Tystnaden i rummet var tung, fångarna sade inget och vi var tysta. Varför skulle de säga något? Deras räddar hade precis mördat någon kallblodigt framför deras ögon. Det var förutom pojken, två män, en ung flicka och vad som verkade vara hennes mor. Hector hade frigjort de två männen och höll på med dottern. Den äldsta av männen med gråa sträck i hans svarta hår som månljus i natten föll utmattad på sidan. Hans bröstkorg rörde sig knappt men tillräckligt för att jag skulle förstå att han var vid liv. Jag ville skrika för att bryta den kvävande tystnade. Jag flämtade efter luft. Det kändes som allt syre hade försvunnit ur luften på några sekunder. Lavo, mannen jag söker. Nästa person i kedjan. Gåshuden gick som en våg över min hus och en rysning fortplantade sig i ryggraden. Den totala avsaknaden av ljus gav namnet makt. Som namnet spred sig genom skuggorna. Vi måste ta oss till Veirack. Jag såg ner på den trasiga trappan. Något ryckte till i mitt inre. Jag var inte säker på vad men något kändes fel. De borde ha kommit hit vid det här laget.
"Har du det här?" Jag pratade fortfarande tyst, om det fanns några vampyrer kvar ville jag inte förvarna dem. Hector nickade djupt försjunken i en komplicerad knut på flickans bojor. Hans blå ögon rörde sig som lysande lyktor i natten. Jag förväntade mig nästan att lysmalar skulle lockas hitta och svärma runt honom med deras lysande vingar.
Jag hukade och dök nerför trappan. Om trappan skulle hålla för fångarna och maffiga Hector kunde inte jag utsätta den för mer vikt. Luften virvlade runt mig. Det kändes som den var stark nog att bära mig. Bära mig till Lavo i Veirack. Till nästa länk i kedjan. Tänk om vampyren ljög? Jag tvivlade på det men risken existerar alltid. Vissa av vampyrerna har lite lojalitet men de flesta är självupptagna iglar som bara bryr sig om sitt eget skinn. Jag landade och rullade ihop mig till en liten boll. Ekträet var kallt mot mina bara händer. Långt ifrån så levande som det såg ut i oljelampornas ljus. Jag ställde mig upp. Den tjocka tystnaden tryckte fortfarande trots att jag hade lämnat vinden. Mina instinkter skrek att något var fel. Jag kunde inte höra något förutom mina egna hjärtslag som ekade likt en smeds hammare i min bröstkorg. Jag höll fortfarande i mina knivar. Bladen var täckta av vampyrens mörka blod. Stanken kliade i min näsa. Jag reste mig upp på mina mjuka sulor och tog det första steget ner. Svetten pärlades i min panna, min kropp skrek att det var fel. Jag borde inte gå ner dit. Det var där faran fanns. Men det var även Adrian och Rei. För andra gången på några minuter stred mina instinkter mot mig själv. Jag ville springa och ta mig ut härifrån samtidigt som jag ville kasta mig själv mot faran och göra slut på den. Jag kanske är en galning men fara... Jag tvingade min kropp att ta ett steg och sedan ett ytterligare. Sakta återfick jag kontrollen över mig själv. Påväg rakt mot faran. Adrenalinet exploderade inom mig. Den trängde undan all tvivlan och fyllde mins ådror med galenskapens styrka. Lamporna var tända trots den tidiga timmen. Som om de inte kunde vänta på solen. Lukten av vampyrblod ökade för varje steg jag tog som giftig ånga i mina lungor. Den var inte farlig, men stanken var fruktansvärd. Någon vampyr har dött här nere, frågan är om alla har det. Nej, stanken var för svag. Sex vampyr, kanske sju var döda men då återstår åtminstone fem och jag hör inga strider. Halvvägs nerför trappan. Åtta steg kvar. Ett skratt ekade i rummet nedanför. Det skarpa ljudet skar sig i mina känsliga öron. Jag slöt ögonen och bet mig