Eyla stod som alfahona på den norra sidan av elden och Alexander på den södra. Det var knäpp tyst, alla kände spänningen. Eylas långa svarta hår låg som vågor över hennes axlar och smälte samman med hennes röda klänning. Varulvar i människo form trängdes runt mig otydliga i jämförelse med den enorma röda månen. Axlar och armbågar trycktes in i mig lämnandes blåmärken som försvann efter mindre än en sekund. Grhhhh! Jag ville skrika. Tystnaden var kvävande och alla såg på månen förutom jag. Det är månen, precis samma måne som natten före detta och natten för det. Den må vara rödfärgad men det kommer bara från den röda sanden som vinden för med sig från öknen. Det är inget speciellt med det. Alla fåglar är nere på marken för att den röda sanden är livsfarlig att vara i. Den sliter köttet av benen på mindre än en minut. Jag skulle inte vara här om inte varglagarna krävde det av mig men just nu var det enda jag ville att lämna folkgruppen och springa ut i natten. Jag hade axlarna uppdragna till öronen och försökte glömma var jag var men med alla vargar flåsandes i min nacke och deras blanka tomma ögon gick det inte. Det kändes som om jag gick bland spöken. Ingen av de var psykiskt närvarande förutom Eyla och Alexander. Deras ögon var riktade mot mig, lika brinnande som elden mellan dem. Vargarna rörde sig runt mig i en ström medan jag stod helt still. Jag såg i deras ögon att de visste vad jag tänkte och de var rasande. Ett leende dansade på mina läppar. Bara tanken på att driva med de högdragna alforna... Jag skrattade högt och tydligt. Alexander och Eyla morrade till men ingen annan reagerade. Jag sökte med blicken bland vargarna, de verkade bara mer och mer frånvarande. Jag började röra mig framåt mot elden och alforna. Mina ben rörde sig bestämt mot de flammande lågorna, men det var inte jag som styrde dem. Rök steg från elden och omslöt mig. Den stack i min näsa och fyllde mina lungor. Jag har alltid gillat eld, precis som jag alltid har älskat friheten. Eldens dansande lågor var det enda som var synligt i den tjocka röken. Eld har alltid representerat trygghet men även vilja, för vad är starkare och oemotståndligare än eldens brinnande hetta? Ett skrik ekade genom röken dämpat som om personen som skrek kvävdes. Jag sjönk ner på knä framför elden och sträckte ut min hand mot de silver blå lågorna. Kyla spred sig från mina fingertoppar och upp i min arm, men kylan var skön som vintersnön. En blå gnista fångade min tröjärm och mindre än en sekund senare stod jag i mitten av en brinnande eld. Det kändes inte som eld, lågorna kittlades. Röken runt mig mörknade tills den blev svart som kol och den enda ljuskällan var min brinnande kropp. Skrattandes snurrade jag runt på stället. Händelserna hade ingen logik i dem men den kalla elden spred en kall adrenalin kick genom min vakna kropp. Plötslig fallande lågorna till en knappt glödande eld och jag såg upp mot den uppenbarade stjärnhimmeln. Månen hängde bara centimeter från mitt huvud. Röd som blod.
Jag slog upp ögonen. Det var bara en dröm... Ett tunt lager av snö täckte min långa päls och Blodmånen lyste långt upp på himla valvet. För att vara en dröm var den väldigt detalj rik. Rösterna från det årliga mötet gled över snöslätterna med vinden. Små snöflingor sveptes med som bloddroppar i det röda skenet. Jag kände alfornas likgiltighet till min frånvaro, för de var jag bara ännu en omega och Omegor dör. Jag låg i kanten på vinterskogen med dess döda träd och buskar som mitt enda skydd. Det var mitt val att inte delta på mötet. De handlade alltid om samma sak. Vilken mark som tillhör vem och såklart den nya alfan som utses varje år. Få Omegor anträdda regelbundet mötena. Snön reste sig runt mig, jag låg i en liten fördjupning och den nya snön fick mig att se ut som en snökulle. Om man anträder flockvargarnas möten måste man även följa deras regler och det har aldrig varit min avsikt. Som född omega kan jag inte tänka mig något hemskare än att vara bunden till någon eller något på det sättet. Varför bör man bli bestulen sin frihet för någon annans skull när jag lika väl kan springa fri på mina fyra tassar. Det behövs inte ett dussin tassar för att förflytta en kropp. Ett dussin tassar kan inte alla springa i takt. Månskogen glödde av elden som brann i dess hjärta. Jag har bara anträtt ett möte i hela mitt liv och jag har aldrig riktigt kunnat släppa bilden av hur över tusen vargar blint vandrar runt och runt elden med döda ögon. Hur kan man vara så vilje lös? Endast två vargar brukar vara vid sina fulla sinnens bruk under denna tid och de är blodalforna. De är praktiskt taget alfornas alfa. Blodalforna säger att deras själar är strängar av månens själ. Blodalforna säger att de är månens förmedlare och att det är den gudomliga bron mellan varg och måne. Enda problemet är att jag inte tror på deras trams. Därför är jag redan hatad av många trots min ringa ålder. Eyla och Alexander är blodalforna och varenda gång jag möter deras blick ser jag inget annat än isande hat i dem. Jag rullade runt och lade mig på magen så att jag kunde se hela den öppna slätten. Två-tre kilometer framför mig tog månskogen vid men åt höger öppnade sig de oändliga bergen. Nu på vintern är terrängen livsfarlig men på sommaren brukar jag leva uppe i bergen. Även när varmare väder slår till är det ytterst få vargar som vågar sig upp dit (oftast Omegor) vilket gör att det är gott om bytesdjur där. Naturen frodas och absolut inga vampyrer tar sig dit. Bergen är ett paradis på jorden om man hittar i dem. Det finns undangömda skogar mellan bergstopparna och marken genomborras av tunnlar fyllde med källvatten som då och då kommer upp till ytan. Örnar lever i bergen i harmoni med oss Omegor. Vi delar på maten och örnarna varar oss gör fara som jordskred och (väldigt sällan) flockvargar. Det bästa med bergen är kanske vargarna som bor där. De är en flock av Omegor som vaktar skogarnas gränser. De har en av de viktigaste sakerna för mig, smedjor. Vargars vapen är inte anpassade för en född omegas förvånansvärda styrka och jag har haft sönder ett och annat vapen. Stålet som grävde in i min mage är än så länge helt och förhoppningsvis kommer det att fortsätta vara det tills bergspassen öppnas igen. Min blick drogs till de avlägsna tvillingtopparna. Mitt i mellan de fanns den enda ingången in i bergen men snön blockerade vägen enda fram till mars. För att komma in såhär års skulle man behöva släpa sig genom tre meter tjock snö. Svårt men inte omöjligt. En bild av de gröna skogarna blixtrade förbi mitt synfält och Längtan fyllde mitt bröst. Jag blinkade, en svart skepnad rörde dig över den rödfärgade snön. Vargen sprang i hög fart mot bergen. Dess steg var korta och snabba. Den flydde från något, men vad? Jag hoppade upp på mina fötter och ruskade av mig snön. Min nyfikenhets hade väckts, vem är desperat nog att försöka ta sig in i bergen nu?
Ledsen för den långa väntan, det har varit mycket i skolan. Jag blir glad för all feedback så kommentera gärna! :D berätta vad ni tycker och vad jag borde tänka på. Gilla min berättelse snälla. Jag lovar att väntan inte blir lika lång till nästa kapitel denna gången.
