"Så ni vill byta ut en av fångarna mot mig?" Killarna utväxlade en oroad blick, deras plan skulle gå i stupet om jag vägrade. Men varför skulle jag göra det? Det var en bra plan och relativt simpel. Dessutom kan jag befria resten av fångarna och sedan ta ner vampyrerna. Det bästa var att jag hade chansen att ta ner vampyrerna långt innan någon av killarna anländer.
"Du och Hector." Och där gick min egna plan i kras. Jag hade kunnat ta ner vampyrerna själv men det var trots allt säkrare att gå in två istället för bara en varg. Jag bet mig hårt i tungan, frustration grävde under min hud men jag vägrade låta det visas. Reis gröna ögon borrade sig in i mig. Jag hade fortfarande inte frågat honom om hans ögonfärg men det fick vänta.
"Det är en bra plan." Reis spända axlar gled ner och han lät händerna falla ner i från deras spända position. Sedan när var jag den bråkiga i gruppen? jag ville inte ens vara i någon grupp från första början. Så hur blev jag den bråkiga? Jag har lämnat de ifred och skaffat fram information medan de bara snackade. Förut skulle vi alla gott och skaffat information men nu... Rei borde sluta bry sig. Det förflutna verkade fortfarande rinna i hans ådror. Tiden då han såg efter mig existerar inte längre och han måste inse det. Jag vände mina ögon mot den flammande elden. Dess lågor dansade med rörelser långt graciösare än något annat. "Hur gör vi?" Rei grimaserade och vände sin blick mot elden precis som jag. Det tjocka ärret såg ut att vara större än vanligt i de dansande skuggorna. De gröna ögonen skarpa.
"Vi vet inte" jag sjönk ner på sängen. Hur ska vi byta ut fångarna?
"Vet ni var de befinner sig?" Jag kände mig en aning skyldig för att jag inte hjälpte de med planen men det var inget jag kunde göra åt det nu. Värmen var tryckande men nödvändig för att inte avslöja oss för vampyrerna. Ingen varg utstår sådan värme frivilligt, den gör oss trötta och utmattade. Mina kläder klibbade på kroppen och jag ville bara rusa ut ur rummet för att andas men tvingade mig själv att sitta kvar.
"Ja, men det är tungt bevakat av vampyrerna." Hatet blommade upp inom mig och jag grep hårt runt min kniv. Svetten rann ner i mina ögon. Hur ska vi utföra bytet? Vi kan inte döda några vakter redan då. Då kommer vi aldrig få informationen vi behöver.
"Varför attackerar vi inte vampyrerna medan bytet utförs? Vampyrerna kommer vara så upptagna att vi kommer ha dödat hälften av dem innan någon upptäcker oss och då är det bara sex kvar."
"För att det finns en risk att fångarna blir skadade." Jag lutade huvudet i mina händer. Varför skulle det vara så svårt! Varför är livet då jävla bräckligt. Jag morrade inombords och spände ögonen i mina handflator. Bäst att inte börja gräla med de bara för att jag hade sett mordiskt på killarna.
"Jag tycker att det är en risk värd att ta." Orden kändes giftiga när jag släppte de ur min mun. Men hade jag inte rätt? För att arbeta oss uppåt och ta ut vampyrerna kommer liv gå förlorade. Jag visste det när jag startade det här, jag visste vad jag gav mig in på, men vet killarna det?
"Jag håller med." Hector? Förvånat såg jag upp. Det kom helt oväntat att någon av tvillingarna skulle ta min sida, eller att de överhuvudtaget skulle ta någons sida. Fast jag känner inte de, jag borde inte gissa vad de ska tänka och göra hela tiden. Men det ligger i min natur att analysera allt i min omgivning. Det är något jag gör utan att tänka på det. Jag ser hur de kommer agera och tänka för de flesta varelserna följer bestämda mönster. Inte bara hur deras liv fortgår, utan även deras tankar och rörelser. Men tvillingarna var annorlunda, precis som Rei alltid har varit. Fast jag hade börjat förstå att även Rei hade ett mönster. Bara att hans mönster var mycket längre och invecklat än någon annan jag någonsin har mött. Hector mötte stadigt min blick med isblå ögon. Det svarta håret stod åt alla håll och han hade sett barnslig ut om det inte vore för allvaret i hans ögon. Eller för den bistra skugga som vilade under ytan. Adrian var hetsigare än sin bror. Man kunde se energin och hatet i hans kropp. Vad kommer hans hat ifrån? Vem orsakade det? Adrian reste sig upp och välte ner Reis svärd som stod lutat mot sängkanten. Smällen ekade i den tjocka tystnaden. Vilka är deras vapen? Jag har sett svärd och knivar men har de fler?
"Jag är med, va..." Adrian avbröt sig men jag förstod vad han ville säga. Han hade tydligen något otalt med vampyrerna som jag men har Hector också det eller är han bara här pågrund av sin bror? Det kändes tryggt att tvillingarna vill slåss med mig. Att de litade tillräckligt på mig för att gå in i strid vid min sida. Jag har sett de slåss, jag har slagits mot dem. Ingen kommer skada tvillingarna. Det kändes som jag kunde lita på tvillingarna. Mina instinkter sa att de var trovärdiga och bra allierade. Än sen om jag knappt känner tvillingarna. I värsta fall kan jag ta ner de om dem går emot mig. Jag vände mig mot Rei med ett snett leende. Han suckade och lät kroppen falla bakåt på sängen med en tung duns.
"Vad väntar vi på då?" Muttrade han grinigt.
