratade om. Jag var på ett annat värdshus längre in i centrum. Jag bar en lös kappa ovanför min läderväst för att dölja mina vapen. Den som skulle komma på idén att röra mig skulle mista en hand. Jag var här för information och inte för drinkar. Men för att inte väcka misstankar.
"En drink tack." Jag viftade med handen mot den unga bartendern som kom skyndande i all hast för att hjälpa mig. Han var i min ålder med oskyldiga bruna människoögon. Ung och perfekt till att locka fram information. En stinkande svettig man gick obehagligt nära mig. Jag bet mig hårt i kinden för att inte slå till den fulla mannen. Det fanns gott om plats att gå runt men han var tvungen att trycka sig mot mig. Dumstridiga människa. Jag kan ta ut varenda person i hela huset innan ni hinner dra era vapen. Kaggen slog ner framför mig med en smäll. Av en hårig och ärrad hand. Jag såg upp och möttes av en medelålders mans skäggiga ansikte. Skiftbyte. Great... Min ämnesomsättning som varg är flera hundra gånger snabbare än människors. Därför läker jag på minuter för att inte tala om sekunder och därför kan jag inte bli full. Jag gillar inte smaken av öl, men om jag inte drack skulle det verka misstänksamt. Bartendern stod fortfarande framför mig. Det var något skumt med honom. Han hade samma bruna ögon som pojken och samma bruna hår trots att det hade börjat gråna vid tinningarna. Hans skägg var vältrimmat med grå sträck som genomfor det mörka färgen. Ovanligt välvårdad för en bartender.
"Drick." Hans röst var barsk men inte hotfull. Jag höjde på ena ögonbrynet.
"Varför skulle jag göra det?" Han log och de vita tänderna glimmade till, vassa som rovdjurs. Jag stod emot impulsen att rycka till. Inte vampyr och inte varg. Men vad? Han var något jag aldrig har sett förut. Alla hans tänder var spetsiga i olika grader men inga var så långa att han möjligtvis skulle kunna vara en vampyr. Nyfikenheten spred sig som gift genom mina ådror. Skärp dig! Han hade redan fått mig på andra tankar. Om jag skulle få fram vad jag ville ha behövde jag hålla huvudet kallt. Vilka raser finns fortfarande förutom vargar och vampyrer? Några få vandrande hjortar och vildhästar på gräsätar sidan och några lodjur, järvar och björnar på köttätar sidan. Björnar. Jag såg upp på bartendern han hade en stor näsa som dominerade det stora huvudet som krönde jättens kropp. Björn, definitivt björn. Men vad gör de så långt norrut? Naturligt är det bara vargarna som är så här långt upp. Om jag kom ihåg historierna rätt så har björnarna lika djupt rotat hat mot vampyrerna som vargarna. Jag kunde vända detta till min fördel.
"Du ser inte ut att vara här ifrån och det sägs att jag har det bästa ölet i hela Norden. Jag vill bara ha din åsikt." Tveksamt såg jag ner i den gyllene vätskan och rynkade på näsan.
"I utbyte mot information." Jag gav honom ett snett leende och skrattade som om vi kände varandra. Allt för att få denna diskussion verka normal. Björn mannen nickade. Usch... Jag förde kaggen till läpparna och drack några klunkar. Det smakade bra, om man känner mig så vet man hur osannolikt det var att jag skulle ge öl en komplimang men denna ölen förtjänade det faktiskt
"Ingen öl fantast eller hur?" Jag nickade och ställde de ner kaggen på bardisken.
"Tyvärr inte men jag måste då säga att det här vad det godaste jag någonsin smakat." Han nickade tankfullt och flyttade sedan sin blick till någon en bit bort på bardisken. Jag följde hans blick till en stilig ung man. Han hade lysande gröna ögon och blåsvart hår. Han bar dyra och välsydda kläder. Bredvid honom satt en människoflicka med drömmande ögon hänförd av vampyren. Precis vad jag sökte efter. Bartendern och jag drog tillbaka våra blickar.
"Du borde besöka bagaren, var tredje gryning säljer de nybakat bröd till handlarna. Om du är snabb imorgon bitti kan du säkert få tag i lite bröd." Budskapet var tydligt. Vampyrerna skulle skicka iväg en last med grejer till nästa led av vampyrer imorgon vid gryningen i närheten av bagarhuset om inte till och med i bagarhuset i fall bagaren är en vampyr. Det gav mig nästan ett dygn att agera. Men hur.
"Är bagar familjen stor? Hur mycket bröd säljer de?" Hur många vampyrer.
