"Vad gör du?" jag saktade in och såg på Rei. Han höll en lång gren som var invirad i en stinkande trasa. Simpelt, en fackla. Precis innan vi lämnade bergen hade han plockat på sig en famn av torra grenar och bundit ihop de till en tjock bunte. Jag antog att det var för en framtida brasa när vi skulle slå läger vilket var skumt för Omegor brukar sova i vargform så att vi slapp att bära på sovsäckar och liknande. Men jag var inte helt fel ute, grenarna var för en brasa. Mitt ute i ingenstans i en halvmeter tjock snö. Vilket var frustrerande för jag förstod inte vad han höll på med. Vi var på bergsluttning som ledde till stora slätten och att tända en eld här skulle locka till sig alla möjliga varelser vilket vi verkligen inte behövde just nu. Jag gick fram till honom och tog tag i grenen.
"Du kommer få oss döda!" Rei vände sig och såg på mig med ett snett leende.
"Lita på mig, jag vet vad jag gör." Jag ryckte loss facklan från hans hand. Inte en chans.
"Jag litar inte på dig, du måste berätta vad du håller på med." Han stönade. Låt oss se hur mycket han vill detta. Jag vände mig om och fortsatte gå nerför sluttningen. Små stenar rasade under mina fötter när jag hoppade mellan de icke snötäckta fläckarna.
"Hey! Vänta jag berättar." Jag körde ner hälen i marken. För en sekund drog ett illvilligt leende förbi mitt ansikte men det var borta när jag snurrade runt och såg på honom.
"Nå?" Han mötte frustrerat min blick. Roat snurrade jag facklan mellan fingrarna och greppade den sedan med båda händerna. Tydligen var det något väldigt speciellt på den stinkande trasan. Något som inte var för lätt att skaffa mer av.
"Jag skickar ett meddelande." Menande böjde jag en aning på facklan så att träet knakade. Han drog handen genom håret och såg skyldigt ut över slätten och de två skogarna. "Till Adrian och Hector." Detta var tydligt något som han inte ville berätta av vänskapliga skäl. Han var inte rädd för Adrian och Hector. Vilka de än var så skulle de inte utgöra någon fara för mig. Jag kastade tillbaka facklan till honom.
"Vad är det på den där pinnen?" Han fångade den med vänsterhanden och log.
"Du vet hur det finns speciella ämnen som gör elden endast synlig för Omegor." Eld ceremonin. Jag nickade. Några Omegor hade en gång för längesedan tänt en eld i bergsnön. Hur de nu lyckades med det? I alla fall så hade bergssnön innehållit några speciella mineraler som bara de som bodde på berget hade fått i sig vilket gjorde att bara de omegorna kunde se elden.
"Tekniskt sätt var det inte alla Omegor."
"Jag vet men på den tiden bodde nästan alla Omegor i bergen och på markerna bortom så praktiskt taget alla Omegor kunde se elden. Men det var inte det. Jag har med hjälp av Adrian och Hector tagit det ett steg längre. Vi har gjort så att man kan välja ut ett fåtal vargar som ska se elden genom att används en annan mineral blandning." Det var smart och simpelt. Nästan för simpelt. Om denna metoden verkligen fungerar varför har man då inte använt den tidigare? Den är perfekt för att skicka meddelande inom de olika flockarna utan att någon annan skulle förstå. Men då skulle man behöva en mineral som är så ovanlig i naturen att ingen av misstag skulle få i sig den.
"Vilken mineral?" Jag ställde mig vid den itända brasan och såg ut över slätten. Inget rörde sig. Det var som en spökstad för varulvar. Inga byten och inga jägare. Något var fel. Väldigt fel.
"Hu.." Ett yl avbröt honom. Det ekade mellan bergsväggarna lett från någonstans djupt inne i berget. Flera dussin röster om inte hundra gick att urskilja i sången. De få valparnas ljusa och ostadiga yl. De vuxnas starka och klara röster. Alfans djupa stridsrop. Det var ett yl som få vargar någonsin har hört. Det var krigets sång.
"Den jävla idioten, Han kommer döda oss alla" jag sa inte orden högt men de verkade fylla luften runt oss och de låga morrningarna som hade ackompanjerat mina ord ekade som ett mäktigt ryt mellan bergen. Effekten var spektakulär med ylets klara toner och mina mörkare ord. Jag plockade upp facklan som Rei hade släppt ner i snön och ryckte tag i hans arm. Hans ansikte var tomt som om han hade hört döden tala med honom.
"Skit i det! Vi måste härifrån, Nu!" Reis tomma ögon blixtrade till och återvann deras mörkgröna ljus. Han ruskade på huvudet och såg på mig.