"Vi väntar på dig, vi väntar på ditt svärd" sa jag och tog tag i hans hand. Med ett ryck fick jag upp honom på fötter. Den korta beröringen var välbekant. Hans starka händer och de tjocka valkarna. Precis som förut. Fast ändå så annorlunda. Beröringen saknade den gamla kärlekens värme, istället fanns där en hatfull kyla. Jag drog snabbt loss min hand och plockade upp hans svärd från golvet. Det hade glidit halvvägs ut ur sitt fodral. Den svarta metallen var blottad med bronsröda ådror korsandes likt lava på vulkan sidan. Ett vackert blad med ett simpelt handtag lindat med senor för bättre grepp. Det var nytt. Förvånande för han har alltid tagit väl hand om sina svärd. Jag har aldrig sett honom förlora eller bryta ett. Hans gamla svärd Kenna, knöt jag fast i hans hand innan isen slukade honom som våra seder brukar. Jag räckte över det dragna svärdet med handtaget först. Vi var noga med att inte röra varandra igen. De gröna ögonen blixtrade till, han hade sett vad jag såg eller åtminstone förstått vad jag tänkte. Han var just påväg att säga något när Hector öppnade dörren.
"Vi har mindre än en halvtimme kvar tills bytet så jag skulle föreslå att vi rör på oss." Jag släppte klingan och Rei fick fullt upp att se till att svärdet inte klöv hans ben. Jag tog fram en läderrem och gick ut genom dörren samtidigt som jag satte upp mitt hår.
Vi lämnade värdshuset i tystnad. Nattluften fyllde våra lungor. Blodmånen hade äntligen sjunkit och lämnat plats för stjärnorna. Det var inget folk ute. Inte så förvånande med tanke på hur nära människorna här är vargarna. Vi slöt oss till den spöklika tystnaden som skuggor. Bagarens hus var mörklagt, till skillnad från resten av husen där ljusen brann stadigt. Mitt känsliga luktsinne fångade upp stanken av vampyrer och något annat. Jag saktade in med vinden vinande i mitt hår. Motvind, vampyrerna skulle inte känna våran lukt. Det doftade av vargar men lukten var dämpad. Vampyrerna hade försökt dölja lukten utan att lyckas. Jag såg upp på byggnaden. På andra våningen stod balkongdörren öppen och på botten våningen var en av fönsterluckorna öppna. Det vore bäst för oss om vi kom från olika håll och på så sätt kunde omringa vampyrerna. Killarna såg undrande på mig där jag stod med blicken fäst på husväggen. Det var viktigt att allting skedde i total tystnad. Jag pekade på balkongen och sedan på det öppna fönstret. Hector ställde sig bredvid mig och såg upp mot balkongen, ljudlösa svordomar rann ur hans mun. Huset var gjord av ojämna tegelblock, så som hus brukar se ut om man inte är en adlig eller högt aktad handelsman. Det gjorde det lättare för oss även om jag tycker det är onödigt för mig så ser Hector inte särskilt pigg ut på att klättra. Jag backade några steg. Det fanns en tegelsten som jag hade riktat in mig på. Om jag landade rätt skulle det sedan vara en barnlek att ta tag i balkongen och häva mig upp. Luften strömmade in i mina lungor, det var ett tag sedan jag använde mina klättrings kunskaper. Inga ljud... Andas in. Jag tog tre kraftfulla löparsprång och tryckte ifrån samtidigt som jag släppte ut luften ur mina lungor. För vad som kändes som flera sekunder flög jag genom luften och landade. Perfekt. Snabbt innan jag tappade balansen grep jag tag i metellräcket och hävde mig upp. Det var ett perfekt hopp och en perfekt landning, men kommer Hector klara det. Jag såg hur han andades in och satte av. Som det smidiga rovdjur Hector var tog han tre steg och tryckte av. För högt. Jag kastade mig halvvägs ut över räcket greppandes efter hans hand. Hector hade missbedömt kraften i hoppet. Mina fingrar slöt sig runt hans handled med ett ryck som hotade att dra ner mig från balkongen. Mina muskler skrek av det smärtsamma rycket. Jag tvingade mina brännande armar att lyfta upp Hector till kanten. Vi föll ner på golvet förvånansvärt ljudlöst. Jag rullade runt och ställde mig upp samtidigt som jag drog mina svärd. Tysta röster nådde mina öron. Vampyrerna var helt kart där inne. Tyst trängde jag mig igenom den öppna springan med Hector i hälarna. Vi kom in i ett stort sovrum. Det lyste genom den öppna dörren på andra sidan av rummet. Det var därifrån rösterna kom. Det kändes för lätt. Förhoppningsvis var de bara inte vana vid några besvär. Jag smög över trägolvet med pulsen i halsgropen. Adrenalinet fyllde mig, min kropp visste att vi förberedde oss för strid. Jag steg genom dörren. Precis utanför stod tre vampyrer med ryggarna mot oss, helt omedvetna om våran närvaro. Hector smög upp bakom vampyren längst till höger och jag höll koll på de andra två. Vi drog våra knivar, det hördes. Såklart det hördes men innan de han reagera tryckte jag klingorna mot deras strupar och kände hur den sköra huden gav vika. Mörkt, nästan svart blod sprutade ut när halsådern brast. Vampyrerna utstötte ett gurglande ljude och höll om sina halsar. Det tog fem sekunder innan de blev stilla. Vi sänkte ner de på marken och klev över deras lik. Var kan fångarna vara?
Jag är så ledsen för den långa väntan men jag haft total skrivarstopp :(
Men ni anar inte hur glad jag blev när jag såg att Wild Heart har 2.2 k views :D och det är trots att jag inte har publicerat något på tio dagar. Ni är verkligen bäst. <3
Så vad tycker ni om detta kapitlet? Glöm inte att rösta och kommentera!
/Dinalk
