Mina ögon gled segt upp. Otroligt att jag kunde sova så djupt inne bland människor. Birde inte mina levnads instinkter förhindra det? Reis säng på andra sidan av rummet var tom men jag orkade inte bry mig. Vi hyrde ett rum på den sjungande vargens världshus. Igår eftermiddag när vi anlände till byn hade skymningen just fallit och vi kunde med lätthet smyga oss in på värdshuset där kvällsrushen inte ens hade börjat. Ingen misstänkte något när vi checkade in i det stora rummet. Jag tror aldrig jag har sovit så skönt. Vanligtvis sover jag under eller i snöhögar i vargform på den hårda marken. Sängen stod i stark kontrast till det men var ändå såpass hård att det inte kändes som jag sov på grädde. Rummet var fyllt med det varma ljuset av en flammande brasa i den norra väggen. Rei var tydligen nära vän med värden som var en halv varulv så vi slapp betala. Annars skulle vi ha sovit ute på gatan bland luffarna som ett lätt byte för vampyrerna. Det var fortfarande mörkt ute och Blodmånen seglade på himlavalvet. Jag satte mig upp och sträckte på mina stela muskler. Vargar i allmänhet känner inte kyla på samma sätt som vampyrer och människor. Vi njuter av den som de flesta varelserna njuter av värme. Svetten pärlades på min panna. Dessvärre är hetta eller bara värme otroligt plågsamt för oss. Trots att elden var döende var jag på gränsen av min värme tålighet. Jag ville gå ner och beställa något ätbart i den stora matsalen där nere, men det var ännu varmare där nere och jag riskerade att avslöja mig själv som varulv med mina lysande ögon och vassa tänder. För att inte nämn äckel. Jag föraktar människor och deras tätbebyggda städer. Föraktar sättet de lämnar svältandes människor på gatan utan skydd tills döden tar de. Sorgligt nog gör alla raser det. Men människorna är värst, för dem är rädda. De är rädda för vad dessa människor kan medföra. Jag pratar inte om sjukdomar utan om tankar. Människorna vill att allting ska följa samma mönster dag ut. Jag vet inte särskilt mycket om hur människo samhället är styrt men jag vet att deras värld är rikare och mer lättlevd än våran. Jag såg tvivlande på min läderväst och svarta långärmade tröja. Jackan hängde på en stol bredvid brasan för att torka men bara tanken att sätta på mig fler lager av kläder gav mig kväljningar. Det var redan olidligt varmt i mina byxor och det tunna linnet jag bar. Skorna stod bredvid sängen och de flesta av mina vapen stod lutade mot sänggaveln. Förutom mina två handledsknivar och en av knivarna som jag hade fastspänt vid mitt lår. Jag hörde steg utifrån korridoren, men vi har det enda rummet i den här delen av värdshuset så vad gör någon här? Stegen stannade utanför vår dörr och tvekade i några sekunder. För mina ögon gled handtaget långsamt ner. Nyvaken reste jag mig upp och tryckte mig mot väggen bakom dörren. Osynlig för vem det än var som kom. Dörren gled upp och in steg två unga killar i min ålder. De var tungt beväpnade i mörka kläder som matchade deras svarta hår. Ingen av de märkte mig och jag tänkte inte den fördelen slösas. Tyst smög jag upp precis bakom de och drog mina knivar. Plötsligt snurrade den närmaste runt och lyfte upp ett svärd i sista sekund. Svärdet höll mina knivar bara några millimeter från hans blå ögon. Ljudet ekade genom rummet och den andra snurrade runt och såg på mig med ett identiskt ansikte. Tvillingar. Den med rest svärd var förvånansvärt stark under mina knivar. Jag skulle behöva mina svärd. Varför tog jag inte de från början? Frustrerat ryckte jag back mina knivar och duckade för tvilling etts svärd. Han såg på mig som om vi lekte. Han svingade svärdet mot mig och den här gången var det jag som fick fånga upp klingan med mina knivar. Jag låste hans svärd mellan handtagen och tryckte på. Han var en skicklig svärdsman men inte lika skicklig som jag. Han hade skarpa anletsdrag med rak näsa och välformade läppar som just nu var vridna i en frustrerad min. Han var en aning längre än mig vilket borde ha