Repen skavde runt mina handleder. Mörkret var lika överväldigande som tystnaden var total. Det fanns inget som hindrade mig från att tala. Men varför prata när det inte finns någon som kan höra. De enda ljuden kom från min kropp. Jag var ensam. Min axel värkte av att ha legat på sidan och det hårda fallet tidigare. Vilka överföll mig? Jag tvingade mig upp på knä så att min axel kunde börja läka. Vem skulle vinna på att kidnappa mig? Ingen kan veta om våran attack mot vampyrerna än. Det var för tidigt så det är inte vampyrerna. Dessutom... Jag lyfte huvudet och lät den svagt vinande vinden föra med sig dofterna. Varg. Varken någon av killarnas distinkta doft utan det var doften av främmande vargar. Det var inte bara vargar, utan Omegor. Vad skulle Omegor vinna på att kidnappa mig? De var inte från något område jag kände igen. Så Gabriel var inte bakom det. För att komma loss måste jag få händerna över huvudet. Shit, Hectors pilbåge. Det måste ha krossats under mig när jag föll. En skam på ett sådant vackert vapen. Golvet under mig var utav trä och inte sten som jag förväntade. Det var skumt, varför ha mig i ett trä rum? Jag tvingade upp mina bakbundna händer över huvudet och sedan framför mig. Vad är det här? Jag slog med foten i trägolvet men slog istället in i den närmaste väggen. Trä. Nu när armarna hade ändrat läge var de tidigare tajta repen lösa runt mina handleder. Bara en amatör skulle göra en såpass slarvig knut att den släppte för det motstånd jag hade gett den. Undrar hur lågt taket är? Jag drog loss mina händer och sträckte ut mina armar framför mig. Den obehagliga stumma känslan lättade snabbt när blodet åter fick flöda fritt. Mina leder knakade. Hector visste inte om hans gula ögon. Om han inte vet om det, vad är det då jag ser? Jag sträckte ut armarna åt sidorna och kunde nudda båda väggarna. Ljudlöst rörde jag mig ett steg åt vänster. Det var knappt att jag kunde röra väggarna med utsträckta armar, men de fanns där. Precis vid mina fingertoppar. Som vatten. Jag ställde mig upp. Mina lemmar bubblade av energi när de borde ha varit matta och svaga efter den långa väntan. Adrenalin. Eller det var vad jag hoppades på. Annars, vem vet vad de har stoppat i mig. Och vilka är dem? Jag sträckte upp mina armar ovanför huvudet och nuddade vid taket. Precis som med väggarna kunde jag bara precis nudda taket med fingertopparna. Varför vet inte Hector om hur hans ögon förändras? Vet någon annan om deras ögon? Är det bara jag som ser det? Klaustrofobin kliade under min hud och plötsligt var det svårt att andas. Vem har satt mig här! Det kändes som om mina gamla bojor återuppstod runt min hals och jag flämtade efter luft. Jag måste härifrån! Jag grep efter mina handleds knivar men de var borta. Andas. Påminde jag mig själv. Du kan inte tänka utan att andas. Men det var så svårt. Jag slöt mina ögon och tvingade mig själv att ta djupa andetag. Låta luften sippra ner i vad som kändes som snaran runt min hals. Det hjälpte. Men vad kan jag göra utan vapen? Se om de har tagit alla knivar. Jag drog av mig jackan och muddrade mig själv. Inget, alla blad jag normalt hade på kroppen var borta. Men har de checkat jackan. Där var det igen. De. Vilka är dem? Ingen av de lätt åtkomliga knivarna var kvar men... Jag drog med fingrarna längst jackans nedre kant tills jag hittade öppningen i mörkret. Inte för att ljus hade hjälpt. Öppningen var sydd så att den inte syntes utan behövde hittas med känsla. Även det var näst intill omöjligt om man inte vet var man ska leta. Mina fingrar slöt sig runt det pålitliga bladet på den första av mina knivar. Lättnad fyllde mig, de hade missat två. Fast det kanske hade varit med vilje. Jag menar... De kassa knutarna och två bortglömda knivar. Det var för lätt. Vilken person som helst hade känt den extra vikten. Jag drog ut den andra kniven och började knacka med handtagen längst väggarna. Vilka är ihåliga? Dovt ekade ljuden i det trånga utrymmet. Den högra väggen var ihålig. Alltså var den min väg ut. Frågan är då, kniv eller axel? Antingen skulle jag kunna försöka skära mig igenom men då skulle kniven bli slö om det överhuvudtaget skulle lyckas. Eller så kan jag använde min axel och hoppas på att träväggen är någorlunda tunn och att jag kan få tillräckligt med kraft i det trånga utrymmet. Axel blir det. Jag tryckte mig mot den vänstra väggen med knivarna även de i min vänstra hand och med all kraft kastade jag mig mot väggen. Ett ljudligt knak sköt genom tystnaden som smärtan sköt genom min arm. Något hade gått sönder frågan är om det var min axel eller väggen. Försiktigt lyfte jag på armen och vevade så gott jag kunde i det trånga utrymmet. Den var okej. En gång till och väggen kommer ge efter. Det måste den. Jag tryckte mig mot väggen och kastade mig än en gång mot det försvagade träet. Smärtan exploderade genom min axel när ljuset flödade in. Båda vek sig. Jag grimaserade och kisade. Solljus, bästa alternativet för någon som har varit totalt omsluten av mörker i timmar. Jag befann mig i ett rum. Ljuset kom från de öppna fönsterluckorna på andra sidan av det spartanskt i redda rummet. En dåligt stoppad hemadress ovanpå en skranglig säng var det ända som fanns där, förutom vad jag nu befann mig i. Det verkade vara tomt så jag gick ut ur lådan. Något kändes fel, så väldigt fel. Varför är det inte någon här som vaktar mig? Varför är fönstret öppet? Varför var det så lätt att ta sig ut? Jag snurrade runt för att se vad jag kom från. En garderob. Självklart! Den skumma formen och träväggarna. Såklart det var en garderob. Dörren från rummet låg på garderobens vänstra sida. Den var på glänt. Jag gick fram till dörren och öppnade den med ett högt gnisslande ljud. Om de inte hörde mig innan så hörde de mig nu. Jag kom it i ett tomt samlings rum. Var är alla? De två sofforna låg tomma trots den flammande brasan och jag hörde inga röster. Känslan av obehag krälade under min hud som larver. Golvet täcktes av en trådsliten matta som slutade precis framför två dörrar, den ena öppen till ett förråds utrymme och den andra stängd. Lockad av hemligheter korsade jag rummet. Folk borde komma rusande efter mig nu, men fortfarande inget. Min hand stannade svävande ovanför dörrhandtaget. Varför stack jag inte genom fönstret? För sent nu. Med ett bestämt ryck slet jag upp dörren. Tomt. Ännu ett tomt rum. Denna gången var det matsalen. Min mage skrek av obehag. Varför befinner jag mig i ett öde hus utan veta hur jag kom hit och av vem? Jag motstod lusten att skrika rakt ut i frustration och gick mot matbordet som dominerade det stora rummet. Träet var väl skött. Lacken glänste i det soliga dagsljuset som även här sken in genom de öppna fönstren. Min axel hade redan läkt så jag tog en kniv i var hand. Vad är det här?
4.3 k Yay!
Jag fick inte särskilt många views på mitt förra kapitel så jag hoppas att jag får fler nu :)
Rösta och kommentera vad ni tycker!
/Dinalk
