Regnet rann kallt nerför mitt ansikte och mina svärd hängde betryggande vid min sida som delar av mig. Jag sjönk ner på knä i leran likt en uppgiven krigare i slutet av sitt uppdrag. Min själ kändes åter splittrad i tusen delar. Vad är det tänkt att jag ska göra nu? Utan nästa länk hade jag inget att gå på. Inget att göra och absolut... Nej armén är inte mitt problem. Om jag inte kan leda dem i strid kan jag inte leda dem utanför slagfältet heller. Vargar föll ner på knä runt omkring mig och begravde fingrarna i den blöta leran bara för att känna friheten denna gråa vårdag. Vem vet hur länge dessa krigare har befunnit sig i vampyrerna grepp. Fler och fler strömmade ut genom de uppslagna portarna och ut på den sönder trampade ängen. Ansikten lika fyllda med känslor som en målning. Jag kan inte vända tillbaka för att stoppa kriget mellan oss. Det skulle vara att ge upp på allt. Lavo var bara den andra länken i kedjan men redan hade jag svikit mitt uppdrag. Jag vet inte ens var vi är. Mina händer sjönk ner i leran bland gräsets rötter. Fältet låg i mitten av en tunn vindpinad skog. Träden böjde sig som gamla väsen över oss med vakande ögon och beskyddande kronor. Vinden vandrade bland oss som levande varelser. Jag kände hur den tog form i regnet och sträckte ut handen mot den närmaste av de vinande skepnaderna bara för att mötas utav tomhet. Jag måste inbilla mig. Vargarna runt mig blickade upp mot himlen och drog djupa andetag av havsluften. För att påminna sig själva om och om igen att de var fria. Jag försökte ignorera de gudaliknande varelserna mitt bland oss. De liknade fallna änglar. Lysande genomskinliga vingar spred sig från deras ryggar och vapen vilade i deras händer. Varför skulle änglar bära vapen? Jag var inte säker på att de var verkliga och varför ingen annan verkade reagera på dem men de såg oss. En vacker kvinna i en kort böljande klänning böjde sig ner på knä framför mig. Hon verkade inte förstå att jag såg henne men trots det såg hon på mig med levande ögon. De liknade den döda flickans med ett inre ljus lika vitt som den nyfallna snön. Det kändes som om jag såg kvinnans själ. Hon hade skarpa anletsdrag, likt en örn bar hon sitt huvud stolt på den vackra kroppen. Försiktig placerade hon två dolkar lika långa som mina underarmar med spetsen ner i leran. Klingorna lyste med samma prisma vita ljus i gråheten. Ett lågt bussande likt ett bi fyllde mitt huvud och raderade varenda chans att tänka klart. Hon log och hennes tänder var plana inte likt någon varelse jag någonsin har sett. Jag drog fram mina två dolkar och placerade de parallellt med kvinnans. Något sade åt mig att detta var rätt trots oljudet i mitt huvud ljöd rösten klart och tydligt. Hennes lysande ögon vidgades i chock och hon öppnade sin mun för att säga något. Jag lyssnade intensivt men inget hördes förutom regnets ständiga fors av droppar trummades mot min spridda själ. Kvinnan försökte åter igen yttra något. Men tystnade var lika öronbedövande som mörkret hade varit förblindade. Jag såg på den spökliga kvinnan och det var något som slet inom mig. Hon var bekant, jag hade sett henne förut. De örnlika anletsdragen och vingarna. Hon var inte en ängel utan en örn. Otroligt, hur är detta ens möjligt? De är döda, det måste de vara. Jag bävade för vad det annars skulle vara. Vad det annars skulle betyda. Min söndersplittrade själ genomfors av en chockvåg och jag tvingade mig själv upp på fötter samtidigt som jag ryckte upp knivarna med mig. Vi måste vara nära örnarnas före detta näste. Jag snurrade ett helt