Snön försvann snabbt bakom mina tassar och marken blev bergigare. Jag befann mig i en lång snöfri bergsträcka. Vargen hade försvunnit upp över krönet bara sekunder tidigare. Jag knappar in. Natthimlen började redan blekna. Gryningen var antågande men blodmånen stod fortfarande högt. Den skulle stanna där i sju nätter och sju dagar. Sju dagar är tiden som krävs för all sand i luften ska blåsa norrut och lägga sig på höstslätten. De sju dygnen kallas månveckan. Inne bland bergen reser sig fyra berg. De är placerade så att vinden studsar mellan topparna. Det stormar alltid där för vinden stillas inte. Marken är röd av all öken sand som har förts dit och därför kallas den höstslätten. Det sand täckta området är större än hela vinter skogen men omöjligt att beträda. Man kan bara se från de andra bergen hur de röda vindarna för evigt fångade kastar sig mellan bergen. Om man tog ett steg in i stormen skulle sanden slipa ens ben kala på mindre än fem sekunder. Stenar sprätte runt mina tassar och slog mot min svans. Jag drog upp den och rullade ihop den över ryggen utom stenarnas räckhåll. Varför jagar jag vargen? Det var något djupt inom mig som sa åt mig att följa efter den springande skuggan. En instinkt starkare än vilja att överleva. Snön började komma tillbaka i drivor. Varje gång jag kommer över ett krön såg jag en svans försvinna över nästa. Det blev bara mer och mer frustrerande men jag kunde inte öka takten för då skulle jag trötta ut mig själv innan jag kunde få tag i vargen. En gång hade vi kommit ut på en raksträcka och jag hade fått min första ordentliga titt på honom. Hans mörka päls glittrade med ljusare rödaktiga stråk över axlarna och ryggen. Han var smidigt byggd men samtidigt muskulös och stor. Han var en född omega. Vargen var nästan lika stor som mig och hade samma uthållighet. Hans päls var inte gjord för vinter kamouflage med de röda stråken stod han ut mot snön. Något bekant vilade över honom som om jag hade sett honom förut. Ett jack klyvde nästan hans vänstra öra i två delar. Ärret fortsatte ner längst hans hak linje och slutade halvvägs upp på bogen där musklerna arbetade under pälsen. Jag grävde in klorna i den tjockt packade snön och hävde mig upp över nästa krön. Kylan blev bara mer och mer påtaglig. Solen bländade mig och för några sekunder var allt jag kunde se ett vitt ljus. Mina ögon brände av det plötsliga ljuset. Även när jag kisade stack strålarna i mina ögon. Jag var framme vid ett pass. Det var inte den stora klippöppningen som låg längre väster ut utan en mindre klyfta. Klyftan sluttade brant uppåt tills den försvann nerför igen på andra sidan. Vargen stod framför klyftan med ansiktet mot mig. Hans ljusgrå blick vilade på mig. Vargen släppte inte mig för en sekund. Pälsen stod upp i rest ragg men han var inte fullständigt hotfull utan verkade vara nyfiken på varför jag följde efter honom. Jag stod still och lika så gjorde han. Hanen såg ut att vara jämngammal med mig men trots det var han redan ärrad. Små strids ärr löpte över hans nos och visade den mörka huden under den mörkröda pälsen. Jag tog ett steg framåt. Varför hade jag följt efter honom? De grå ögonen såg in i mina utan att blinka. Dem ögonen... Det var något bekant med deras ljusa silver sken. Men vad? Hanen tog ett steg fram, sedan ett till och sedan ett till tills vi stod nos mot nos. Något fladdrade förbi hans blick som en skugga men han rörde inte en min. Ett svagt dån hördes i fjärran och vargens vridande öron visade mig att även han hörde det. En lavin, men vi var bortom faropunkten. Plötsligt reste sig vargen på bakbenen och skiftade. Jag var nära att skrika till för jag hade känt denna pojke. Jag trodde att jag kände honom men hur kan man känna någon om personen i frågan är död. Tydligen var han inte död eftersom han stod framför mig.
