"Stå fullständigt still Ace." Innan kvinnan såg mina knivar lät jag de glida in i jack ärmarna och frös sedan till med armarna i luften. Det var något med rösten som grävde i mitt minne. Hur kan hon veta mitt namn? Jag kände inte se vem rösten tillhörde men jag kände lukten av stål i luften. Kvinnan var beväpnad. Men vad är det som är så bekant med hennes röst? Det var som om en inte styrka morrade under de lekfulla tonerna. Hon kändes stark, stark nog att vara en alfa. Men vem kan hon vara? tydligen kände vi varandra. Men hur? Och varifrån. Någonstans djupt inom mig försökte svaret slita sig loss ur skuggorna. Men det stannade dolt.
"Vem är du?" Hon skrattade mjukt och minnet slet vilt inom mig som en otämjd häst.
"Kan du inte ens känna igen dina allierade längre?" Det var som hennes röst var gjord utav oslipad diamant. Ett löfte om dolda rikedomar, allt som behövs är att slipa fram dem.
"Du låste in mig i en garderob och tog mina vapen. Det är inte beteendet av en allierad."
"Jag ber om ursäkt för det, men kan du ärligt säga att jag skulle vara vid liv nu om du hade fått behålla alla dina vapen?" Hon hade rätt. Kylie. Såklart att det var Kylie. Visserligen borde hon vara på andra sidan av jorden nu och upptäcka världen. Hon visste att jag hade mina knivar kvar. Hon lämnade just dem av en speciell anledning. Det var Kylie som gav mig de precis innan hon steg ombord på skeppet som skulle föra henne mot nya äventyr.
"Kylie, varför är du här?" Jag lät mina händer sjunka och vände mig ansikte mot ansikte mot henne. "Du borde vara på andra sidan av världen." Kylie log med hennes ovanliga jämna tänder. De var inte vassa som dem flesta varulvarna utan bestod av en slät linje. Hennes hår var längre. Det gav hennes redan kvinnliga utseende ännu mer femininet. De små fräknarna spred sig som stjärnor över hennes solbrända ansikte och de gröna ögonen tindrade. Kylie hade blivit av med valpfettet sedan vi senast sågs. Musklerna buktade ur i kontrast till det rundade ansikte och mörka håret. Kylie såg stark ut, men hon hade inga vapnen dragna.
"Inget hej? Det vore trevligt att få ett hej efter ett halvår." Jag kunde inte bli av med känslan av att något var fel. Men samtidigt, Kylie är än så länge den enda person som inte har svikit mig. Inte en chans att jag skulle spela det här fel.
"Hej mes. Var är killarna?" Hon pekade upp mot taket med ett långt och slankt finger.
"Jag måste säga att jag är en aning förvånad, är det verkligen Rei som är där uppe? Har du varit hos neckromanerna i söder? Snälla säg inte att du var där. Du vet vad jag tycker om att leka med själarna" jag var inte säker på om jag borde vara förolämpad eller road av att min vän hade så låga tankar om mig.
"Du är en hönsmamma Kylie, jag skulle aldrig gå dit. Men jag litar inte på Rei. Han..."
"Det borde du inte, han känner inte igen mig." Jag frustade till.
"Hur kan du hantera dem om Rei inte känner igen dig? Och varför tog du hit oss?" Hon såg mig rakt i ögonen. Lika lysande gröna som vårens första blad inramade med mörka ögonfransar.
"Ni var påväg rakt mot en by fylld med något betydligt värre än vampyrer." Hur kan hon veta att jag jagade vampyrer? "Jag var i lägret." Svarade hon på min outtalade fråga. Det kan hon inte ha varit. Jag skulle ha känt hennes doft. Den är rotad tillräckligt djupt i min benmärg för att jag skulle upptäckt den så fort hon var i närheten. Något är fel, varför har jag inte fått se killarna än? Eller ens fått ett vettigt svar från henne? En kall känsla, som en arktisk våg spred sig genom mina ådror från mitt hjärta. Detta kan inte vara verkligheten. Sanningen är att Kylie och Rei aldrig har träffats. De vet inte ens om varandra.