varv runt och sökte efter de taggiga klipporna men möttes av grå himmel. Det finns inget kvar, eller hur? Jag såg frågande på kvinnan och hon nickade med smärta i ögonen. Ni är alla döda. Det verkade som om hon kunde läsa mina tankar, vilket gav mig rysningar. Men det var enda sättet sätt kommunicera. Hon skakade på huvudet så att håret flög och plockade upp dolkarna. Mitt hjärta hoppade över att slag och sände en impuls att backa undan genom min kropp men jag vägrade. Detta var viktigt. Hon såg mig djupt i ögonen och på något sätt lyckades hon för några sekunder pussla ihop min söndriga själ. Lita på mig. Hennes ord sändes likt en stråle av paralyserande ljus genom mig men jag tvingade mig själv att nicka. Hon tryckte sitt blad mot den genomskinliga underarmen och en strimma av varmt blod trängde fram. Rött som en död mans hjärta. Blodet droppade ner i gräset vid hennes fötter i en ångande pöl. Kvinnan steg närmare och närmare tills jag kunde... Tills jag borde känna hennes hud röra vid mig. Men jag fann åter bara tomhet. Men hur? Blodet som blandade sig med regnet och fläckade ner marken. Hon såg mig djupt i ögonen och lyfte den nerblodade armen sakta till min mun. Värmen fyllde mig likt ett färskt bytes hjärteblod. Åh Gud, hungern. Min mage skrek när de få dropparna blod rann ner i min sträva strupe. Borde detta inte göra mig till en vampyr? Fast tekniskt sätt så är hon lika mycket djur som jag så detta är samma sak som att dricka blodet från ett byte. Ljus genomfor mig och jag tvingade mina ögon att hålla kvar hennes blick. De var allvarliga. Ljuset forcerade sin väg genom min kropp och fyllde upp varenda centimeter av mig när världen plötsligt blixtrade till och försvann.
Jag stod framför kvinnan. Fast denna gången var hon materiell och inte gjord utav vitt ljus. Långt vitblondt hår svallade över de solbrända axlarna och hennes blåa ögon mötte mina likt speglar av min energi. Hon tog ett fast grepp runt min handled. Klipporna reste sig höga runt oss likt tänder mot skyn.
"Vad gör du Alfa?" Chockad fick jag fram ett svar.
"Jag är ingen Alfa. Jag återtar bara vad som är vårt." Hon såg bort på den svarta stenen och väste.
"Du såg oss, du är alfan." Ilskan bolmade upp inom mig.
"Jag är inte stark nog att vara alfa, Rei är alfan. Och vem fan är du?" Utbrast jag morrandes.
"Den klena pojke du kallar Rei skulle dö om han ens fick en glimt av den energi du ser varje levande varelses ögon. Jag vet att du ser den för jag är som du." Hon vred min handled så att den blanka insidan blottades. Det vara bara det att den inte var blank. Ett svart mönster ringlade sig på insidan av min vänstra underarm likt skuggan av törne. Den var inte där när jag kom ut ur borgen. Jag kan inte vara alfa. Jag kan inte ens ta ett enkelt beslut. Men innerst inne visste jag att det var sant. Jag kunde inte neka det som låg tydligt för mig. Det var jag som hade vrålat inne i borgen och fått de halvdöda vargarna att resa sig till strid och komma ut som segrare. Men hur? Min själ är lika splittrad som stjärnorna över natthimlen. Jag kan inte leda. Kan inte, eller vill inte? Frågade jag mig själv och svaret var att jag inte visste. Jag hade inte en aning men jag förstod att det kvinnan sa var sant. Små saker som jag alltid skyllde mina omegagener på. Den otroliga styrkan, snabbheten långt bortom någon annan varg och det otroliga hatet jag kände mot flockvargarna. Allting ledde till att hennes ord var Sanna.
"Vem är du?" Hon flinade.
"Jag är Eyla och jag vet var du kan finna vampyrerna som du så desperat söker."