gett honom övertaget. Jag tvingade honom bakåt medan tvilling två bara stod och såg på. Vad gör han? Varför hjälper han inte din bror? Jag tvingad bak honom ytterligare ett steg. Mina svärd var inom räckhåll men det insåg inte han. Jag släppte min ena kniv och drog mitt svärd i den millisekunds förvirring som uppstod. Greppet vilade bekant i min hand. Jag snurrade runt och ställde mig med mjukt böjda ben ansikte mot ansikte till nr ett. Hans tänder var blottade i ett monstruöst grin. En slags ljudlös morrning som vargar gör. De är vargar! Det är därför han kunde hålla undan mig. Jag hade underskattat tvillingarna. Om de är vargar kan det döljas en hel del under deras ansikten. Är de Omegor eller flockvargar? Mannen slog ut med svärdet. Det var lätt att parera. För lätt. Jag lät honom anfalla och bara parera för att inte slösa på energi. Efter jag besegrat teg skulle jag behöva besegra nr två. Vi rörde oss runt varandra med blottade tänder. Även om vi är i människo form så beter vi oss som vargar. Detta var ett väldigt bra exempel. Våra blottade tänder och tysta cirklande. Tvilling ett var svårläst. Hans många klädlager döljde de små förvarningarna man brukar få genom att observera ens motståndares kropp. Små ryckningar precis innan själva utfallet eller bara en omedveten rörelse. Hans svärd kom flygande. Jag dök undan klingan och skulle just ge honom ett dödligt hugg när två händer slöts runt mina armar och jag rycktes bakåt. Utan att tänka slängde jag bak huvudet och skallade min tredje angriper. Ett familjärt oufh kom från den tredje angriparen.
"Ouch, Ace. Va fan!" Rei släppte mig och jag snurrade runt mot honom på min ena fot. Han höll sina händer runt hans redan röda haka och svullnande läpp. Det var inte mer än vad han förtjänade. Alla borde förstå att man inte ska smyga upp bakom någon som har levt på resande fot hela livet med ena ögat ständigt öppet efter fienden.
"Rei?" Sa tvillingarna i symbios. Han blinkade och drog bort handen. Blid rann från hans spruckna läpp i en tunn ström. Gjorde jag inte mer skada? Jag måste verkligen öva på den rörelsen.
"Adrian, Hector" han viftade med nerblodade handen mot mig. "Ace" jag stirrade kallt på tvillingarna och flyttade sedan min blick till Rei.
"Mes" muttrade jag till Rei och satte tillbaka mitt svärd i skidan. Kniven jag hade släppt under striden stod otroligt nog nedtryckt till handtaget i trägolvet. Chansen att något skulle landa så är minimal och fenomenet fascinerade mig. Den gled mjukt upp ur träet.
"Och vem ska hon föreställa?" Tvilling ett som jag antog var Adrian såg menande på mig.
"Det var inte jag som bröt mig in i erat rum innan gryningen." Adrian såg ut som han tänkte protestera men till min tillfredställelse gav Rei honom en varnande blick. Tvillingarna var duktiga kämpar. Bra att ha. Min mage protesterade kraftigt mot det plötsliga uppvaknandet. "Någon av er råkade inte ta med lite mat på vägen hit?" Tvillingarna var tydligen på min sida och jag hade inte ätit sedan vi lämnade lägret. Rei pekade på en fullpackad läderväska bredvid dörren. Sweet... Mat. Jag lyfte upp den fullpackade väskan och la den på min säng. Lukten av kött fick det att vattnas i min mun. Rei stod fortfarande och svor lågt efter att jag hade skallat honom och jag kände tvillingarnas ögon bränna i nacken. Paket ned rått kött låg prydligt staplade i väskan nog med mat för en vecka. Jag tog upp fyra paket och kastade killarna var sitt medan jag högg in i det fjärde. Varför skulle Rei mötte de från första början?
Sååååå här kommer nästa kapitel. De flesta förstod nog att killen på bilden föreställer Adrian och Hector. Jag har fått så mycket positiv feedback och för det tackar jag. Men jag behöver även veta vad jag kan förbättra och jag tål kritik så snälla säg vad jag borde tänka på så att Wild Heart kan bli ännu bättre.
1.34 k! Får bara fler och fler läsare. Snälla fortsätt rösta och kommentera. Jag blir så glad varenda gång någon röstar på min bok :3
/Dinalk
