Brasan sprakade varmt i spisen, elden var den enda ljuskällan i rummet. Jag låg hopkurad med min lille bror i en beskyddande ställning på det mjuka skinnet med en känsla av lugn. Min brors hjärta slog i takt med mitt som om vi vore samma kropp. Hans mörka päls blandades med min och hans vackra grå ögon var slutna. Fortfarande så oskyldigt ljusgråa utan att verkligen ha sett vad varelser är kapabla till. Ljusgråa, inte mörka som mina. Jag har sett vad varelser kan göra. Det kanske är det som gör de levande, de hemskheter dem utför men det är också därför som även när jag sover ligger jag skyddandes runt min bror valpiga kropp. Han var inte där när far dödas. Far hade precis varit på jakt och mor och jag hade gått ut för att möta upp honom. Bror låg hemma och sov. Vi trodde att vi var säkra, huset låg bara hundra meter bort så vi kollade inte runt ordentligt. Vi trodde att allt var okej och att alla hade överlevt denna jakten. Jag såg upp på det bruna trätaket. Mor petade i elden framför oss inte medveten om att jag var vaken. Jag kunde se hennes revben sticka ut under det tunna tyget. Vi fick inte tag i tillräckligt med mat och mor försökte att inte visa det men hon svalt. Jag såg det på hennes bleka hud och mörka ögon. Mors ögon var svarta av allt hon hade sett och varenda gång hon mötte min blick såg jag hur skuld drog förbi hennes ögon som en vind över vatten. En gång mumlade hon tyst när ingen skulle höra att en varg bör inte ha så mörka ögon. Då har hon sett för mycket. Hon pratade om mig jag vet det även om hennes ögon är så många gånger mörkare än mina så tänker mor bara på oss och inte på effekten alla dessa hemskheter har på henne. Brors ögon var fortfarande ljusa som sommarregn. Mina var som åskoväders moln och mammas var som kol. Ögon som har sett för mycket. Mammas mage protesterade högljutt nog för mig att höra det och det skar i mitt hjärta men det fanns inget jag kunde ge henne. Tillslut tryckte hon tillbaka pinnen in i elden och lade sig beskyddande i vargform runt mig och min bror. Jag somnade bara för att vakna tidigt nästa morgon i gryningen. Fåglarna sjöng men jag kunde inte höra de. Hunger plågade mig och jag visste att de andra kände lika dant. Försiktigt lirkade jag mig loss mellan mor och bror. Med en knuff av nosen och en del balanserande var jag ute. Jag tänkte skaffa mat. Något stort nog så att det räckte i dagar för oss. Luften var klar och det tog inte lång tid innan jag fann doft spåren av en hjort. Jag kände direkt att den var gammal men dess spår var stora vilket sa mig att den var stor trots sin ålder.
Jag spårade i mindre än en timme tills jag han ikapp honom i en liten glänt precis intill en bergsluttning. Han var enorm men försvagad av hunger precis som jag. Jag hoppade på honom och med ett dödande bett så var striden över om man ens kan kalla den det och jag släpade med mig hjorten hem på vakt efter alla möjliga attacker. Jag hade fortfarande i färskt minne förra gången vi slarvade. Fyra hundra meter från huset hörde jag ett plågat yl och jag släppte hjorten och sprang in i huset. Min mor låg i en pöl av blod precis innanför dörren. Hon hade kämpat. Sår prydde hennes ansikte och kropp men det var inte henne jag störtade mot. Min bror stod omringad av åtta vampyrer. Han hade svansen mellan benen och såg inte mig, det gjorde inte vampyrerna heller. Mor hade dörrar fem av de och deras kroppar låg på golvet. Jag smög ljudlöst fram bakom vampyrerna och tryckte ner sorgen för mor. Jag var tvungen att rädda min bror. Innan de hann reagera hade jag dödat två av de och var på god väg med den tredje. Min modige bror kastade sig mot samma vampyr som jag höll på med och dess liv tog slut snabbt. Det bildades en lucka mellan vampyrerna och jag skrek åt min bror.