"Ett dussin med hjälp arbetare och de säljer ungefär fem limpor till varje person." Ett dussin vampyrer och åtminstone fem vargar. Det lät inte så farligt. Jag lade upp en hundring på sten disken.
"För den utsökta ölen och rekommendationerna."
"Allt för en vacker dam." Jag ville ge honom mer för den enorma risken han tog när han berättade om vampyrerna men jag kunde inte utan att få det verka misstänksamt. Jag stoppade handen inflickande och tog upp den igen för att skaka hand. Han slöt sin stadiga ram runt min hand och jag lät fem hundringen glida ner i hans hand. Vampyren hade fortfarande inte märkt mig. Dess fåfänga satte antagligen stopp för alla intelligenta tankar. Jag reste mig upp från stolen. Värmen inne i rummet var kvävande för mig och mina lungor bad om frisk luft. Jag banade mig ljudlöst fram och drog så lite uppmärksamhet till mig som möjligt när en hand plötsligt slöt sig runt min midja. Jag agerade instinktivt och tog tag i armen på mannen och vred om. Jag kände hans flottiga hud under mina fingrar och grimaserade. Ett skarpt knack försvann bland rösternas brus. Jag släppte hans arm och slank ut. Mannens skrik ekade ut på den tomma morgon gatan. Peddo... Människor är ohederliga och tafsandes. Det är så de är skapta och så de förblir. Människosläktet har varit likadant i århundraden så varför skulle det förändras nu? Mannen bör vara glad att jag bara bröt hans arm och inte gjorde något värre. Tanken lekte i mitt huvud, hur jag hade kunnat dra fram mina svärd och hugga av honom armen. Eller huvudet. Fast då skulle björnen behöva städs upp en hel del blod och antagligen inte hjälpa mig igen. För att inte tala om vilken uppståndelse jag skulle dra till mig. Klockan var runt 8 på söndagsmorgonen och inte en levande själ var ute. Kullerstensgatorna låg öde och snön föll sakta ner. Jag hörde inga yl från bergen. Har de redan lyckats döda alla? Eller har någon gett upp? Fast det vore högst osannolikt med tanke på hur stolta vargar är. Vi skulle aldrig lägga oss för den motsatta sidan. Så vad pågår? Jag rörde mig längst gatan och förbi de morgon öppna butikerna. Den lilla byn levde och frodades på jakt. Var annan butik innehöll jakt artiklar och vapen som pilbågar och kastknivar. Även överlevnads sätt för nybörjare och dylikt. Varför skulle en nybörjare ens tänka tanken att ge sig ut i skogen där det kryllar av vargar när man kan köpa kött från de proffesionella överallt. På tal om mat, hoppas det finns något kvar av det Rei köpte igår eller snarare i morse. Förhoppningsvis så har inte killarna ätit upp allt. Jag kom fram till vårt värdshus och steg in. Det var folktomt, bara värd familjen satt och åt inne i matsalen. Avsaknaden av levande varelser var några sekunders lättnad för mig som alltid har föredragit ensamheten framför flocken. Mitt huvud bultade av sömnbrist och jag ville bara sjunka ihop i en hög av utmattning men först behövde jag berätta vad jag hade fått veta. Jag tvingade min stela ben uppför trapporna steg för steg. Den skarpa lukten av trä fyllde mig när jag passerade golvet på andra våningar. Bara en våning till. Golvet knarrade och jag hörde gästerna i de angränsande rummens varje ljud. Nackdelen med att vara varg? Det är aldrig någonsin tyst. Jag passerade åtta dörrar, fyra på varje sida och fortsatte uppför den andra trappan. Triggad av hur nära jag var min varma mjuka säng joggade jag sista biten och steg in i vårt rum. Killarna satt och diskuterade på Reis säng som sviktade under tyngden. De såg förvånat upp när jag kom in.
"Imorgon i gryning någonstans i närheten av bagaren kommer ett dussin vampyrer samlas och åtminstone fem fångar." Jag sjönk ner på min säng och sparkade av mig skorna.
"Och hur fick du veta det?" Det var Hector som pratade den här gången istället för Adrian. Har tvillingarna bara en röst?
"Jag stack till en bar och mötte en hjälpsam Björn medan ni babblade och bröt en peddos arm."
"Du gjorde vad!" Rei bleknade.
"Ta det lugnt ingen såg att det var jag. Väck mig om ett par timmar." Till killarnas förvåning borrade jag ner huvudet i min kudde och slocknade roat.
Aces svärd på bilden. Tack för alla röster och kommentarer :D
Målet för detta kapitlet är att komma över 1.5 k views. Vad tycker ni om tvillingarna?
Rösta! Kommentera!
/Dinalk