"Det finns en stor brist i vad det här nu är... Kylie och Rei kände aldrig varandra" ropade jag ut i tomma luften. Vem det nu är som producerar denna illusion bör visa säg. Annars tar jag mig härifrån själv. Det var första gången jag själv befann mig i en. Men jag hade läst om dem. Illusioner baseras på den lilla faktan illusionisten har. Därför är de ofta bristfälliga och begränsade inom små utrymmen då illusionisten måste veta hur allt ser ut in i den minsta detaljen. Det är bara några få magiker som kan framställa en illusion. Alla lever här i Norden. När illusion är avslöjad är det lätt att ta sig ut ur den. Teoretiskt sätt. Man behöver bara röra sig utanför det tänkta området. Men det kan vara svårt då vissa illusionister har finslipat tekniken att framställa så kallade eviga illusioner. Illusionen går i en cirkel och kommer bara upprepa sig själv tills illusionisten avbryter den. Illusionisten måste ta en form som påminner om hennes verkliga. Kylies ansikte mörknade och det söta ansiktet förvandlades till en vargs morr.
"Du var en snabb en, det tog betydligt längre tid för dem andra." Det var inte hennes röst längre. De sjungande tonerna hade bytts ut mot skarpa och korthuggna ord. Det var fortfarande en kvinna som talade men hon lät äldre. Eller inte riktigt. Den hotfulla rösten lät tidlös, det fanns inget som vittnade om bärarens ålder. Förutom en mäktig känsla av tyngd.
"Du kanske underskattade mig" morrade jag och gick fram till Kylie. Ett kacklande skratt bröt tystnaden och rummet runt omkring mig dallrade som luften i sommarsolen.
"Jag förväntade mig inget mindre av ett sådant speciellt barn." Barn?
"Det var längesedan jag var en valp," dallrandet ökade tills världen runt mig slets sönder likt papper och föll ner runt mig. Kvinnan satt framför mig på en ranglig träpall. Hon såg verkligen tidlös ut. Svart hår svallade ut över hennes axlar likt korpfjädrar och ansiktet var utav en skönhet så fager att män skulle falla för hennes minsta rörelse.
"Du är speciell. Det kan inte ens du neka till. Jag vet att du ser ögonen. Du ser deras sanna färg." Hennes mörka ögonen mötte mina likt Kylies gröna hade gjort för några sekunder sedan. Jag satt på en annan stol fastbunden i både händer och fötter. De tänkte väll inte ta några risker. Mesar.
"Jag vet inte vad du pratar om." Hon väste likt en orm och lutade sig tillbaka.
"Säg mig, vilken färg har mina ögon?" Jag bet mig i tungan. Det var en svår fråga, för mig framstod de som svarta. Men fel svar skulle fälla min dom. Ögonen. Kvinnan hade tagit formen av Kylie och hon måste anta en skepnad liknande hennes egen. Jag kan inte säga att något annat är särskilt likt på den fagra kvinnan och Kylie. Det måste vara svaret.
"Gröna, som vårens första blad." Jag tvingade mig själv att inte vika av med blicken. De svarta ögonen tindrade nyfiket.
"Du är smart, smartare än dem flesta. Men jag ska allt få sig att erkänna."
"Jag vet inte vad du pratar om, var är jag? Och vad vill ni mig?" Morrade jag och slet i mina rep som effekt. Allt för att leda bort tankarna från vad hon kallade mina förmågor. Hon låg och blottade en rad med vassa tänder. Vampyr... Men hur kan det vara möjligt.
"Mitt kära barn, jag är Lavo. Den du söker." Oh Crap.
"Jag kunde aldrig tänka mig att den mäktiga Lavo skulle vara en gammal rynkig hagga." Jag visste att jag spelade med få kort på hand men kvinnans ord hade fått mig nyfiken.
"Din lilla..." Morrade hon tillbaka och knöt nävarna så att knogarna vittnade.
"Kan du inte hantera ett litet barn? Stackars dig" Jag spjärnade mot repen och stolsryggen knakade tillfredställande. Det bör inte vara allt för svårt att ta sig loss.
"Inser du vilket farligt spel du spelar?" Spottade hon fram mellan de mjukt kurrade läpparna.
"Bättre än de flesta." Svarade jag genom mina spruckna.
Hoppas ni gillade kapitlet :D
Fortsätt kommentera och rösta!
Nästan 4.8 k nu! Hoppas på att få 5 snart så snälla fortsätt läsa.
/Dinalk
