Solen värmde min rygg och svetten rann trots den halvsmälta snön i mina skor. Frustrationen grävde i mig men jag kunde inte skifta till varg. Kortaste vägen till Veirack? Rakt genom bebyggelsen. En dålig miljö för vargar. Särskilt för Omegor som är stora som hästar. Visst det var skönt att snön äntligen hade börjat smälta men istället ersattes den av minst lika djup lera. Det funkar i vargform när ens stora tassar förhindrar att man sjunker ner. Men i människoform var det ett rent helvete.
"Det går snabbare om vi tar den längre vägen genom skogarna." Muttrade jag vresigt. Den knä djup leran gick mig på nerverna och jag hade hellre sprungit den nästan dubbelt så långa sträckan genom de små trädungarna som knappt kan kallas skogar.
"Det kommer verka misstänksamt om vi plötsligt dyker upp i Veirack utan några spår mellan byarna." Hectors röst var dämpad. Obehag kröp under min hud som min päls brukade resa sig till ragg. Det kändes som om någon lyssnade på oss. Jag tvingade undan impulsen av att snurra runt och dra vapen. Men jag kunde ta på spänningen i luften. Det kändes som om jag försökte andas genom bomull under en skogsbrand. Hector tog några snabba steg för att komma ikapp mig. Jag vet fortfarande inget om tvillingarna. Men jag vet samtidigt tillräckligt för att lita på dem. Han vände sin blick mot mig och jag höll på att snubbla över mina fötter. De var som den tidiga nattens måne. Klar gula. Det kändes inte som om jag såg på ett par med ögon. För mig var det tvilling månar påväg mot varandra just över horisonten där de fångade upp det svaga skenet av människornas eldar. Detta var min chans, men för att få veta allt skulle jag behöva spela smart.
"Vilken ögonfärg har du Hector?" Han log snett och drog fram en liten vass kniv. Oro bubblade upp inom mig, varför kräver denna frågan en kniv.
"Blå, hur så?" Han drog med sina fria fingrar genom det långa och ojämna håret.
"Jag har bara aldrig fått en riktig bild av dem. " han nickade och suckade. Han valde en extra lång bit av sitt hår och förde sedan kniven genom det. Jag försökte att inte visa vilken lättnad som fyllde mig men ett leende slapp ändå fram. "Du vet att det är mycket lättare att klippa sig om man står still framför en spegel."
"Ja men det håller på att driva mig galen för att det går inte att sätta upp. Dessutom så har jag inget bättre för mig." Hector fortsatte. Håret böjde sig istället för att skäras av och det såg bara värre ut.
"Din kniv är slö." Jag drog fram en av mina kastknivar och räckte över den. "Pröva med den här." Han stoppade tillbaka sin egen och kände på eggen med sin tumme. En tunn blod strimma hade bildats där. Idiotiskt. Vampyrer skulle direkt känna lukten av varulvs blod.
"Du gillar vapen." Det var ingen fråga, utan ett uttalande. "Är du bra på att skjuta?" Jag slog ihop handflatorna och log ondskefullt. Hector såg på mig med månögonen och brast sedan ut i ett skratt. Det verkade fylla den tysta dagen som ljudet av floden brukar studsa mellan ravin väggarna. Det var vackert och så ovant. Det var längesedan jag hörde någon skratta. Hector tog fram en vacker båge från vem vet var och räckte över den till mig.
"Oh, det där är en extremt dålig idé." Jag viftade nekande med händerna. Visst jag älskar bågar och allt tillhörande men anledningen till att jag inte hade någon var väldigt simpel. Jag knäcker de. Det spelar ingen roll hur försiktig jag är. De går av som torra kvistar i mina händer.
"Den här kommer inte gå sönder, den är metall förstärkt." Jag fattade tveksamt den lädervirade kroppen. Bågen var inte strängd. Att hålla den strängd när man inte använder den är onödig belastning för träet. Bågen var en aning tyngre än de traditionella träbågarna, men det går att bortse ifrån. Särskilt om den är stark nog att skjuta med.
"Du råkar inte ha sträng och ett par pilar så att jag kan pröva?" Han fortsatte att med klippningen i några sekunder och räckte sedan över ett halvdussin pilar och pilbågs strängen.
"Gör vad du vill med pilarna, jag ska köpa nya i Veirack." Det kliade i mina fingrar medan jag spände bågen. För tyst, vi har inte hört något från Adrian och Rei på ett tag. Jag vände mig om. Var är de? Vägen bakom mig var tom men Hector och jag hade inte prata i mer än tio minuter och jag är säker på att dem andra var här när Hector gick ikapp mig. Han hade också stannat och den obehagliga tystnaden hade åter fallit. Varför lyssnade jag inte på mina instinkter? Det kändes som om vi stod i mitten av en död sjö. Det fanns inget levande runt omkring oss, varken under eller över. Jag hade inte sett några fåglar sedan vi började följa denna vägen och inga insekter rörde sig under mina fötter. Hector drog sitt svärd och gav tillbaka min kniv. Jag räckte tillbaka pilbågen och pilarna men han viftade undan de.
"Behåll de så länge. Vi kommer kanske behöva det." Jag hade en obehaglig känsla av att han hade rätt. Solen gick i moln och världen var plötsligt grå och kall. Så långt som jag kunde se fanns bara mina och Hectors spår i den djupa gyttjan. Det kunde inte vara bra. Jag ville skifta, det skulle vara mycket enklare att hitta de med en vargs luktsinne och stridsförmåga men det kan också vara så att absolut inget alls har hänt. Till och med mina tankar var sarkastiska. Var har idioterna tagit vägen? Vi kan inte ens komma till nästa länk utan att hamna i problem. Jag gick av vägen och började jogga på den blöta klippsidan. På detta sättet skulle jag inte förstöra spåren och det skulle gå snabbare. Enda anledningen till att vi i te gjorde så här innan var att vi skulle lämna spår bakom oss så att vi dök upp som spöken i Veirack. Vilken ironi. Tystnaden runt oss var skrämmande. Irritationen blommade i min kropp som de små vitsipporna i det knappt synliga gräset. De små blommorna såg ut som snö rester men de var levande. De var ett tecken på vår och den annalkande värmen.
"Var tog de vägen!" Utbrast jag frustrerat. Den mustiga smaken av blod fyllde min mun. Jag hade bitit hål i läppen igen. Varför kan de inte hålla sig borta från trubbel. Hur jävla svårt kan det vara? Jag sparkade på en lös sten så att den flög över halva stigen och landade med ett mjukt splash i leran. Fortfarande inte några spår. Var? Jag ökade takten. Var? Tvingade mina ben att röra sig snabbare. Var! Min kropp exploderade under mig och jag satte av på en våg av energi som ilskan hade öppnat dörren till. Mina fötter rörde sig över marken med löften om svar. Jag flög framåt, nästan lika snabbt som om jag hade sprungit på alla fyra när något plötsligt flög in i mig från sidan och allt blev svart.
4 K!!!!!!!
Tack för alla röster och för att ni fortsätter läsa min bok :D snälla fortsätt rösta och läsa.
Jag är ledsen för det långa uppehållet men jag har varit sjuk och inte orkat skriva. Men här har ni det nya kapitlet, jag ska se till att skriva ett till inom de närmaste dagarna.
/Dinalk