"Spring!" Han tvekade, antagligen så trodde han att jag skulle följa efter. Tårar formades i mina ögon när jag såg honom försvinna. Jag var tvungen att ge honom tid, tillräckligt med tid för att komma undan vampyrerna och ta sig upp till bergen. Då skulle åtminstone en av oss få leva. Vampyrerna märkte knappt hans försvinnande och var helt inriktade på mig. Jag var ett betydligt bättre byte för de en vad min bror hade varit men de skulle inte få mig. Bara över min döda kropp. Jag gick till anfall mot den närmaste vampyren och knäckte nacken av honom. Uppehåll de sa jag till mig själv. Uppehåll de! De attackerade tillsammans och plötsligt hade jag inte tid att tänka utan hela min koncentration gick åt att komma undan deras slag och knivar. En av de lämnade en öppning och jag förvandlade mig till människa samtidigt som jag slet kniven ur hans grepp och sparkade honom hårt i ansiktet tills något krasade. Plötsligt flammade en brinnande smärta genom min kropp och något varmt rann nerför min rygg och min arm. Ett långt kniv handtag stack fram ur min axel och gjorde den högra armen obrukbar. Jag måste ge honom tid! Det syntes i vampyrernas ansikten att de trodde att vinsten var deras. De hånlog åt mig men smärtan hade försvunnit och ersatts med raseri. Vrålandes drog jag loss kniven ur min axel och jag kände såret läka. Innan deras hånflinande han smälta bort hade jag dödat de återstående två när ett skrik plötsligt slet sönder mitt inre. Jag vrålade hans namn det borde ha varit en kvar att döda men den hade försvunnit under striden. Jag sjönk ner på knä med tårarna strömmandes längst kinderna. På några timmar hade jag förlorat allt jag någonsin hållit kärt bara för att jag var så dum och stack ut och jagade utan deras vetskap. Allt var mitt fel.
Jag slog upp ögonen med min brors skrik fortfarande ringande i öronen och min axel bultandes. Det var inte första gången jag återupplevde den hemska dagen men det gjorde fortfarande lika ont som den dagen. Stjärnorna lyste ovanför rödfärgade av månskenet. Jag grät inte, det var något jag aldrig gjorde igen efter den dagen. Den tillkommande natten efter den dagen jagade jag ner vampyren och dödade honom men det kunde inte stilla min sorg. Vissa sår läker visst inte med tiden. Jag låg på en gräsplätt i en varm skinn sovsäck. Den luktade precis som skinnfållen vi hade hemma den natten. Skinnfållen jag och min bror sov på. Det som smärtar mig mest är att jag aldrig hittade min brors kropp så att jag kunde elda upp den enligt de gamla sederna så att hans själ skulle få ro. Vampyren han skicka vidare kroppen till nästa vampyr i kedjan som sålde vidare till någon köpare. Tanken på att hans själ vandrar ensam på vinterslätten i evigheten plågar mig varje natt och varje dag. Han var tio år gammal och modigare än någon varg jag någonsin har sett. Jag var tolv när jag dödade fler vampyrer än vad de flesta vargarna gör i en livstid men det var bara början. Jag har dödat många fler sedan dess. Men trots det så sliter mitt hjärta efter hämnd för alla jag någonsin har älskat. Jag ska ta ner varenda vampyr i hela världen tills det inte finns en enda existerande vampyr som går på denna jord. Ett explosivt hat steg i min strupe och jag fick tvinga ner skriket. Varför slet denna värld ifrån mig allting jag älskar? Räckte det inte med att ta min far? Du behövde ta hela min familj! Jag vet inte vem jag skällde på i tysthet men det kändes bra och jag slöt återigen ögon hoppandes på en drömlös sömn.
Bara så att det inte blir några missförstånd nu så handlar större delen av det här kapitlet om Aces dröm/minne när hon förlorade sin familj till vampyrerna. Rösta/ kommentera snälla älskar alla mina 750 läsare.
/Dinalk