i kinden för att inte ge ifrån mig några ljud vid den plötsliga smärtan. Det var definitivt inte någon av killarna. Jag stoppade ljudlöst tillbaka knivarna och drog svärden. Tyngden var betryggande i mina svettiga händer. Klingorna skulle inte slinta hur svettig jag än var. För att vara en mästare måste man kunna anpassa sig till omständigheterna. Med ett ljudlöst språng hoppade jag ner och snurrade runt för att möta vampyrerna. Scenen jag möttes av var ett tillfredställande blodbad. I mitten av rummet stod ett köksbord med slitna stolar utspridda runt och golvet täcktes av en tjock och överklassig matta röd av blod. Sju kroppar. Alla vampyrer. En låg med uppsliten mage på bordet. Helt klart gjort av en vargs käftar och inte klingas blad. En brutal död. En till hade dött på samma sätt. Kroppen låg i en hög med två andra vars död hade varit ren. Tunna med dödliga hugg täckte deras halsar. Reis svärd låg vid mina fötter bredvid de tre återstående kropparna. Jag stoppade tillbaka mitt egna svärd och plockade upp hans tyngre klinga. Rei och Adrian stod med ansiktena mot mig bakom de sista fyra vampyrerna. Det var vampyren i mitten som skrattade. Han var vampyren från baren i de färgglada kläderna. Ingen av iglarna hade märkt mig och stridens lust hade redan börjat fylla mig. Killarna såg mig men de visade inget. Om man nu kan kalla det inget, de hade båda det en aning sneda galna leendet som tiggde om strid. Jag bar samma leende. Fast om möjligt ännu snedare och än mer stridsvillig. Reis bara underarmar var täckta av mörkt blod samma färg som hans hår i det svaga ljuset. Adrian stod med sitt svärd avslappnat i vänster hand och en kort kniv i sin högra. De såg så roade att jag bet mig i tungan för att inte skratta. Vampyrerna stod inte en chans och jag ville inte lämna allt roligt åt dem. Jag gick fram bakom den skrattandes vampyren. Rei höjde på sitt ena ögonbryn men släppte inte vampyrerna med blicken. Skrattet tystnade när jag tryckte in Reis svärd mellan hans revben och rakt in i det mörka ruttnade hjärtat. Jag hoppade undan för den fallande kroppen och knäade den andra vampyren i skrevet och knäckte sedan nacken av honom med ett skarpt ryck. Killarna kastade sig mot de sista vampyrerna och striden var över innan den ens hade börjat. Adrenalinet bubblade över och jag skrattade. Rei gick fram till mig och gav mig en kram. Minnen av kalla vinterkvällar när hans varma famn alltid har funnits dör sköljde över mig som en våg som hotade att dränka mig. Jag försökte att inte stelna till men skadan var redan skedd. Inget kommer någonsin bli som det var förut. Men vi lyckades glömma det hela tiden. Mitt skratt tystnade, stunden var förstörd.
"Vilken tid det tog, jag blev nästan orolig." Retades jag och stoppade tillbaka mitt dragna svärd.
"Vi kunde inte hålla allt kul för oss själva." Adrian verkade inte ha märkt den pinsamma tystnaden mellan mig och Rei. Tack gode Gud för det. Han bröt spänningen och ett leende spred sig åter över mina läppar. Ett normalt, det förra hade varit stelt.
"Fick du informationen?" Rei visste varför vi var här från första början. Såklart han frågade efter det.
"En igel vid namn Lavo i Veirack." Adrians ögon vidgades. "Vet du vem det är!" Han såg på mig med spända drag.
"Om det är vem jag tror det är... Så kommer han få detta att framstå som enhörningar och regnbågar." Great...
Så vad tycker ni? Är det något jag borde tänka på?
2.8 k! Ni är otroliga :) jag hoppas nå 3 k efter detta kapitlet eller nästa.
Kanske inte mitt bästa kapitel men nödvändigt för storyn.
Rösta och kommentera!
/Dinalk