"Ace?" Hans röst vibrerade inuti mig så bekant men ändå så främmande. Ljuset speglades i hans bruna hår och fick de röda stråken att stå ut som lågor. "Är det verkligen du?" Hans söndertuggade läppar rörde sig mjukt. Varenda linje i hans ansikte var så bekant men ändå så främmande. Ärren var nya, annars hade jag känt igen honom direkt. Hans hår var bakåt dragen i en liten stram hästsvans och de grå ögonen förvånade. Jag drog mig upp på två ben och skiftade. Jag har litat mitt liv i hans händer vid upprepade tillfällen, han dog för mig. Han dog i mina armar blödandes till döds. Jag begravde honom i den tjocka isen. "Ace" upprepade han som om han bara ville säga mitt namn. Varför återvände han inte till mig om han var vid liv? Jag älskade honom och jag trodde att han älskade mig. Ilskan blossade upp i mig. Varför lät han mig leva i tron av att han hade offrat sitt liv för mig. Varför lät han mig gråta till sömns varje kväll? Varför... Ilskan blixtrade i mina ådror som elektricitet tillsammans med minnen. Han var så vacker men ingen skönhet kunde dölja vad han hade gjort. Men jag hade känt hur hans puls stannade hur hans hjärta slutade slå. Men hur kan han då stå framför mig? Jag knöt nävarna så att de knakade.
"Du är död" min röst lät lika känslokall som den hade gjort enda sedan han hade dött, eller lämnat mig. Jag visste inte om jag ville skrika, skratta eller slå honom medvetslös men det lutade mot det sista. Han steg fram och försökte ta min hand men jag ryckte undan den. "Rei" morrade jag och fyllde rösten med hat för hat var något som jag hade mer än tillräckligt av. Jag hade hatat både honom och mig själv. Hatat honom för att han var så dum att han räddade mig och offrade sig själv. Arg på mig för att jag borde inte varit så klantig att jag hade hamnat i situationen från början. Det var mitt eget fel att jag missade den femte angriparen det var mitt fel att pilen spetsade Rei istället för mig. Det var mitt fel men han borde inte varit så idiotiska att han kastade sig framför. Pilen hade inte dödat mig, som bäst skulle den träffa min axel men istället genom borrade den Reis lunga och ena artären. Jag hade fortfarande en färsk bild i huvudet hur han såg ut när livet lämnade honom. Hans hud var vit som marmor och läpparna blå när ljuset lämnade de silvriga ögonen och släckte de i vad jag trodde var för evigt. Då hade jag gett vad som helst för att han skulle vakna igen men nu såg jag rakt in de lysande ögonen och allt jag kunde känna var hat. Förskräckt backade Rei ett par steg tillbaka. Det var som om min hud hade blivit elektriskt med hatet i min kropp. Det kändes som flytande is i mina ådror. Det kändes som jag hade blivit vräkt ur en skön dröm och ryckts tillbaka till den kalla verkligheten där hat regerar. Ett djupt morrande fortplantade idag genom min kropp. Jag ville kasta mig över honom och klösa ut ögonen men det fanns bara ett problem min instinkt hade lett mig till honom av någon annan anledning. Min instinkt sa att jag skulle ta mig till samma plats som honom.
"Ace, se på mig är jag död?"
"Det är det som är felet, du borde ligga begravd under isen." Hatet genomsyrade mina ord. "Du lämnade mig" min bröstkorg vibrerade och jag ville vråla ut mitt raseri för bergen. Pojken som jag älskade stod åter framför mig men jag önskade att han var död. För då skulle han inte ha lämnat mig, nu hade jag istället blivit förrådd av den enda person jag någonsin har litat på.
"Ace jag.."
"Sluta säga mitt namn, du förlorade rätten att ens uttala det när de lämnade mig i tron om att du var död!"
"Jag trodde du var död, det var så mycket blod. Allt kunde inte tillhöra en enda person. Det är inte möjligt. Tror du inte att jag har lidit, jag trodde att jag misslyckades att rädda dig" pilen hade inte bara träffat honom. Efter att den hade glidit genom hans bröstkorg trycktes pilen in i min axel. Jag kunde inte förvandla mig till varg på flera dagar efter det och ärret var fortfarande kvar.
"Ljug inte för mig Rei, var är du på väg?"
"A..." Han hindrade sig i sista sekunden. "Vad menar du?" Jag drog fram en kniv och snurrade bladet mellan mina fingrar.
"Du av alla borde veta att bergen är oåtkomliga i den här perioden om du inte är en av de som bor där" jag pekade med knivspetsen upp genom klyftan. "Fast ingen vet om den här ingången, eller i alla fall ingen i skogarna och slätterna." han suckade och gned sig i pannan.
"Fine, jag var på väg in till en av bergskogarna."
"Vad finns där som är så speciellt? Vi har passerat ingången till andra skogar redan."Rei stelnade till, jag hade honom.
"Den Sanna alfan finns där"
Snälla rösta och kommentera gärna vad jag skulle kunna förbättra i berättelsen. Jag blir glad för allt även kritik och jag vet att detta inte är det bästa kapitlet men det är nödvändigt för bokens handling.