"Vi skulle mötas i ett av värdshusen inne i byn om jag inte kontaktade de." Jag bet mig i läppen och såg mig omkring. I byn skulle vi vara säkra från vargarna och jag skulle kunna spåra upp de närmaste Handels vampyrerna. De som attackerade mig för så länge sedan. Fem år, det kändes som en livstid. Hatet flammade upp i mig. Fem år sedan. Blod fyllde min mun med järn. Jag hade bitit hål i min läpp vid den plötsliga vågen av hat. Byn. Jag borde gett mig dit för längesedan men sanningen är att jag inte vågade. Det fanns åtminstone ett dussin vampyrer i byn om inte två. En bra början om vi vill ta tillbaka vargarnas mark.
"Visa vägen." Morrade jag fram och satte av. I det första språnget skiftade jag och landade på mina tassar. Mina stora tassar förhindrade att jag sjönk genom den bräckliga snön och lämnade spår? Snön föll långsamt runt mig i stark kontrast till min snabba framfart. Reis rödbruna varg sprang bredvid mig. Jag kände varenda en av mina muskler. Kände deras styrka och snabbhet. Vi störtade nerför bergssluttningen i hög fart men inte tillräckligt hög. Snabbare, vi måste springa snabbare. Jag skällde till och manade på Rei. Om vi inte tar oss till byn innan omegorna når slätten kommer vi bli fast i en krigszon mellan Omegor och flockvargar. Vi skulle bli tvungna att döda vargar för att ta oss därifrån och jag skulle helst hålla mig utanför det. Hatet eldade på mina muskler. Jag pressade min kropp. Längre steg. Mer tryck. Snabbare rörelser. Rei hade svårt att hänga med min fart men han var så illa tvungen. Marken började plana ut sig under våra tassar och snön blev allt tunnare. Dött gräs stack fram mellan snötäckena sträckandes efter den sedan länge försvunna värmen. Torra grenar knakade under mig, jag brydde mig inte lägre om tystnade. Ingen skulle ändå hinna ikapp oss. Förutom möjligtvis Gabriel. Slätten försvann fort bakom oss och träd spred sig runt oss. Vi hade precis till rygga lagt över en dags vandring till fots på mindre än en timme, vi kanske skulle klara oss. Jag såg på Rei. Hans tunga hängde ute och de grå ögonen blixtrade av strids vilja. Jag höll på att snubbla över minna tassar. Innan vi började springa var hans ögon grön. De var gröna i lägret. Men... Minnen från när jag jagade ikapp honom vid bergspasset sköljde över mig. Jag såg åter hans ståtliga siluett och ärrade ansikte. Den rödbruna pälsen och de grå ögonen... Hur är det ens möjligt? Hur kan hans ögon skifta färg? Det borde inte vara fysiskt möjligt. Det skulle isåfall vara för att olika pigment fångar olika ljus men då borde hans mörkare gröna pigment förhindra att något annat skulle synas igenom. Jag ville stanna och fråga honom vad som pågår och hur han gör det. Men det skulle vars för risk fyllt. Frustrerat ökade jag takten och träden började mer likna otydliga blurr i utkanten av mitt synfält. Jag har aldrig sprungit snabbare. Snön sprätte runt mig och skogen blev åter tunnare. Jag har aldrig känt mig så fri. Det var som om jag hade varit bunden till marken och nu äntligen fått lyfta vingarna mot himlen. Vinden dansade i min päls tillsammans med de fallande snöflingorna. Ett tyst skratt ekade inom mig. Varför har jag aldrig gjort det här förut? Inte fly från ett ankommande krig utan att springa. Jag visste inte ens att jag kunde springa så snabbt. Mina tassar nuddade knappt marken. Om alla vargar kan göra detta, varför har vi inte rört oss över ett större område? Plötsligt kände jag lukten av människor och mörka byggnader reste sig runt oss. Vi var säkra. För tillfället.
^
Tungt beväpnad Ace där uppe |. Jag är ledsen för det långa uppehållet men jag har haft totalt skrivarstopp då jag behövde ett mellanstycke här och det var inget som jag njöt av att skriva. Därför tog det långt tid och blev antagligen mitt sämsta kapitel hittills. Mer kommer med mer spänning och handling.
Smälla rösta/ kommentera även om det inte är mitt bästa kapitel...
goda nyheter, jag nådde inte mitt föregående mål. Jag sprängde rakt igenom det och har fått över 1200 views. Det är otroligt och ni motiverar mig att fortsätta skriva. Tack alla!
/Dinalk
